Författare: Johnny Hällneby

Jag har på sistone gjort en hel radda med 20-25 minuters pass istället för längre springturer. Det finns många bra anledningar till det.

Grundläggande träningsprinciper i tre steg

För att gå tillbaka till grundläggande principer när det gäller löpträning så börjar man med frekvens, det vill säga det gäller att arbeta upp sig mot att göra många pass per vecka – oftast brukar man sikta mot 4-5 träningstillfällen. När man är nöjd med sin utveckling i det stadiet så kan man gå vidare och lägga in mer volym. När man ökar träningsmängden kommer kroppen reagera på det och bli starkare. För att ha kontinuerlig utveckling så gäller det bara att fortsätta vrida upp volymen. Dock finns det lite begränsande faktorer som jobb, familj, melodifestivalen, etc. Så i längden blir det inte praktiskt hållbart. Men så länge man utvecklas i sin löpning är det här alldeles tillräcklig strategi för att lägga upp ett vettigt schema. All löpning kan göras med låg intensitet, lugnt och försiktigt. Det är det skonsammaste sättet att springa, och som sagt, så länge man utvecklas finns det ingen anledning att ändra på det.

Men när man inser att det inte går att få in mer löptimmar på dygnet får man lägga till någon form av variation för att få träningseffekt. Vanligast är då någon form av kvalitetspass med intensitet. Fast det finns många sätt att få variation och utvecklas som löpare så alternativen är många.

Tillbaka till steg 1 – öka frekvensen

Det jag börjat fråga mig är hur mycket utväxling man kan få redan på steg 1 i den här träningstrappan. Att rekommendationerna om antal pass per vecka oftast stannar kring 5 har snarare med praktiska variabler att göra än träningsteori. Sen när man kommer till steg 3 och har lagt till en del hårda pass kan man börja diskutera om helvila är bättre än rörelsevila, kanske i vilket fall vila från löpning, men det finns ingen anledning till vilodagar när man springer väldigt skonsamt och snällt mot kroppen.

Så hur mycket kan man vrida upp frekvensen i träningspass, och varför?

Tre argument, plus ett personligt

Första argumentet är helt logiskt utifrån de grundläggande principerna. Öka antalet pass successivt så länge löpningen utvecklas och livet i övrigt tillåter det. Eftersom jag har möjlighet att oftast styra min egen tid har jag inga hinder att testa den här vägen.

Det andra argumentet handlar om att träna senor och bindväv. Det är väl egentligen samma argument antar jag, fast en mer specificerad förklaring bakom. Men fascian anpassar sig tydligen inte efter träningspåfrestning i mer än 5-10 min. Därefter får man ingen träningseffekt utan ökar bara risk för skada. Det är också en anledning att det är vettigt att hålla ner längden på långpassen när man väl kommit upp i en tidsrymd som ger positiv effekt på uthålligheten, oftast kring 90 min. Därefter finns det inte så många effekter att få, utan man ökar istället mest slitaget, bland annat då på senor och bindväv.

Det behövs egentligen bara ca 5 min för att starta en träningsrespons i bindväven, så 5 min hopprep kan vara ett alldeles lysande substitut för ett löppass. Men tänk på att inte lägga tårta på tårta, det vill säga löppass på hopprep eller tvärtom, för då gör ju hoppandet ingen nytta i just det här sammanhanget, utan bidrar bara till slitaget om det kombineras med längre löpning.

Jag brukar göra mina löppass ca 20-25 minuter för då har jag hunnit få lite uppvärmning och kroppen har kommit in i ett vettigt löprörelsemönster som jag också väldigt gärna vill träna på.

Det tredje argumentet blir därmed att man får mycket träning på löprörelsen i en pigg kropp. Och man vill ju nöta in motoriken på ett så bra sätt som möjligt, och inte genom att springa sig trött och lära kroppen att röra sig på fel sätt – vilket ofrånkomligt blir fallet när den blir tröttare och tröttare.

