Att bryta en runstreak (tå)

Ok. Jag har inte kollat upp fakta i målet än. Men det mesta tyder nog på att jag lyckats bryta pektån på vänster fot. Skulle bara leka med barnen lite…

De hade byggt en hinderbana och använde en gammal tältsäng som ett hopphinder. De hoppade glatt över från sida till sida, men jag tyckte det såg mer utmanande ut att hoppa över den på längden. Jag är ju ändå gammal friidrottare. Hur svårt kan det va liksom? Faktum är att det nog inte var speciellt svårt, men på den tiden jag hoppade längdhopp så fanns det ingen sängkant i början på hoppet. Jag slog i. Rätt rejält. Men barnen tyckte i alla fall att jag fick till ett coolt fall, så nu har vi haft diskussioner om att landa mjukt och rulla runt. Alltid lär man dem något.

Ellen brukar försöka se till att göra sina runstreak-pass så tidigt som möjligt på dagen, men så förutseende hade inte jag varit. Ibland pratar vi om vad som skulle kunna bryta en runstreak – i mitt fall ligger dålig planering och för trött på kvällen alltid och skvalpar som en möjlig anledning att jag hoppar av. För Ellens del med ca 1300-dagar så skall det nog till egen intensivvård för att bryta. Eller om barnen blir dåliga och behöver sällskap till sjukhus eller liknande.

Jag började min nya runstreak mest som en knasig grej eftersom Brohäll föreslog att 6-dagars i Grekland var ett smart tillfälle att starta. Så jag har ”bara” hållt igång den sedan 13 februari. Hade nog nån lättare förkylning för någon vecka sedan, men då är det bara att anpassa tempot, så kanske tassade runt i 8-tempo i ett par kilometer vid ett par tillfällen. Det vill säga runstreaken kan inte alltid ses som ”träning”, utan är mycket oftare bara en form av rörelse. Och det ska ganska mycket till för att det inte skall vara vettigt, eller ok, att röra sig ca 20 minuter på en hel dag.

Men nu har jag ont i tån. Jag hade säkert kunnat tejpa ihop den med tån bredvid och fått till nåt haltande steg. Men dels är min runstreak inte så viktig och dels tror jag faktiskt att det här är ett tillfälle där det är smartare att hålla sig still än att röra på sig.

Dessutom är jag himla bra på att börja om på runstreaks så det skall nog gå bra den här gången också. Får se om jag väntar till nästa 6-dagars eller inte…

 

PS Läs gärna Ellens blogginlägg där hon förklarar vad en runstreak är, och kanske framförallt varför man väljer att göra en.

Testa alpinism

Idag var det ett extra inspirerande träningspass på #världsrekordgymmet Actic Kista. Kanske inte så mycket för själva träningens skull som för alla personliga möten som hände mer eller mindre spontant. Det började med att Ellen och jag dokumenterades på löpbandet och fick prata gamla löparminnen. Bara det gör ju att man blir på bra humör.

Men det som ändå fick mig att gå igång på alla cylindrar var ett slumpmöte med en gammal studiekamrat. Vi kom att prata om Vätternrundan och att sova i diket 1994, om Colorado och äventyr i Georgien. Och om alpinism. Genast väcktes tanken hos mig att införliva mer träning från klättrarkretsar och mountaineering till löpningen. Ultra Trail du Mont Blanc, UTMB, växer sig allt starkare på näthinnan och även om mycket av mitt fokus kommer att ligga på att ta mig effektivt och smärtfritt NEDFÖR backarna så kommer jag behöva ta mig upp också. Och då finns det andra extremsportare som har specialiserat sig på träning för det. Jag när ingen förhoppning om att springa uppför bergen, så att bygga styrka för så snabb power-walk som möjligt kommer vara strategin.

UTMB, Ultra Trail du Mont Blanc
Uppför på UTMB, innan Courmayeur

På gymmet snackade vi om att tex göra 1000 höjdmeter på step-up-bräda. Det känns som att det finns många outtömda möjligheter på det här träningsområdet. En snabb googling av ”tester alpinism” gav genast uppslag värda att undersöka närmare. 

Men om någon är inne på det här området och har roliga träningstips är jag idel öra! Själv skall jag börja med att fylla en säck med sand och traska upp och ner för träbänken på gården.

Mot UTMB!

PS Läs gärna Ellens Race Report från 2016 för mer inspiration om UTMB.

