Jacob Zocherman var enda svensk på plats när årets Barkley Marathons avgjordes i Frozen Head State Park, Tennessee. Med sin kamera dokumenterade han det historiska ögonblick när Jasmin Paris under dramatiska former blev första kvinna att klara denna mytomspunna tävling. Här ”talar han av sig” om sina omtumlande upplevelser. Daniel Runemalm är en av dem som har förverkligat sin nära väns dröm om en ultratävling runt Jönköping. Peters Trail är en kärleksfull tribut till Peter Jörnroths minne.
Johanna Gelfgren debuterar som bisittare. Hon sprang i helgen HOKA Torekov-Båstad, som förvisso inte är ultra, men med nästan hela svenska traileliten på plats. I avsnittet tas även upp att arrangörer för SM i lång trail, 100 km och 24-timmars 2025 har utsetts, om det pågående världsrekordförsöket på 6-dagars och det speciella ultraäventyret Equinox Adventyre Ultra som hade premiär i helgen.
Stöd bevakningen av svensk och internationell ultralöpning genom att bli månadsgivare på ultramarathon.se/patreon
Kapitel
0:39 Intro med Johanna Gelfgren
1:52 Världsrekordförsök
4:31 SM-arrangörer utsedda
8:14 Peters Trail med Daniel Runemalm
19:39 Barkley Marathons
26:22 Jacob Zocherman om Barkley
49:59 Eftersnack Barkley
57:16 HOKA Torekov-Båstad
1:00:10 Tankar inför trail-EM
1:02:37 Equinox Adventure Ultra
1:06:09 Kommande tävlingar
Transkribering
Daniel Westergren:
[0:00] Välkomna till Ultraaktuellt onsdagen den 27 mars.
Jasmin Paris blev första kvinna att på ett väldigt dramatiskt sätt klarade mytomspunna Barkley Marathons.
Jakob Zocherman var där och fotograferade och berättade ingående om sina egna upplevelser.
Och så kommer vi sätta fokus på några nya tävlingar. I det här avsnittet berättar Daniel Runemalm om Peters Trail.
Ett lopp fyllt av kärlek till hans nära väns minne.
Daniel Westergren:
[0:38] Ja, då var Daniel Westergren tillbaka här igen och har den här äran att välkomna Johanna Gelfgren till min sida. Välkommen Johanna!
Johanna Gelfgren:
[0:48] Ja, tack så jättemycket!
Daniel Westergren:
[0:50] Vad roligt att du vill vara här och snacka lite.
Alltså Barkley kommer ju bli ganska mycket kring det här avsnittet Men du har ju själv varit i farten och sprungit på lite kortare distans förvisso.
Men en ganska häftig tävling i helgen också.
Johanna Gelfgren:
[1:05] Jo men det var det. Jag känner mig lite ärad att jag får komma tillbaka här i Ultrasammanhang. För första gången på länge. Men ja, det ska bli väldigt kul.
Daniel Westergren:
[1:13] Ja precis. Du var ju faktiskt en av de som nominerades till årets ultralöpare.
Och blev ju nästan lite förvånad själv över att du blev med på den listan.
Men du springer ju en del ultradistans också. Hur går tankarna kring vad du vill göra det här året?
Johanna Gelfgren:
[1:29] Målet är ju EM nu och det är 60 kilometer lite drygt.
Så det är ju ändå ultra även om ultra är ett väldigt stort spann.
Men det är ändå skönt att man kan hålla sig där och springa 45 kilometer och ändå fortsätta vara ultralöpare.
Daniel Westergren:
[1:44] Jo, vi är generösa i den här familjen och framförallt som du som springer på trail så får du lite extra höjdmeter också på köpet.
Daniel Westergren:
[1:51] Men just på tal om 60 kilometer Det var ju ett världsrekord Eller två världsrekordförsäkringar som pågår Och ett som var i helgen Dominika Stelmars försökte slå världsrekordet På 12 timmars under 24 timmars tävling I sittad i Nederländerna Men det försöket Blåste helt enkelt bort Och hon sprang just 60 kilometer Mer som en träning Och det här är ju ganska häftigt Jag vet inte hur mycket du hängde med Vad heter det?
Camille Herons världsrekord på sex dagars nyligen.
Nu har vi Dominika Stelmach som försökte se på ett nytt världsrekord.