Första tillfället jag testade det här på riktigt var egentligen lite av en slump. Kroppen var medtagen efter viss volymträning, men inte så sliten att jag inte trodde det kunde vara nyttigt att springa lite mer. Jag provade då först ett 20 min pass för att vara snäll. Men eftersom det funkade så tog jag ett 20 min pass till några timmar senare, och då det också gick bra så blev det till slut en hel rad med många korta.

God träningseffekt och personlig anledning

Efter den testen fick jag en oväntad bra träningseffekt så jag bestämde mig för att jag kommit på något genialiskt som jag definitivt ska fortsätta med. Så nu blir det högfrekvenslöpning så ofta jag kan.

Ett sista argument skulle kunna vara att det ligger helt i linje med vad jag vill åstadkomma då jag satsar på 6-dagars lopp. Min kropp behöver lära sig att snabbt återhämta sig och när som helst ska den vara redo att börja springa igen. Så jag har helt enkelt hittat nyckeln till ett fantastiskt resultat i USA i maj.

Hoppas jag… 😀

Idag blev det inte som det skulle. Planen var att springa en lugn runda på 2-2,5 timme. Jag har en långsiktig strategi inför 6-dagarstävlingen i maj att bygga upp träningsblock på två till tre dagar med ganska stora volymer för att klara några riktigt tuffa träningsdagar längre fram i uppladdningen.

Men idag när jag kom ut så var världen magisk. Solen hade precis gått ner och allting gnistrade i olika toner av vitt. Dessutom var det svinkallt. Så att löpningen blev lite snabbare än tänkt i början hade mer att göra med att inte frysa ihjäl än något annat.

Fast snabbt kom känslan av att kroppen var stark. Andningen funkade bra trots kylan och benen kunde klara vad som helst. Så jag lät rytmen flyta på som den ville. Försökte absolut inte pressa, för det skulle egentligen vara en lågpulsrunda, men det kändes helt enkelt för bra för att korrigera tempo.

Jag sprang min vanliga träningsrunda som jag brukar ta när jag siktar mot 2 timmar, och det slutade med att jag helt plötsligt hade gjort min snabbaste tvåmilsrunda nånsin. Galet. Oväntat. Och onödigt.

Om jag ville träna muskeluthållighet har jag bättre sätt. Jag springer hellre långa intervaller på tex 20-25 minuter. Ännu hellre långa pass i backe. Den här typen av löpning som det blev idag hör egentligen till en mellanmjölksform som jag vill undvika. Varken tillräckligt snabbt för att ge ordentligt träningseffekt eller tillräckligt långsamt för att vara skonsamt.

Men idag var det helt underbart.

Och mot bättre vetande så har jag alltid den här rundan till hands som en möjlig test på formen. Så det var egentligen vare sig första eller sista gången jag gör det här träningspasset som jag inte behöver…

Här är passet på Strava: https://www.strava.com/activities/1368662271

Jag går alltid igång på en utmaning. Det som funkade när jag var 5, ”du klarar aldrig…”, fungerar fortfarande. Men det är ju lite skoj att jag på sätt och vis är ännu mer lättlurad nu, för nu för tiden kan jag till och med lura mig själv…

Det känns fortfarande som att jag står och stampar träningsmässigt utan att riktigt komma igång, fast de senaste veckorna har jag i alla fall fått det att luta åt rätt håll. Ibland med helt idiotiska idéer som att kompensera en dag full av skräpmat med: ”du klarar aldrig att fasta en dag efter det här”.

Små, små utmaningar har blivit ett sätt att ha lite fokus och göra det intressant i huvudet genom att bjuda hjärnan på något ovanligt.

På lördag är det dags för en lite större utmaning. Fast egentligen vill jag inte formulera det riktigt så för mig själv. För eftersom jag är osäker på var jag står någonstans och gärna vill känna att jag är igång med kontinuerlig träning på allvar, så är min personliga målsättning snarast att genomföra intervallerna så skonsamt som möjligt så att det kan bli bra träning nästa vecka också.

Och hur man utför 8 x 10 km på ett dygn på ett skonsamt sätt kan sannerligen vara en riktig utmaning. Speciellt om kroppen inte direkt är van vid stora volymer.