 

Mitt första pass

Idag gjorde jag mitt första pass inför UTMB. Så kan man egentligen inte säga. Men någonting åt det hållet var det i alla fall.

Min normala träning i ultralöpningssammanhang har länge varit att träna på att låta kroppen bli effektiv vid lågpuls. Så mycket långsamma pass helt enkelt. Det hemliga vapnet har möjligtvis varit att jag gillat att träna i backe, fast även här med en lat inställning, låg puls har varit mantrat.

Det riktiga fokuset på UTMB tänker jag inte börja med förrän 1 juni, ca 3 månader innan start. Men innan dess har vi en löparresa till Spanien som kommer ge en bra bas att jobba ifrån. Och jag har faktiskt redan börjat peta in lite pass av annan karaktär än min vanliga träning. Jag har börjat styrketräna med vikter, och jag har börjat träna på att gå uppför. Metoden har varit att ställa löpbandet på 20% lutning och sedan träna på att gå.

Idag tog jag det steget längre. Jag inser att på UTMB med 10 000 höjdmeter på 170 km kommer jag inte kunna undvika att anstränga mig en hel del. Att ta sig effektivt uppför bergen i alperna kommer definitivt medföra pulsökning vare sig jag vill det eller inte. Så idag fick det bli intervaller. Men jag gjorde dem naturligtvis på mitt sätt.

Löpbandet på 20% och sedan började jag traska. Höjde farten successivt så efter 20 min hade jag fått upp pulsen till 140. Då började intervall-blocket. 3x 15 min på motsvarande maratonansträngning, för mig ca 160 i puls. Jag fortsatte att skruva upp tempot på löpbandet så att min power-walk blev riktigt hetsig. Och jobbig. Sanslöst jobbig. Fick upp pulsen till 160 men efter ca 3 min kände jag mig heeeelt slut, lyckades bita ihop och fortsätta men kände att det här med intervaller inte riktigt är min grej… 5 min paus där löpbandet fick gå ner till 15% och pulsen ner till under 140, sen var det dags igen. Men set nummer 2 var betydligt lättare än den första plågan. Pulsen gick sedan snällt ner igen under set-vilan och jag lyckades verkligen genomföra tre stycken stenhårda promenad-intervaller.

90 minuter blev det totalt och 1600 höjdmeter. Nu har jag tjuvstartat.

Ynklig klockan 7, 17 och 21

Jag erkänner. Det här är ett återkommande tema jag gnäller om. Det beror helt enkelt på att det är ett återkommande tema. Det här med att få tummen ur och få till sin träning.

Jag hade bestämt att jag skulle göra dagens löppass klockan 7. Det känns alltid tillfredsställande att börja dagen med något som är bra för mig och som jag har bestämt på förhand att jag skall göra. Dessutom brukar jag skryta med att jag är bra på att hålla min morgonritual.

Men efter en icke-optimal natt så var jag bara trött.

Och som så många gånger förr så följer energin från vad jag lyckas åstadkomma på morgonen med och smittar ner resten av dygnet.

Lyckligtvis fyllde 14-åringen 14 och hade beställt musslor till lunch. Sedan var det dags att sticka iväg till en kompis och vi kunde ha ett riktigt avslappnat samtal i bilen. God mat och närvaro i en relation kan vända den trögaste av energier. Vi pratade om livet, skolan, irriterande brorsor – och hur svårt det är att inte låta sig påverkas av dålig energi från omgivningen.  För att illustrera att det verkligen finns en möjlighet att välja hur mycket man påverkas kom samtalet in på Viktor Frankl och att det finns ett mellanrum mellan stimuli och respons, och i det mellanrummet finns det ett val, det är det som är den fria viljan, och det är det som är att vara människa.

Dock lyckades jag snabbt dränera mig på den inspirerande energin och kl 17 när jag hade möjlighet att köra förbi Väsjöbacken för lite kvalitetsträning bangade jag och körde hem.

Nu nästan bitter.

Jag orkade verkligen inte idag. Tänkte faktiskt skita i hela min nya runstreak. Jag kan ju alltid börja om imorgon.

