Söndagen den 9 juni, klockan halv tolv på natten, kom jag hem till Mora efter ett äventyr jag aldrig kommer glömma. Vi var tjugofyra främlingar som tillsammans under fem dagar tog oss an sträckan mellan Sjötorp och Mem. Jag pratar så klart om Göta Kanal Run.
Av: Lisa Kriga
Så började det
Allting började, liksom många andra galna idéer, som en fundering på krogen vänner emellan. Rickard Leckne tyckte att man ju måste kunna ta sig längs hela Göta Kanal till fots. Efter månader av planering genomfördes den allra första omgången av Göta Kanal Run där man under fem dagar ska ta sig 210 km när man springer från Sjötorp till Mem. I snitt ungefär ett maraton om dagen i fem dagar.
Det här var sommaren 2015. Det fanns inga markeringar för sträckan utan endast en enkel turistkarta att följa, och närmare hälften av sträckan blev därmed på asfalt. Core team (funktionärerna som ser till att allting rullar på som det ska) så väl som deltagarna sprang. Den enda som åkte bil var kocken, som på egen hand fick sköta alla depåstopp, matlagning och logistik.
Trots allt slog testomgången väl ut, och i år var det alltså femte året Göta Kanal Run anordnades. Core team är kvar och har utökats med några fler personer, och loppet blir bättre och mer genomtänkt för varje år det körs. Numer åker till exempel stora delar av core team bil för att kunna ge deltagarna bästa möjliga service under hela dagarna samt för att sköta all logistik med till exempel deltagarnas packning. Vägen snitslas och avsnitslas varje dag, och det blir lite mindre asfalt för varje gång. Visionen är att vara helt asfaltsfria år 2025, samt att därmed kunna skapa en permanent vandrings- och löpningsled längs med Göta Kanal.
Om Göta Kanal Run
Göta Kanal Run är inget lopp. Här har du ingen nummerlapp, det finns ingen tidtagning, och det spelar faktiskt ingen roll om du springer, cyklar eller kanske åker i en bil med någon i core teamet en dag (även om alla såklart VILL springa, men ibland vill inte kroppen det). Här handlar det om annat.
Arrangörerna beskriver Göta Kanal Run som ett fantastiskt löparäventyr med ambitionen att skapa en rebellisk plattform för idéspridning, och där det är mötet mellan människor som står i fokus. Du kan inte heller anmäla dig till loppet direkt, utan får ansöka. Av de hundratals ansökningar som kommer in väljer rektorn – detta år Victor Lundqvist som sprang som deltagare förra året – ut vilka som får erbjudande om att vara med. Han väljer ut deltagarna baserat på vad de vill ha ut av loppet, vilket campfire-tal de tänker hålla (mer om det senare) och en kort beskrivning av dem själva och deras historia. Det är exempelvis inte ens alla deltagare som kallar sig löpare, och en del slår distansrekord redan första dagen.
När jag anmälde mig vågade jag aldrig tro att jag skulle bli en av de 25 (som sedan blev 24 på grund av sent avhopp som inte hann fyllas), men så i början av januari fick jag mailet med titeln ”Du ska med!”. Problem med löparknä till och från de senaste åren gjorde att jag funderade noga, men tackade sedan ja med ett rungande ”Jag ska med!”. Sedan började träningen enligt det träningsprogram man får.
Det kostar en hel del pengar eftersom det är ”all inclusive”. Men att något kostar mycket pengar är inte samma sak som att det är dyrt. För pengarna får man precis allt man kan tänka sig, förutom resan dit och hem och några få saker man behöver ha med sig (som byxor, sängkläder och handduk). Även om det som var värt mest ironiskt nog inte har något monetärt värde: all passion, kärlek och omtanke!