Ett sätt stavas förberedelser. Naturligtvis det vanliga med energi och kläder under dagen för att hålla bra nivåer och minska tidsförluster, men kanske också lite andra grepp som att hitta på att jag ska ha sömnfokus denna veckan. Att vara så stark som möjligt på lördag ger bästa förutsättningar. Sömnstrategin i sig är inte raketforskning direkt, men ändå svår att implementera, grundplanen är att stänga av skärmar och elektronik kl 20. Meditera kl 21, och i säng vid 22. Det kommer bli svårt…

Men på lördag är det fest! 🙂 En sak som är extra kul med eventet den här gången är att vi samkör med jogg.se, så den som vill kan gå in och registrera sina intervaller på: http://www.jogg.se/ultraintervall

Fast själv kommer jag inte ha fokus på så snabbt som möjligt den här gången. Taktiken för genomförande blir Run-Walk-Run, dels för att det sannolikt är det bästa sättet att få så lite men som möjligt, dels för att prova hur olika uppdelningar och olika hastigheter påverkar pulsen. På 6-dagars lopp har jag testat 25:5 (25 min jogg, 5 min löpning), men jag har i träning också lekt med 9:1, och jag funderar en del på 8:2, eller kanske 17:3… Det finns oändliga möjligheter… 😀

Hursomhelst blir det alltid en energikick med ultraintervaller i eventet: Ultra Interval Challenge. Att vi är så många som utmanar oss själva samtidigt, och peppar och stöttar, ger en hel massa energi.

Är DU inte anmäld redan så gå genast in på eventet på facebook: https://www.facebook.com/events/500088850340829/

…fast det är klart att det kommer bli tufft. Det är inte säkert du orkar… ”Du klarar aldrig…” Men testa om du törs! ;D

Det är inte ofta som intervaller lyckas argumentera sig in i mitt träningsschema. Men idag blev det uppfartsintervaller. Det fina är att de nästan inte räknas.

Uppfarten är inte så lång, kanske 35 meter, och med lagom uppförslutning. Eftersom min löpning nästan alltid går ut på att bygga en solid bas, då det även råkar vara mitt tävlingstempo, så är det oftast dumt att störa den inriktningen. Så genom att springa lite fortare i typ 7 sekunder, ca 20 steg, så lurar jag in lite snabb löpmotorik och lite styrka i kroppen utan att pulsen egentligen hinner påverkas signifikant. Dessutom lång vila mellan ruscherna och bara totalt 4 stycken. Tanken bakom passet bygger lite grann på samma princip som styrketräning med tunga vikter med få repetitioner. Det är inte tänkt att stimulera muskeltillväxt utan bara ge ökad styrka. Möjligt att jag ska göra 3 x 3 nästa gång.

Ska det nödvändigtvis springas fort ibland får det just nu bli kort och snabbt. Men möjligt att det visar sig att det här blir en form av uppstartsintervaller för mig. Min kropp behöver nog lite mer variation i träningen framöver än vad den fått på senaste tiden.

Jag hade inte alls tänkt att jag skulle må så här 1 vecka före min första UTMB start. Drömmen var att jag skulle känna mig stark och ha tränat intensitet och backar som aldrig förr. Istället har jag inte tränat alls sedan april och har förmodligen inte varit i sämre löpform sedan typ 2010.

Det intressanta för mig nu är att hantera det mentalt. Jag har nog alltid haft en ganska stark drivkraft, mer eller mindre omedveten, om att jag vill visa att jag duger. Den kraften var delaktig i att jag ville göra avtryck i ultravärlden på min 100 miles debut, och samma drivkraft är delaktig i att jag hittat till 6-dagars där jag har kapacitet att tävla mot de bästa i världen.

Under mina bästa stunder, som en del av den utvecklingsprocess jag haft sedan just typ 2010, har jag varit riktigt snäll mot mig själv, närvarande, accepterande och tyckt att jag duger precis som jag är. I den bästa av världar så handlar det om villkorslös kärlek. Till sig själv.

