Idag började jag ett träningsblock som är tänkt att sträcka sig över tre dagar med 6 timmar löpning vardera dag. Detta block ska sedan ligga till grunden för mitt mastigaste träningspass någonsin: 2x 100 miles.
Så det blev inte bättre än att jag föll in i min kända roll som gnällig latmask. Allt var jobbigt och jag ifrågasatte starkt varför jag verkligen skulle behöva göra den här rundan. Jag fick gå upp i ottan, först var det kallt och sen var det varmt och jag blev himla låg på energi. Och jag lovar, jag är bra på att vara en gnällig latmask, Ellen och alla jag någonsin haft som crew på ett ultralopp kan intyga – och skulle inte det räcka som referens så finns det säkert några gamla arbetsgivare som kan skriva under på att jag talar sanning…. ;D
Men jag tänker att man inte behöver vara glad jämt.
Och nu såg jag till att få jobbet gjort i vilket fall.
Imorgon ska jag se till att fylla på bättre med energi. Idag blev det lite av ett ofrivilligt experiment att göra de första 4,5h utan socker eller andra kolhydrater. Inte helt dumt att träna på, men inte helt nödvändigt för mig just nu heller.
Den andra anledningen att jag kände mig ynklig och gnällig är lite svårare att åtgärda; för jag känner mig ärligt talat rädd för att ge mig på att springa 16 mil två dagar i rad.
Den insikten var dock också största lärdomen från den här dagen. För kroppen höll ihop bra. Men knoppen var det alltså lite värre med. Så nästa gång (läs imorgon!) blir det att fokusera på mer mentala bitar såsom meditation i rörelse och lite positiva mantran.
