Efter Riksmästerskapen i 24-timmarslöpning: Segerintervju med Ivan Bretan

0

Inom ultralöpning finns det tre mästerskapstävlingar, 100 km som har SM-status samt ultra-trail och 24-timmars, som båda är klassade som riksmästerskap. 27-28 juli avgjordes 24h mästerskapet under tävlingarna på Skövde Ultrafestival. Sommarvärmen var påtaglig, men trots detta gjordes en hel del imponerande resultat. Främst herrvinnaren Ivan Bretan som med sin prestation på 237 km går in på topp 10 listan i Sverige genom alla tider. Tvåa på herrsidan kom Sten Orsvärn och Mikael Jonsson kom trea. Damernas 24h tävling vanns av Linda Bengtsson med 173 km före Annika Johansson och Eva-Lena Hjalmarsson.

Johnny Hällneby har för Ultramarathon.se växlat några ord med herrsegraren.

En glad riksmästare under den strålande solen.

Ultramarathon.se: Hallå där Riksmästare Ivan Bretan!!! Vilket grymt bra resultat du fick till! Grattis!!! 237 km är ju fantastiskt bra. Vad var dina drömmar och målsättningar innan loppet?

Ivan Bretan: Tack snälla! Huvudmålet för mig med att springa 24 timmar i Skövde var att få till ett rejält träningspass inför Spartathlon i september. När det sedan visade sig bli riktigt varmt var det bara en bonus, eftersom Spartathlon ofta är varmt. Som skamgräns hade jag 200 km som mål, och allt över mitt personbästa på 225 km skulle bli mycket väl godkänt enligt min egen måttstock. Så resultatet kom som en mindre chock.

Ultramarathon.se: I ultradistans lista över vad resultat motsvarar på andra distanser kan man se att 237 km motsvarar minst 16:14 på 5 km och 2h 45min på maran. Klarar du de tiderna också eller vad är det som gör att du kan prestera så bra på ultra?

Bretan: Nej, den snabbheten har jag inte längre även om jag har ett urgammalt personbästa på 2.39 från Berlin Marathon och 2.40 från Stockholm. Kan nog skrämma mig själv under tre timmar i år, men det skulle kräva snabbhetsträning som jag numera avskyr… Så gott som alla träningspass jag springer nu gör jag utan att bli andfådd, och oftast i ett 5.30-tempo. Jag snittar 500 lugna kilometrar i månaden året runt. Så jag tror helt enkelt att den där tabellen inte stämmer…

Ultramarathon.se: Inte för dig i alla fall! 😀
Hur resonerade du under loppet när du låg i ett snittempo som pekade mot 240 km?

Bretan: Jag försökte bara springa varje varv under 2min 30sek vilket jag i princip lyckades med. Hade dock flera snabbare varv när André Rangelind var kvar i tävlingen och drog upp tempot. Sen är saken den att jag inte tittade på resultattavlan en enda gång under tävlingen! Jag blir bara stressad av att veta hur jag ligger till, och jag hade alltså ingen aning om att jag låg så nära 240km…

Ultramarathon.se: Oj, wow! Vad är det som driver dig att göra ditt yttersta då? Om du varken har koll på distansen eller hur du ligger till i resultatlistan.

Bretan: För det första erfarenhet, för det andra envishet, för de tredje så var det faktiskt väldigt bra för mitt lopp att Sten Orsvärn deltog. Jag visste att han var i utmärkt form, och jag märkte snabbt att han sprang mycket stabilt och utan svackor. Med andra ord skulle han gå förbi mig ifall jag slappnade av, vilket jag alltså aldrig gjorde. Och nu gjorde ju Sten ett kanonlopp på 222km, vilket innebar att jag per automatik kom längre än honom!

Ultramarathon.se: Så lite koll på hur du låg i resultatlistan hade du i alla fall…
Hur hanterade du värmen? Hade du andra problem under loppet och hur hanterade du det i så fall?

Bretan: Ja, jag visste ju att André och Sten var de främsta konkurrenterna om segern, så att jag hade vinstchans insåg jag ganska tidigt. Värmen var naturligtvis ganska brutal detta dygn. Dag 1 hade jag en ”ökenkeps” med skydd för hela huvudet som jag dränkte i vatten varje varvning. Det innebar att kepsen konstant droppade vatten över hela mig som en portabel dusch! En liten kille vid depån skrek ”det regnar!” när jag råkade ställa mig bakom och droppa på honom… Dag 2 var varm men på morgonen lite mulen, så jag skippade min ökenkeps, och körde en vanlig keps som jag dessutom inte dränkte vatten på samma sätt. Från början hade jag bestämt mig att stanna och dricka vid depån varje halvtimme, och det höll jag mig till. Jag blev törstigare och törstigare, och drack fler och fler muggar sportdryck vid dessa stopp. Men tidsmässigt så försökte jag ändå komma iväg snabbt från depån och fortsätta springa. Det var nog på det viset jag hamnade på ett nettominus när det gällde vätskeintaget, vilket jag inte kände av på allvar förrän efter loppet.

Ultramarathon.se: Ja, du hamnade alltså på sjukhus efter loppet… Nog för att dropp är en fantastisk återhämtningsmetod, men det är ju inte där man vill vara. Kan du berätta vad som hände? Och kanske framförallt om det du är inne på, vad ska man vara observant på och vad kan man dra för lärdomar?

Bretan: Jag drabbades alltså av en rejäl dehydrering, som förstärktes av att jag kräktes upp all vätska jag drack efter loppet när jag drack en islatte. Ambulanspersonalen berättade senare att man absolut inte ska dricka något iskallt när man är uttorkad, så nu vet jag det.
…jag tror Sten har en rutin där han dricker ett par liter lättsaltat vatten efter ett lopp av den här typen. Det behöver man nog göra om man vill undvika dropp! En annan lärdom är att jag borde ha druckit en mugg varje varv istället för fem muggar varje halvtimme.

Ultramarathon.se: Hade du förresten någon egen support på loppet? Hur tror du resultatet påverkas med eller utan support?

Bretan: Nej, ingen egen support, har aldrig haft det på något lopp utom Elfsteden i Nederländerna där det var obligatoriskt. Jag gillar att fixa med mina grejer själv, och blir mest nervös över att ha någon som står och väntar och vill hjälpa till. Tror absolut support hjälper, särskilt om man vill korta ner pauser. Men alltså inget jag känner att jag behöver.

Ultramarathon.se: I min värld gör det bara resultatet än mer imponerande!
Med den här erfarenheten i bagaget, ett slags kvitto på vilken nivå du håller, hur ser du nu på Spartathlon som jag förstår är årets huvudmål?

Bretan: För det första innebär att jag har en god chans att gå i mål, vilket är långt ifrån någon självklarhet. För det andra så innebär det en lockelse att testa 30-timmarsgränsen. Samtidigt har jag ju sprungit loppet tre gånger och brutit två, så jag vet att mycket kan gå fel. Men om jag kan upprätthålla den här formen jag är i nu till slutet av september, så känns det väldigt bra!

Ultramarathon.se: Vi önskar dig verkligen ett stort lycka till i Spartathlon! Tack för den här intervjun Ivan! Och återigen ett stort grattis till mästerskapet och resultatet! Väldigt imponerande och inspirerande!

Bretan: Tackar så mycket själv för bra och relevanta frågor!

 

Share.

Leave A Reply