Vi har en belgare, Mathieu Bon, som just nu försöker slå på världsrekord i sex dagars löpning.
Det känns som att det är fler och fler som har förlorat respekten och känner att man verkligen vågar ge sig på de här extrema resultaten.
Johanna Gelfgren:
[2:41] Ja, det här har bara skett i min periferi, men jag såg det här i Camille Heron när de hade den tävlingen i USA.
Men det känns väldigt kul att det är fler och fler som inte känner att det är omöjligt, att det är värt att testa.
Daniel Westergren:
[2:56] Ja, och just det här att det var en tävling för bara kvinnor när Camille Heron satte världsrekord. Hur tänker du kring det?
Att man på det sättet försöker ge resurser till att sätta fokus på kvinnors ultralöpning helt enkelt?
Johanna Gelfgren:
[3:12] Det är ju bara positivt tänker jag.
Jag vet att Jim Walsley försökte med någon liknande tävling innan att hooka fixade något sånt.
Jag tycker att alla märken ska satsa lite mer på tjejerna så att man har förutsättningen att kunna slå rekord.
Daniel Westergren:
[3:30] Ja och då får man ju också förebilder som vi kommer in på lite mer när vi kommer in på Barkley här också någon som har inspirerat många världen över men just det här sexdagarsloppet i Belgien då det går på en löpabana runt runt det har varit lite blåsigt och kallt tydligen men den här Mattheu Bonne efter 72 timmar så hade han faktiskt 529 kilometer och då har han ändå aldrig gjort något annat just i ultralöpningsväg en Marathon des Sables och en 50-kilometers-tävling tror jag det är även om han är en äventyrare på heltid, vad jag förstår i princip som har gjort Ironman och Tour de Belgique på cykel, kossat den engelska kanalen och simmat längs hela den belgiska kusten och allt sånt där och även han har haft det lite blåsigt och kallt inledningsvis men kommer ju göra en otroligt häftig debut på den här distansen och det är ju också lite modigt att någon som aldrig har gjort sådana här i närheten av så här långa distanser alltså ge sig på ett världsrekordförsök på sex dagar.
Så det följer vi med spänning de kommande dagarna.
Daniel Westergren:
[4:31] Men för din del Johanna så tänker jag att du kanske har haft lite mer ögonen på den nyhet som kom i dagarna här om att SM-tävlingarna har utsätts för 2025 och inte minst då den långa traildistansen, kort trail vet vi sen tidigare nästa år ska gå på Billingen utanför Skövde.
Medan lång trail kommer gå inte jättelångt därifrån utanför Vänersborg på Vargön i OK Skogsvargarnas regi.
En liknande bana som den som hålls under H2 Ultra.
Daniel Westergren:
[5:04] Du brukar ju ha lite tankar kring det här, var man förlägger SM-tävlingar och huruvida du själv är intresserad av att springa.
Johanna Gelfgren:
[5:11] Ja, jag har lite åsikter om det där. Just att banorna kanske ska vara mer som de är på VM.
Men sen tror jag att det blir säkert bra. Bra, jag har faktiskt varit väldigt taggad på att springa.
För jag tror att det är Hunne- och Halleberg som du går på utanför Vännersborg där.
Daniel Westergren:
[5:27] Ja, precis.
Johanna Gelfgren:
[5:28] Det blir nog en väldigt rolig bana även om det kanske inte är så likt VM då.
Daniel Westergren:
[5:34] Ja nej det kommer nog bli väldigt underhållande och kanske det lockar några extra som vill springa just H2 Ultra i september, den 14 september i år då för att testa på några av de stigarna på Hunneberg.
Johanna Gelfgren:
[5:46] Vet du när den kommer gå, den långa trailen?
Daniel Westergren:
[5:49] Jag vet faktiskt inte säkert men jag misstänker att det kommer vara runt september också med tanke på att det är i de krokarna som H2 Ultra har gått tidigare men det får vi faktiskt återkomma om exakt vilket datum.
Det jag däremot vet är att det var fyra väldigt bra bud som kom in vilket är ju väldigt glädjande att det är flera föreningar som vill arrangera och en av dem kanske mer skulle fokusera på den korta traildistansen då medan de övriga två ska gå vidare förhoppningsvis om de är fortfarande intresserade och får söka kommande tävlingar.
