Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv

0

Det här med att bli trött är något av en konstform. Till exempel är det inte ovanligt att personer som aldrig har styrketränat har svårt att lyfta ens den lättaste vikt på gymmet – de har inte tränat på att ta i – och då är det svårt att bli riktigt trött.

Jag har tränat på att ta i. Även i löpsammanhang. Och det ska gudarna veta att hålla ett hyfsat jämt och högt tempo 100 miles i sträck är jobbigt. Man blir fruktansvärt trött. Men vid de få tillfällen jag ändå lyckats med detta så har jag uppenbarligen inte blivit så trött att jag varit tvungen att sakta ner, så länge jag lyckas hålla tempo har jag inte behövt kapitulera för tröttheten.

De gånger i tävlingssammanhang som jag inte mäktat med att hålla tempo har det ofta berott på att något varit fel. Kanske problem med energin eller skadekänning eller astma eller nåt annat ofog. Det har oftast varit i kombination med trötthet, men det har ändå varit flera begränsande faktorer.

När det gäller mina 6-dagarstävlingar är det en helt annan sak. Där går det i princip ut på att INTE bli trött. Om jag blir utmattad kommer det inte gå att fortsätta mata på dag ut och dag in, så allt går ut på att göra det så lite ansträngande som möjligt. Senast i USA pratade Lotta och jag mycket om att ”det får inte kosta”. Sen är det självklart så att man blir trött ändå av att springa så långt som möjligt så många dagar, men den tröttheten är av ett helt annat slag, och det är rätt mycket ren sömnighet med i bilden också.

En väldigt trött Johnny. Foto: Aramis Sasinka (sasinka.se)

Men på Sandsjöbacka Trail Ultratrippel i år så blev jag sanslöst trött. Att det skulle kunna bli så hängde på många faktorer. Bland annat att jag var lagom dåligt tränad… Jag var tränad tillräckligt för att klara av tre dagars löpning, men inte tillräckligt för att göra det i linje med min potential.

Upplägget var också extremt bra för att få till en enorm ackumulerad trötthet. 25 km trail på fredagkvällen för att liksom starta på noll på lördag morgon då det var dags för 50 km. Då hade jag en dålig dag energimässigt, blev naturligtvis trött, men det var mer energin i kroppen som strejkade, så den rundan slutade med ett par timmar som närmast kan beskrivas som återhämtningstempo. Vilket var en lysande taktik för att kunna bli djävulusiskt trött på söndagen.

Jag märkte direkt efter starten vid Tjolöholms slott att läget var helt annorlunda än på lördagen. Det märkliga var att det var till det bättre. Kroppen fungerade, löpsteget fungerade och mentalt kände jag mig som en ultrakung. Så jag bestämde mig genast för att springa mig trött. Att bestämma en sådan sak när man har 89 km framför sig är kanske lika intelligent som att gå på krogen och bestämma sig för att bli full… Man vet att det kommer att funka och man vet att det kommer sluta i misär.

Men jag kände att det var det jag ville och eftersom tävlingen som sådan inte var viktig på annat sätt än som träning och social energikick, så tyckte jag det var ok. Jag tog nästan genast rygg på Henriette som jag visste sprang jämt, fint och som en maskin. Det var ett helt underbart tempo för andra halvan på ett 100 mileslopp som jag tyckte var det jag var ute på. OM jag hade varit tränad för det. Men min kropp älskade tempot och vi gjorde följe i ca 40 km fram till kontrollen i Lindome. Då var jag redan så trött att det var oändligt svårt att komma igång efter energipåfyllningen, och i den vevan valde jag att tappa bort Henriette. Sen hade jag alltså 49 km kvar. Och jag var så utmattad att löpning nästan var helt omöjligt.

Fast eftersom jag mådde så bra mentalt så var det egentligen aldrig något problem. ”Trött kan man vara länge” som jag hört Ida Nilsson säga vid nåt tillfälle. Och eftersom viljan var stark kunde jag fortsätta kämpa. Rakt ner ännu djupare i trötthetsträsket. Vid något tillfälle försökte jag utnyttja en helt rak, slät spång för att faktiskt ta några löpsteg, men i min misär orkade jag inte ens springa över hela spången. Men jag fortsatte hela tiden att kämpa mig framåt, och mitt i alltihop var jag förvånansvärt nöjd och stolt. ”Tänk att jag har förmågan att ta ut mig så här mycket! Tänk att min kropp är så stark så att den inte går sönder utan tillåter att jag springer mig så här trött!”

Det kändes stort.

Share.

Leave A Reply