Men klockan 21 fick det vara nog. Jag var dock fortfarande lika ynklig. Och hade verkligen ingen lust. Men vad var egentligen alternativet? Vill jag välja träning och behålla någon slags tillit till mig själv så var valet enkelt. Jag har ständigt en massa stimuli som lockar till lathet, lockar till Facebook, lockar till allt möjligt som jag egentligen inte vill prioritera. Just idag gav jag mig själv dålig energi och hade extremt svårt att inte påverkas. Men jag kan också välja. Rationellt sett så känns det inte speciellt komplicerat, men klockan 7 och klockan 17 var det utanför min ork. Jag vet inte varför det gick att ta sig i kragen kl 21. Eller hur det kommer gå imorgon. Hur som helst känns det mycket bättre efter löpturen än innan. Det är så himla svårt att sitta på arslet och bli motiverad.

Jo, förresten, imorgon vet jag hur det kommer att gå, då har jag lurat mig själv med löpsällskap så då kommer det gå alldeles utmärkt. Man får inte vara dum.

Från 185 till 120 på 2 minuter

Igår sprang jag 6 timmar på löpband. (Läs gärna mer om arrangemanget på paceonearth.se.)  För mig var det ett desperat försök att kompensera att jag inte var tillräckligt återställd efter sjukdom för att springa 24h i Bislett. Så när det kom en påminnelse om att Actic Kista anordnade detta sociala event så hoppade jag på.

Det borde jag kanske inte gjort.

Men man kan alltid lära sig nåt. Och jag angrep uppgiften med min allra bästa experimentlusta.

Det borde jag kanske inte ha gjort.

Efter 3h hade jag, trots att jag hållit ett moderat tempo, kommit upp i maxpuls…! Jag kände mig helt utpumpad och hjärtat rusade. Det hade varit på väg länge men jag har inga större problem med att bita ihop och fortsätta. Så länge det går. Men det här skulle ju bara vara ett testlopp, så efter 3 timmar var det uppenbarligen dags att avbryta det experimentet. På sätt och vis hade jag ändå fått svar på vad som var möjligt utifrån den situation jag befann mig i just då.

6-timmars på löpband
Johnny experimenterade på 6-timmars på löpband @ Actic Kista

Så jag slutade springa och började promenera på löpbandet istället. Eftersom det var en 6h tävling får man ändå se till att hålla bandet rullande. Jag mätte pulsen igen efter ca 2 minuters promenad: 186. Va fan?! Den ska ju gå ner när jag lugnat ner mig. Mätte igen: 190. Scheisse. 186 är ju min maxpuls. Och jag promenerar. Försökte andas lugnt, lät det gå några minuter, mätte igen: 186. Inte bra. Inte bra alls.

Efter 10 minuters promenad insåg jag att taktiken inte fungerade. Dags att ta till verktyget som vi har kommit att använda väldigt mycket i livet, träning och ultrasammanhang den senaste tiden – den iskalla duschen. Säga vad man vill om en kalldusch men det förändrar verkligen situationen man befinner sig i. Påverkar nerver och blodflöde. Efter ca 2 minuter i iskallt vatten gick jag ut igen. Puls på 120. Såja, dags att göra det jag tränat på och gjort många gånger. Komma igen.

Jag fick ta det sanslöst lugnt. Testade att jogga några minuter för att sen gå igen, och successivt kunde jag förlänga joggstunderna och korta ner gåpauserna. Men det var inte förrän sista halvtimmen som jag faktiskt sprang ihållande 30 min i sträck igen.

Med mitt experiment skrapade jag ihop 54 km på 6 timmar. Helt oväsentligt i sig, men det var ändå väldigt roligt att vara en del av Stockholmslaget på Actic Kista som slog de Skånska utmanarna från Actic Lund.

För egen del fick jag ytterligare lite information om hur min kropp fungerar, och inte fungerar. Hur jag kan jobba med vatten, salt och energi för att hitta en balans där jag fortfarande kan röra mig framåt. Att jag inte blir ett dugg rädd när allt går åt pipsvängen. Det är bara att ta fram de verktyg jag känner till, göra det bästa av situationen och försöka komma tillbaka. Det känns som en superkraft.

 

Nästan frisk

Just nu springer jag inte runt runt i en kulvert under Bislett stadion i Oslo. Det hade jag hemskt gärna gjort. Kroppen är stark och redo. Jag är laddad och motiverad. Det är på tiden att jag lyckas genomföra en 24-timmars tävling på ett smart sätt. Jag vill!!!

Bild från kulverten i Bislett.
Bilden från kulverten – banan – är från Fredrik Norlin. Han springer!

Men efter vårt fantastiska Ultra Trail Camp Montserrat kom jag hem med en förkylning som inte var snäll. Nu är jag nästan frisk igen. Men det duger inte. 24-timmarslopp påverkar så många system i kroppen att jag inte har råd att vara ”nästan” om jag skall lyckas prestera på den nivå jag vill.