Och det är ju ett problem som man har det motsatta då på 100 km och 24 timmar där det bara fanns en sökande Växjö löparklubb som kommer vara värd för båda de distanserna sista helgen i april även nästa år då.
Och har du några fler tankar kring hur man, för att nu är ju Karl Avedal, landslagsledare för trailöpningen, vi har Loran som har jobbat för trailöpningens utveckling på olika sätt och vi har fler och fler föreningar som uppenbarligen också är intresserade av att arrangera sådana här SM-tävlingar.
Hur ska man gå vidare utifrån ditt perspektiv som en av de elitlöpare som berörs mest av detta?
Johanna Gelfgren:
[7:04] Ja, men jag tycker det är superkul att det finns stort intresse.
Men sen, ja, det var väl som jag sa tidigare att man gärna vill att banan är likt VM-banorna och sen också att den är rätt samkörd med resten av kalendern.
Så att man har lite koll på vilka stora loppar som går och så.
Eftersom till exempel nu när det var i Stockholm så kanske det inte var så lyckat att VM var veckan innan SM och så.
Så det finns ju lite att förbättra. Men jag tror bara…
Alltså, Karl och Laurent gör jättebra jobb för traillöpningen.
Så jag tror att det tar lite tid allting.
Och så är det med mycket. Så att man måste liksom…
Man får lägga ner lite och sen lägga ner lite så att man kan se hur det blir.
Och sen nu så kan det ju egentligen bara förbättras med både banor och samkörighet med kalendrar och så.
Daniel Westergren:
[7:55] Ja, precis. Det är ju fortfarande i ett tidigt skede det här samarbetet med det svenska frilagsförbundet och just SM-status på trailöppningen.
Så det är en spännande utveckling att se.
Vi kommer in lite mer kort, tänker jag, på tankar kring EM när vi tar upp Torekov-Båstad-tävlingen som du sprang i helgen.
Daniel Westergren:
[8:14] Men en ny tävling som kommer framöver, det är en tävling som heter Peters Trail.
Den går den 18 maj i Jönköpings trakten där man kan springa 52 eller 104 kilometer.
Eller en stafett som går på 52 kilometers delen.
Och man springer då längs Södra Vätterleden på den västra sidan och John Bauerleden på den östra sidan av Vättern.
Och Daniel Runemalm är med här nu för att berätta om den här tävlingen som har en väldigt speciell bakgrund.
För 2015 så kom Peter Jörnroth på den här idén och Daniel berätta lite grann om bakgrunden till Peters Trail.
Daniel Runemalm:
[8:53] Absolut det gör jag gärna och tack så mycket för att jag fick vara med. Jättetrevligt.
Det är precis som du säger, det här är ju då Peters Trail och den har en speciell bakgrund i och med att Peter som är en mycket nära vän till mig.
Vi gick i gymnasiet ihop och har känt varandra i 20 år och han är då uppvuxen i Jönköpingstrakten i Lekeryd där utanför Jönköping och han har ingen naturlig bakgrund till löpning eller ultralöpning för den delen och jag blir helt enkelt bara goda vänner och i och med att jag själv har en gedigen bakgrund som löpare och interierade treatlet med mera så lyckades jag få in honom på det här spåret då.
Daniel Westergren:
[9:38] Ja, och det var 2015 som den här tanken väcktes, men den förverkligades aldrig för att någonting hände 2019.
Berätta lite grann vad som hände där.
Daniel Runemalm:
[9:50] Det stämmer, det var ett väldigt tråkigt och tragiskt minne.
Men det var helt enkelt så att Peter tillsammans med sin fru Helene hade valt att flytta till USA.
De har bosatt sig i Colorado i Denver där de skulle tillbringa en del tid i utomlands med både arbete och löpning och annat.
De hade helt enkelt flyttat dit och en helg hade de bestämt sig för att åka ut till Boulder som är klassiskt känd, legendarisk löparområde.
Där många både friluftsmänniskor löpade och åker för träning i de bergen där.
Tyvärr förolyckades Peter under den här löpahelgen där han helt enkelt blev träffad av en blixt.
Vilket är oerhört osannolikt men så är fallet och förelyckades därmed.