För att kunna acceptera att man är bra precis som man är finns det dock en liten hake. Man behöver veta vem man är. Om man tror att man är en tå blir detta extra bekymmersamt, men det är svårt med alla roller i livet vi tar på oss eller får av andra. Ju mindre etiketter och ju mer närvaro, desto enklare att gilla läget.

Jag lyssnade på en intervju med Adam Campbell på Talk Ultra idag. Adam är en extremt duktig löpare men råkade förra året ut för en olycka i bergen som kunde kostat honom livet. Han har lyckats ta sig tillbaka och kunde i år springa Hardrock 100 där han haft topplaceringar tidigare. Det var helt fantastiskt att höra hans resa och insikter, men det fanns också en smärta som jag kände mig oerhört träffad av. Adam identifierar sig helt naturligt väldigt mycket med att vara en ultralöpare, så när starten på Hardrock gick var han tillbaka i sitt rätta element, han var levande. Och trots att det var lite av ett mirakel att han över huvud taget stod på startlinjen var det inte det som var grejen, utan att han var med i det sammanhang som han identifierade sig med igen. Hans sammanhang var elitlöpare på Hardrock. Men, än så länge, är han inte samma löpare, så även om han faktiskt kunde hänga med täten i början så drog de ifrån honom, och det är här hans demoner kommer. Demoner som skulle kunna hemsöka mig också. Det är brutalt när man inte klarar av att vara den man vill vara, eller har hittat på att man är. Jag jobbar hårt med att vara snäll mot mig själv nu. Jag duger som jag är, även på UTMB. Jag känner också att jag är en ultralöpare. Just nu får det betyda att jag upplever ultra, och får uppleva UTMB. Det finns faktiskt något riktigt mäktigt i det också.

Adam Campbell tog sig i mål på 33 timmar. Långt efter täten. Och han förstår mycket väl att det är ett mirakel att han kan springa och han var supernöjd med sin prestation, även om han fick brottas med svarta tankar han inte var förberedd på på vägen.

Jag vill också ta mig i mål.

 

Missförstå mig rätt, men det är med sorg i hjärtat jag laddar för helgens ultraintervaller.

Det är alltid häftigt att arrangera #ultraintervalchallenge. Ellen och jag tycker det är otroligt inspirerande att se hur många som tar sig an den tuffa utmaningen, och som uppskattar att vi gör det som ett socialt event på Facebook. Men i allt vi gör har vi alltid en utgångspunkt i vad vi själva vill göra och behöver, och i planeringen för att arrangera ultraintervallerna 22 juli så kändes det helt perfekt i tid för mig att få ett signifikant utmattningsdygn i lagom tid innan UTMB första helgen i september. Att Ellen skulle vara i någon slags återhämtningsfas efter Ehunmilak 100 var väntat, men jag tänkte göra värsta satsningen.

Nu blir det inte så för tån som jag bröt i slutet av april protesterar fortfarande så fort jag anstränger foten något. Allra helst vill den bara ligga barfota i högläge och smekas av sommarvinden. Även väldigt smarta former av alternativträning, som tex cykel och simning, har jag märkt ökar belastningen på tån som svarar med att bli irriterad och svullen.

Fast den blir gradvis bättre. Jag hade bara önskat att det inte gått så oändligt långsamt.

Egentligen tror jag den skulle klara av en löptur i dagsläget. Eller rättare så skulle jag kunna klara av att genomföra en löptur trots att tån inte är 100%. Den skulle garanterat svara med omnämnd svullnad, men den har blivit tillräckligt bra för att jag i teorin kan springa utan att lida alltför mycket av smärtor.