Om jag hade startat hade det inte bara varit korkat, det hade också varit garanti på att jag hade släppt målfokus när det hade börjat bli jobbigt, jag hade spelat ut ”sjukdomskortet” och släppt alla planer på ett bra resultat. För ultralöpning i 24h är skitjobbigt. Och jag vill sluta – varje gång. Då gäller det att jag inte har några bra ursäkter.

En DNS är dessutom så oändligt mycket smartare än en DNF. Att bryta, att inte fullfölja sitt åtagande (Did Not Finish) är ett misslyckande. Ibland det enda rätta man kan göra, men ändå ett misslyckande. På sätt och vis är en utebliven start också ett misslyckande – men det är ändå ett beslut man kan ha kontroll över – den sista möjligheten att vara smart…

Därmed också ännu större cred till de som springer just nu. Att komma till start är det första målet med varje tävling. Att ta sig an utmaningen är det häftigaste man kan göra. Det är med stor beundran, och lite sorg,  jag nu följer tävlingen på distans (här finns live uppdatering: https://topptid.no/results/dashboard/1248).

Alla som startat är vinnare.

 

Jag är tillbaka!

I lördags lyckades jag äntligen vinna ett ultralopp igen. Black River Run 100 miles som blivit ett lopp som står mig väldigt nära i och med att det var där jag gjorde min ultradebut 2013.
Läs min Race Report om årets kamp här: Black River Run 2016 – Race Report
Men nu är jag tillbaka. Igår kunde jag springa 4 km med dottern som hade det i läxa från skolan. Distansrekord för henne! Och den bästa återhämtningsrundan jag kunde drömma om för mig. <3
Idag gjorde jag mina morgonrutiner igen, lite promenad, mobilitet och styrkeövningar, meditation och en iskall dusch.
Det är skönt att vara tillbaka.
Kille som kommit tillbaka efter Black River Run 2016.

Vakta vaden

Av tusen planer just nu så var det svårt att genomföra någon om vaden bestämde sig för att strejka. Och det gjorde den – nästan.

Det bästa vore såklart om jag byggt upp vaderna i grundträningen. Gjort mina övningar på balansplatta och excentriska tåhävningar varje dag. Utsatt dem för tung styrka åtminstone någon gång per vecka.

Mitt hemliga vapen för att bygga styrka är egentligen elektro-muskulär-stimulering med Compex. Går också strålande att använda för uppmjukning och återhämtning. Fast om man inte använder den på vaderna så ofta så ger det himla liten effekt…

Men oftast har jag inga problem med vaderna, och då minskar incitamentet att fokusera på dem betydligt. Det är inte förrän jag lägger på lite intensitet och vill springa 5 km fort som blixten som jag blir påmind om att vaderna är min akilleshäl.

Foamroller vad

Den bästa metoden för mig just nu har varit att vara brutal med foamroller. Det gör ont men det blir faktiskt mycket mjukare efteråt. Sedan har jag kompenserat den hårda vägen med att massera in lite topikalt Magnesium på sprayflaska. Himla skönt om inte annat.

På lördag skall allt hålla ihop. 5 km. Fort som blixten.

Det går snabbt utför

I helgen var jag och testade en ny backe. Det fanns Strava-segment på Högdalstoppen som lockade. Alla segment utför är av intresse. Uppför går för långsamt.

På torsdag håller vi en Inspirationslöpning i Hammarbybacken med just fokus på löpning i nedförsbacke. Inspirationen handlar också om att springa mer på stigar och mer i berg och vi slår ett slag för Ultra Trail Camp Montserrat 4-9 november som jag lovar kommer bli en magisk resa.

Hammarbybacken har 2 stycken utförssegment registrerade på Strava. Högdalstoppen har 1. Gissa vem som har rekorden på dem…? ;D

https://www.strava.com/segments/6196755 (Nedför Hammarbybacken Östra)
https://www.strava.com/segments/7449917 (Nedför Hammarbybacken Trysil)
https://www.strava.com/segments/11960912 (Nedför Högdalstoppen)

Något rekord nerför Montserrat eller Pyrenéerna har jag inte. Än.

Häng med till Montserrat så får vi se hur snabbt det kan gå utför…! http://www.paceonearth.se/loparlager/ultra-trail-camp-montserrat/