Från 185 till 120 på 2 minuter

Igår sprang jag 6 timmar på löpband. (Läs gärna mer om arrangemanget på paceonearth.se.)  För mig var det ett desperat försök att kompensera att jag inte var tillräckligt återställd efter sjukdom för att springa 24h i Bislett. Så när det kom en påminnelse om att Actic Kista anordnade detta sociala event så hoppade jag på.

Det borde jag kanske inte gjort.

Men man kan alltid lära sig nåt. Och jag angrep uppgiften med min allra bästa experimentlusta.

Det borde jag kanske inte ha gjort.

Efter 3h hade jag, trots att jag hållit ett moderat tempo, kommit upp i maxpuls…! Jag kände mig helt utpumpad och hjärtat rusade. Det hade varit på väg länge men jag har inga större problem med att bita ihop och fortsätta. Så länge det går. Men det här skulle ju bara vara ett testlopp, så efter 3 timmar var det uppenbarligen dags att avbryta det experimentet. På sätt och vis hade jag ändå fått svar på vad som var möjligt utifrån den situation jag befann mig i just då.

6-timmars på löpband
Johnny experimenterade på 6-timmars på löpband @ Actic Kista

Så jag slutade springa och började promenera på löpbandet istället. Eftersom det var en 6h tävling får man ändå se till att hålla bandet rullande. Jag mätte pulsen igen efter ca 2 minuters promenad: 186. Va fan?! Den ska ju gå ner när jag lugnat ner mig. Mätte igen: 190. Scheisse. 186 är ju min maxpuls. Och jag promenerar. Försökte andas lugnt, lät det gå några minuter, mätte igen: 186. Inte bra. Inte bra alls.

Efter 10 minuters promenad insåg jag att taktiken inte fungerade. Dags att ta till verktyget som vi har kommit att använda väldigt mycket i livet, träning och ultrasammanhang den senaste tiden – den iskalla duschen. Säga vad man vill om en kalldusch men det förändrar verkligen situationen man befinner sig i. Påverkar nerver och blodflöde. Efter ca 2 minuter i iskallt vatten gick jag ut igen. Puls på 120. Såja, dags att göra det jag tränat på och gjort många gånger. Komma igen.

Jag fick ta det sanslöst lugnt. Testade att jogga några minuter för att sen gå igen, och successivt kunde jag förlänga joggstunderna och korta ner gåpauserna. Men det var inte förrän sista halvtimmen som jag faktiskt sprang ihållande 30 min i sträck igen.

Med mitt experiment skrapade jag ihop 54 km på 6 timmar. Helt oväsentligt i sig, men det var ändå väldigt roligt att vara en del av Stockholmslaget på Actic Kista som slog de Skånska utmanarna från Actic Lund.

För egen del fick jag ytterligare lite information om hur min kropp fungerar, och inte fungerar. Hur jag kan jobba med vatten, salt och energi för att hitta en balans där jag fortfarande kan röra mig framåt. Att jag inte blir ett dugg rädd när allt går åt pipsvängen. Det är bara att ta fram de verktyg jag känner till, göra det bästa av situationen och försöka komma tillbaka. Det känns som en superkraft.

 

Nästan frisk

Just nu springer jag inte runt runt i en kulvert under Bislett stadion i Oslo. Det hade jag hemskt gärna gjort. Kroppen är stark och redo. Jag är laddad och motiverad. Det är på tiden att jag lyckas genomföra en 24-timmars tävling på ett smart sätt. Jag vill!!!

Bild från kulverten i Bislett.
Bilden från kulverten – banan – är från Fredrik Norlin. Han springer!

Men efter vårt fantastiska Ultra Trail Camp Montserrat kom jag hem med en förkylning som inte var snäll. Nu är jag nästan frisk igen. Men det duger inte. 24-timmarslopp påverkar så många system i kroppen att jag inte har råd att vara ”nästan” om jag skall lyckas prestera på den nivå jag vill.