Det är lite oklart vad detta betyder för en eventuell start i UTMB. Just nu känns det som om det är risk/chans att jag kommer att starta även om tån inte är helt återställd (kommer den någonsin?) och jag definitivt kommer vara närmast helt otränad. Det skulle man åtminstone kunna se som ett intressant test på vad som är möjligt…

Men just nu är siktet ändå inställt på lördagen. Jag har fått några intressanta förslag på vad jag kan göra som alternativa intervaller istället för löpning. Att meditera ca 40 min var tredje timme har jag faktiskt provat vid ett annat intervall-tillfälle. Det var en väldigt speciell upplevelse. Inte odelbart skönt, för all närvarokänsla gjorde mig nästan lite frånvarande… Men helt klart en intressant erfarenhet som jag dessutom tyckte stärkte mig mentalt inför ultralopp.

Ett förslag som fångade mitt intresse var att skriva om löpning i en timme var tredje timme. Jag har hur mycket pågående alster som helst om träning och ultra-filosofi, så det skulle kunna vara skoj att se om det går att få ut något produktivt av ett intervall-dygn.

En sak som är säker är i alla fall att jag kommer vara engagerad i att peppa och stötta alla som ger sig på utmaningen, i dess ursprungsform med löpning, eller med någon annan träningsform. Det är magiskt att få vara så delaktig i när deltagare efter deltagare går utanför sin komfortzon och överträffar sig själva!

FAKTA OM ULTRAINTERVALLER
Ultraintervaller är en av de tuffaste träningsutmaningarna man kan göra. Träningseffekten kanske snarare är mental än konditionsmässig. Men är man intresserad av att testa sina gränser eller ge sin kropp nyttig ultra-erfarenhet så rekommenderar vi starkt att man provar!
I #ultraintervalchallenge vill vi uppmuntra alla att hitta sin egen utmaning – du genomför den på det sätt du vill, där du är. Grundkonceptet är att springa 1 mil var tredje timme med start vid midnatt 00:00 natten mellan fredag 21 juli och lördag 22 juli. Sedan är det en start för en ny mil var tredje timme under hela dygnet, dvs 03:00, 06:00 osv och åttonde och sista intervallen startar 21:00. Gör du alla intervallerna så blir det 80 km på ett dygn!
Men all träning är bra! Så det gäller att hitta det format som passar för dig!
Vi stöttar och peppar varandra på sociala media, främst i eventet på Facebook: https://www.facebook.com/events/1465492836806747/

IDÉER OM ALTERNATIVA INTERVALLER
* Spring 1h var tredje timme istället för 10 km
* Meditera 20 min var tredje timme
* Yoga 1h var tredje timme
* Eller vilken annan träningsform som helst i 1h istället för 10 km löpning. Tex: cykel, simning, kajak, cross-trainer, rodd, skikes…
* #enprincesstårtavartredjetimme, #ennapoleonbakelsevartredjetimme, #ensurdegslimpavartredjetimme

Förslagen kan blandas efter eget tycke och smak. 🙂

KÖP EN T-SHIRT!
Varför inte visa upp för världen att du inte bangar en utmaning? Kolla in våra #ultraintervalchallenge t-shirts och bär den med stolthet!!!
http://www.ultraintervalchallenge.com/t-shirts/

Tåstatus: Fortfarande svullen och missfärgad/blå.

Så. Första juni har jag sedan länge satt som startdatum för seriöst UTMB-fokus. Det var dock inte meningen jag skulle gå in i den här fasen med begränsad funktionalitet. Men jag har bestämt att jag skall fokusera på vad jag kan göra, istället för på vad jag inte kan. Jag tror på huvudstrategin att dedikera de kommande månaderna åt starkt målmedveten träning. Så den planen ligger fast.

Träning dag 1

Uppvärmning:
Nike Training Club – Vida Cirklar

Kommentar: Jag har egentligen aldrig använt den här appen, men den har intressanta program som jag helt enkelt är nyfiken på att testa. Rösten var väl inte speciellt inspirerande, men det var rörlighetsövningar och det var huvudsaken.

Huvudpass – tester

• Plankan
• Chins
• Ingemars knäböj
• Baksida lår flexibilitet

Kommentar: Jag gillar att mäta. Vill gärna ha med MAF-test och något maxtest på löpband uppför också. Men det fungerar inte just nu. Jag har försökt välja tester som både motiverar mig på olika sätt, och är mer eller mindre relevanta i sammanhanget.