Campfire-tal bjuder på skratt, tårar och gemenskap
Alla deltagare ska alltså hålla var sitt campfire-tal på cirka 11 minuter. Vad det handlar om bestämmer deltagaren själv. I år handlade det bland annat om hur man kan få barn att äta mer grönsaker, om att sjunga i kör och om att hitta en hobby man älskar. Men det handlade även om tunga saker som att bli mobbad, att få kämpa sig tillbaka efter en bilolycka och att förlora någon nära.
Vi pendlade mellan skratt och gråt, många gånger om. Men det var fina stunder som gjorde att vi lärde oss mer om varandra, fick nya samtalsämnen och jag upplever även att vi fick en känsla av närhet när vi delade tunga stunder med varandra.
Jag höll mitt tal som nummer två den första kvällen. Nervöst men väldigt skönt, för sen var det ju klart och jag kunde fokusera på allt det andra! Jag berättade om min insamlingskampanj Kriga mot ALS som jag genomförde hösten 2015 till sommaren 2016. Och tänk att det faktiskt var under den jag träffade Ellen och Johnny för första gången, när de sponsrade mig med lite olika smått och gott!
I snitt ett maraton om dagen i fem dagar
Även om det här inte är ett lopp i vanlig bemärkelse, så innebar äventyret såklart en hel del löpning. Totalt fick de som tog sig fram alla sträckor ihop cirka 210 km dessa fem dagar. Mitt löparknä gjorde sig dock påmint redan första dagen och dag två blev det bara 20 km för mig (varav det mesta gåendes). När det gjorde ont även att gå valde jag att åka bil sista biten till målet. Förhoppningen var att jag, med lite behandling av problemet, skulle kunna komma igen och springa mer resten av veckan istället för att riskera dra på mig ännu mer problem genom att köra på.
Så för mig blev det lite mindre. 183,5 km för att vara exakt. Men det är inte fy skam! Och jag är glad att jag kunde komma igång igen på onsdagen efter att ha fått massage, koppning, badat bastu och vilat lite. För tack och lov hade vi massageterapeuten och personliga tränaren Jonathan Ståhl med oss som kunde mjuka upp stela muskler till kraftigt rabatterat pris. Han fick jobba idogt från dag ett och var ett uppskattat inslag!
Sista dagen var det perfekt löparväder, och kanske konstigt nog var det även den dagen jag sprang mest! De sista sex kilometrarna, efter glass i Söderköping, sprang vi tillsammans in i mål. Vi sjöng och försökte njuta av den sista sträckan tillsammans. Helt plötsligt passerade vi mållinjen, grät, skålade i champagne och kastade oss i kanalen för ett svalkande dopp.
”Efter Göta Kanal Run”-känslan
Det var en konstig känsla. Att gå i mål. De fem dygnen hade innehållit så mycket så de kändes väldigt långa, samtidigt som det hade gått så oerhört fort. Självklart var vi glada, som vi hade kämpat! Men samtidigt kom tomheten nästan direkt. Vad gör vi nu? Vi skämtade om att vända och springa tillbaka, och hade vi blivit erbjudna att göra det vette tusan om inte några av oss hade tackat ja. (Jag hade!)
Det som är magiskt med Göta Kanal Run är att alla deltagare, oavsett vem man är och hur mycket man sprungit tidigare, kämpar tillsammans och peppar varandra. Vi gråter med varandra och gläds med varandra. Vi ser möjligheter och fyller våra dagar med liv, tillsammans. Vi är grymma tillsammans!
Självklart finns det alltid saker man kan förbättra (och det är också arrangörernas mål att göra), men det faktum att de som varit med längtar tillbaka och har svårt att finna orden för att göra äventyret rättvisa, det säger ganska mycket. Och vi smider redan planer för när vi ska ses och springa tillsammans härnäst!
Jag kan definitivt rekommendera dig att söka till nästa års Göta Kanal Run. Om du är villig att lämna tidspressen bakom dig och öppna ditt hjärta under en fem dagar lång sällskapsresa på historiska vägar.
LÄS MER
Lisa Krigas ”Race Report” på lisakriga.se