Om jag hade startat hade det inte bara varit korkat, det hade också varit garanti på att jag hade släppt målfokus när det hade börjat bli jobbigt, jag hade spelat ut ”sjukdomskortet” och släppt alla planer på ett bra resultat. För ultralöpning i 24h är skitjobbigt. Och jag vill sluta – varje gång. Då gäller det att jag inte har några bra ursäkter.

En DNS är dessutom så oändligt mycket smartare än en DNF. Att bryta, att inte fullfölja sitt åtagande (Did Not Finish) är ett misslyckande. Ibland det enda rätta man kan göra, men ändå ett misslyckande. På sätt och vis är en utebliven start också ett misslyckande – men det är ändå ett beslut man kan ha kontroll över – den sista möjligheten att vara smart…

Därmed också ännu större cred till de som springer just nu. Att komma till start är det första målet med varje tävling. Att ta sig an utmaningen är det häftigaste man kan göra. Det är med stor beundran, och lite sorg,  jag nu följer tävlingen på distans (här finns live uppdatering: https://topptid.no/results/dashboard/1248).

Alla som startat är vinnare.

 

Jag är tillbaka!

I lördags lyckades jag äntligen vinna ett ultralopp igen. Black River Run 100 miles som blivit ett lopp som står mig väldigt nära i och med att det var där jag gjorde min ultradebut 2013.
Läs min Race Report om årets kamp här: Black River Run 2016 – Race Report
Men nu är jag tillbaka. Igår kunde jag springa 4 km med dottern som hade det i läxa från skolan. Distansrekord för henne! Och den bästa återhämtningsrundan jag kunde drömma om för mig. <3
Idag gjorde jag mina morgonrutiner igen, lite promenad, mobilitet och styrkeövningar, meditation och en iskall dusch.
Det är skönt att vara tillbaka.
Kille som kommit tillbaka efter Black River Run 2016.

Vakta vaden

Av tusen planer just nu så var det svårt att genomföra någon om vaden bestämde sig för att strejka. Och det gjorde den – nästan.

Det bästa vore såklart om jag byggt upp vaderna i grundträningen. Gjort mina övningar på balansplatta och excentriska tåhävningar varje dag. Utsatt dem för tung styrka åtminstone någon gång per vecka.

Mitt hemliga vapen för att bygga styrka är egentligen elektro-muskulär-stimulering med Compex. Går också strålande att använda för uppmjukning och återhämtning. Fast om man inte använder den på vaderna så ofta så ger det himla liten effekt…

Men oftast har jag inga problem med vaderna, och då minskar incitamentet att fokusera på dem betydligt. Det är inte förrän jag lägger på lite intensitet och vill springa 5 km fort som blixten som jag blir påmind om att vaderna är min akilleshäl.

Foamroller vad

Den bästa metoden för mig just nu har varit att vara brutal med foamroller. Det gör ont men det blir faktiskt mycket mjukare efteråt. Sedan har jag kompenserat den hårda vägen med att massera in lite topikalt Magnesium på sprayflaska. Himla skönt om inte annat.

På lördag skall allt hålla ihop. 5 km. Fort som blixten.

Det går snabbt utför

I helgen var jag och testade en ny backe. Det fanns Strava-segment på Högdalstoppen som lockade. Alla segment utför är av intresse. Uppför går för långsamt.

På torsdag håller vi en Inspirationslöpning i Hammarbybacken med just fokus på löpning i nedförsbacke. Inspirationen handlar också om att springa mer på stigar och mer i berg och vi slår ett slag för Ultra Trail Camp Montserrat 4-9 november som jag lovar kommer bli en magisk resa.

Hammarbybacken har 2 stycken utförssegment registrerade på Strava. Högdalstoppen har 1. Gissa vem som har rekorden på dem…? ;D

https://www.strava.com/segments/6196755 (Nedför Hammarbybacken Östra)
https://www.strava.com/segments/7449917 (Nedför Hammarbybacken Trysil)
https://www.strava.com/segments/11960912 (Nedför Högdalstoppen)

Något rekord nerför Montserrat eller Pyrenéerna har jag inte. Än.