Resultat: Plankan i 3 minuter var inte riktigt i nivå med vad jag gjort förut, men bra anledning att aktivera coremuskulaturen igen. 4 stycken chins var klart över förväntan. Det var också resultatet på Ingemars knäböj ”step-down”. Jag gjorde 100 st på varje ben innan vaderna började signalera för krampkänning. Baksida lår flexibilitet är inte mycket att säga om. Icke existerande och ett reellt problemområde jag behöver ta tag i.

Övrig träning
30 min cykel på trainer, varav 20 min 1 min intervaller med ett ben i taget.

Kommentar: Jag har sannerligen ett behov av att röra på mig lite också. Och den här träningsvarianten känns dessutom extremt nyttig.

Vilka Altra skor skall jag välja? Det är hög tid att testa lite skor igen, och nu är siktet tydligt inne på kungen bland ultralopp: UTMB, så frågan är väldigt konkret. Att jag älskar Altra-skor är ingen hemlighet. Deras smått genialiska kombination av nolldropp, bred tåbox, och dämpning, är något som har varit väldigt viktigt för mig i ultralöpningen. Visst, jag hade väldigt gärna haft fötter och en kropp som klarat av att springa hur länge som helst utan dämpning, men riktigt där är jag inte.

På mina 6-dagars strapatser har valet varit väldigt enkelt. Torin har funkat finfint i alla modeller. Det är en ganska robust sko, med för mig väldigt mycket dämpning, som har varit guld värd i dessa extraordinära sammanhang. Det har också kommit att bli en riktig vardagsfavorit. Det är helt enkelt skon jag oftast tar på mig då jag skall ta en runda. Om man skall stå ut med sina skor 6 dagar i sträck är det säkert ett jättebra tecken.

Altra på trail

På trail-sidan har jag haft mer problem. Jag var störtkär i gamla Lone Peak 1.5, som ofta fick kritik för att den var för styv, men ute i terrängen var detta aldrig något problem, bara en fördel. Däremot har jag inte blivit lika övertygad över senare uppdateringar av den skon. Jag har också sprungit lite i någon gammal variant av Superior utan att bli överförtjust. Inte helt rätt känsla för mig, och inte det bästa greppet.

När det gäller terrängskor har därför valet allt oftare hamnat på Inov-8 modeller. Visst, greppmässigt har jag provat Icebug som varit helt oslagbara, förutom då kanske av orienteringsskorna med ståldubb från VJ, men när det gäller kombinationen löpkänsla och funktionalitet i terräng så har det engelska fellracing märket oftast tagit hem spelet. Men så var det det där med bred tåbox, och nolldropp, och lite dämpning… När man nu räknar med att vara ute nåt dygn eller två så gör sådana parametrar stor skillnad.

Just nu tittar jag mest på King. Borde väl passa en ultrakung…? 😉 Den sägs dock inte ha så mycket dämpning, men jag tror det är mer relativt andra Altra än relativt sandaler, Fivefingers eller barfotalöpning… Och framförallt har den en Vibram yttersula som kanske gör att greppet är svinbra? Tja, jag måste testa i alla fall.

För rätt sko gör väl att man klarar UTMB?

 

Extralänkar:

Läs gärna Ellens race report från Ultra Trail du Mont Blanc 2016

Kolla in Ginger Runners recension av trailskon Altra King MT, och vad han tycker om kardborreband…

 

Det blir mer och mer tydligt att springa inte är vila för en bruten tå. Dessutom är det pollen i luften.

Så trots väldans vackert väder såg jag idag fram emot ett långpass med alternativträning på gymmet (världsrekordgymmet Actic i Kista såklart). De snålar lite med öppettiderna på söndagar. Men jag tänkte att mellan 12 och 18 borde jag hinna med en hel del.

Planeringen var väl lite på en höft.

Köpte kaviar, knäckebröd och grapefruktjuice som energitillskott på väg till gymmet. Kom på plats snarare 12:45 än 12, etc, etc.

Men sen var det bara att köra hårt. Tänkte jag…

Började med 20 min uppvärmning på cykel. Fortsatte med 20 min uppvärmning på trappmaskin, därefter 20 min uppvärmning på roddmaskin – då tyckte tån att den kändes lite igen. Och hela syftet med alternativträning var ju att tån inte skulle ta illa vid sig, så då började det genast kännas knasigt. Men en rejäl uppvärmning hade jag fått.

Huvudpasset var tänkt att vara promenad uppför med 20% lutning på bandet, och intervaller med 15 min i tröskeltempo, promenerandes. Eftersom det funkat hyfsat att promenera tidigare med foten tänkte jag att det här var en utmärkt idé. Men efter ytterligare en uppvärmningsfas, den här gången bara 10 min, så började tån direkt att jämra sig när jag höjde tempot.

Ja, ja, sa jag. Jag var ändå också redan trött så tån och jag la ner aktiviteten. Vi gick och styrketränade istället. Men först några kaviarmackor. Jag hade ju i varje fall värmt upp ordentligt.

Styrketräningen var väl egentligen inget större knas på. Förutom att jag körde så hårt med Compexen i veckan så jag klarar knappt av att röra vaderna. Men baksida lår fick sig en liten omgång. Tänkte ta lite överkropp också men känner av nåt knas i axeln sedan jag försökte lyfta lite för mycket för ett par veckor sedan. Så det blev inget superlångt styrkepass.

Tog ett par kaviarmackor istället.

Och hoppade sen i poolen. Bästa alternativträningen! Men det blev uppenbart efter första simtaget att man tydligen använder fötterna när man simmar. Så jag hoppade upp igen. Tog en längre break. Bastade. Och åt lite.

Tänkte sedan ta ett nytt tag med uthållighetsträningen. Cyklingen hade funkat hyfsat så hoppade upp på cykeln igen. Men kom snabbt på att jag inte cyklat på väldigt länge och absolut inte långt. Så kroppen är lite för ovan vid aktiviteten för att det skall vara smart att ge sig på ett riktigt långpass första gången. Och jag vill ju inte vara dum! Dessutom kände jag mig trött. Så det blev ganska olångt.

Åt några kaviarmackor till och åkte hem.

Inte nog med att jag tycker disciplin är ett klurigt ord att stava… Det är svårt att utöva också.

Inom ultralöpningen så predikar jag om och om igen att det är viktigt med disciplin för att klara av ett lopp. Utmaningarna är ofta av den karaktären att vi inte har någon större erfarenhet av hur det egentligen är att behöva kämpa så länge. Därför behöver vi koppla in lite visdom och dra nytta av andras erfarenheter. Då blir det uppenbart att chanserna till att hålla ihop länge ökar dramatiskt ju mer man hushållar med krafterna i början. Kanske till och med så mycket som man aldrig har gjort ens i träning. (Då har man i och för sig tränat lite fel, men det är en annan historia.)

Hur som helst krävs det disciplin för att hålla en plan. Speciellt om det i nuet inte är helt uppenbart vad resultatet vare sig av att hålla planen, eller hitta på en annan strategi, kommer att bli.

Så har vi det här med tån. Japp, min brutna tå stör mig otrevligt mycket. När jag promenerar så är det inte så farligt, haltar möjligtvis lite, men försöker jag springa så att framfoten aktiveras mera så blir det genast väldigt obehagligt. För att inte tala om de gånger då jag lyckas stöta till något det allra minsta med foten. Typ en mattkant. Då skriker jag rakt ut.

Det är dock i nuet inte så lätt att begripa vad som blir skillnaden av att ligga och vila med foten i högläge mot att ta ett långpass med Anders Scharp, Jan-Erik och Maraton-Mia på lördag. Hur mycket kan det egentligen skada att röra på sig lite?

Det är väl nu man borde dra nytta av visdom och andras erfarenheter. Det är lättare med frågor där det finns ett tydligt ”rätt” och ”fel” i nuet.

Det här är svårt som tusan.

Bra mental träning misstänker jag.