Häng med till Montserrat så får vi se hur snabbt det kan gå utför…! http://www.paceonearth.se/loparlager/ultra-trail-camp-montserrat/

Fokus som en guldfisk

Mitt stora mål med löpningen är just nu att förbättra mitt 6-dagars resultat. Jag vet att jag kan mer. Jag vet att jag kan vara bland de bästa i världen. Det är inte helt bestämt vilket som blir min nästa tävling, men det är egentligen ingen brådska heller. För att komma upp till de riktigt stora siffrorna är det dessutom sannolikt att det behövs erfarenhet från ett par tävlingar.

Så just nu fick jag syn på den här Strava-utmaningen om att göra så många höjdmeter som möjligt under UTMB-månaden augusti. Superskoj! Och nyttigt. Löpning i backe är den allra bästa träningen.

Jag jobbar såklart också mycket just nu på att må bra. Viktigt, viktigt. För alla möjliga framtida mål. Just nu skall jag göra ett träningsupplägg som går ut på att följa mina HRV-värden (som jag valt som hälsomarkör). När HRV är bra tänker jag köra riktigt hård kvalitet och övriga dagar lite lugnare och annan träning som inte är så krävande för hela kroppen.

På samma må bra-tema tänker jag att det just nu skulle vara perfekt i att testa att optimera dieten ytterligare. Vad mår jag egentligen allra, allra bäst av att äta? Dags att experimentera lite och ta reda på det!

Fast först har vi Bellmanstafetten! Yay! Årets fartpass. 5 km i ett lag med gamla grannarna i Risets Raketer. Och jag borde verkligen kunna förbättra mina gamla tider. Jag skall lägga in lite korta, snabba intervaller och några pass mer farttålighet så vore det själva sjutton om det inte skulle gå att persa på distansen.

Men jag måste sköta om min vad. Just nu är det allra viktigast att hålla vaderna glada och starka, om jag ökar intensiteten så är detta ofta min svaga punkt. Och om det går så illa att jag får bristningar i muskeln så blir långa perioder av träning förstörda. Det funkar inte. Så jag ska börja ett minutiöst program med mobilisering, balans och styrka för att stärka vaderna. Finns lite olika angreppssätt som skulle vara kul att testa.

Var är egentligen fokus? Just nu?

Vad har du gjort idag?

Jag har börjat min träning inför 6-dagars. Flerdygnslopp handlar i mångt och mycket om att ha rutiner som fungerar. Så då behöver man träna på det. Idag blev det 2 stycken 4-timmarspass för att testa energi, löpning, gång och att hålla kroppen fräsch.

Allt kändes bra, men när man väl slutar så vill kroppen verkligen lägga av. Då är det jobbigt bara att sitta på verandan och dricka resorb.

PS Run on Earth-tshirt i eko Tencel går att köpa här: http://www.paceonearth.se/shop/run-on-earth-t-shirt Den svalkar när man svettas! 🙂

Morgongympa

Ritualer är guld. Speciellt för mig som tycker det är så jobbigt att tänka och fatta beslut. Ju mindre man behöver använda hjärnan desto bättre.

En del av min morgonritual numera är att göra lite styrka-/smidighets-övningar. Oftast gör jag minst 3 övningar på pilatesboll – mer om jag känner att jag har ork och tid. Men en bulgarisk knäböj, en brygga med benlyft och en planka, oftast dynamisk som tex en ”Mountain Climber”, det är standard. Kroppen känns stabilare och framförallt ryggen mår mycket bättre de dagar jag sköter mig än de dagar jag sköter mig inte.

Fast idag satt Ellen och drack kaffe på trappan. Så då var det otroligt trevligt att försöka sig på lite övningar i gröngräset. Kanske gick lite si och så med vissa försök, men kroppen fick röra på sig lite i alla fall.

Morgongympa på gräsmattan
Morgongympa på gräsmattan