Daniel Westergren:
[10:50] Det är en väldigt tragisk historia som ligger bakom det som ni samtidigt i det här sammanhanget har växt vänt till något väldigt fint spring för att du kan för så mycket kärlek är sloganen för Peters trail ni visste inte om att han hade de här ganska storslagna tankarna på en ultratävling tidigare vad hände när ni hittade de här anteckningarna och ambitiösa planerna som Peter hade haft.
Daniel Runemalm:
[11:24] Peter var en fantastisk person. Han var oerhört intelligent, oerhört driven, oerhört familjär och han hade alltid många planer och idéer om vad han ville göra och alls som oftast så verkliggade han också de idéerna.
Och då när han liksom hade fått det här intresset för löpning och ultralöpning så började han helt enkelt skissa på en idé om att återknyta sin hembygd och sin uppväxt med ett lock då så han hade ju i princip skrivit upp då ett helt ramverk för vad han såg framför sig där man skulle springa då på det sydsvenska höglandet och liksom få uppleva Jönköping och vad de skogarna och de stigarna kan erbjuda så att säga.
Jag vet att han faktiskt pratade med mig om det där flera gånger men jag tyckte att det var en ganska långsökt idé och jag var väl också mer intresserad av att springa själv än att arrangera just det här och då.
Daniel Westergren:
[12:22] Ja och vi kommer in lite mer tänker jag lite på för att tillsammans med min brorsa Rasmus så var ju ni i vad ni kallade för Team Settlers och var ute och sprang väldigt mycket även ute i världen, UTMB och så vidare innan det var särskilt vanligt för svenska löpare att göra det.
Men om vi börjar med själva tävlingen här då. Peters Trail. Spring för att du kan. För så mycket kärlek.
Själva tävlingen. 52 kilometer eller 104 kilometer. Vad är det man kommer få uppleva?
Daniel Runemalm:
[12:54] Mm.
Man kommer att få uppleva ganska varierad sträckning.
Det kommer att vara mycket stig, single track trail som det heter på ultraspråk.
Det kommer också att vara grusväg. Det kommer att vara en del, eller ett par ska jag säga, lite bergaktiga partier.
Det kommer bland annat att springa upp på Taberg, söder om Jönköping.
Det kommer att vara en annan golfbana och det kommer att vara lite asfalt.
Så det kommer att vara ganska varierande och vinglande banor.
Också en del löpning längs med Vättenstrand till exempel.
Så det kommer vara ganska varierat både underlag och utsiktsmässigt.
Daniel Westergren:
[13:34] Ja och terrängen där i de här trakterna är ju väldigt vackert att springa på och man får ju ganska många höjdmeter antar jag också.
Hur många höjdmeter blir det totalt på den långa banan?
Daniel Runemalm:
[13:46] På den långa banan så kommer vi nog upp till 2500 höjdmeter.
Daniel Westergren:
[13:51] Ja, det är 104 kilometer och 2500 höjdmeter runt Småland.
Det fina höjdmetret på 104 kilometer är man inte alltid bortskämd med i den delen av Sverige och en vacker natur är det ju som sagt.
Alltså hur många, ni verkar ju ha ganska stora ambitioner, liksom Peter hade med den här tävlingen. Vad vill ni med den för att det ska inte bara bli för dem som kände Peter, utan ni vill ju bredda hela det här kärlekskonceptet om man kallar det så.
Daniel Runemalm:
[14:34] Men det stämmer och Peters för Helene då Jag vill verkligen lyfta henne här Hon är den som leder det här initiativet med att att förverkliga Peters idé, Peters själ och hjärta och transformera in det till att förverkliga hans lopp här.
Och jag vill poängtera att det här är ett familjeprojekt, relaterat aktivitet där det är släkt, det är vänner och det är familj till Peter som är med och hjälper till och arrangerar och ser till att detta blir möjligt helt enkelt.
Och det återspeglar sig inte bara i att vi är liksom atmosfären och i mottagandet av alla de löpare som vi så gärna vill se här då i mitten på maj utan också då med till exempel våra service-stationer där vi kommer att erbjuda hembakat och lokala produkter så att säga från familj och vänner för att ge ett största möjliga mottagande och sprida den varme och den känsla som Peter stod för.
Daniel Westergren:
[15:38] Ja, det var uppenbarligen en upplevelse som man gärna vill ta del av.
Det kanske är dags för mig att börja träna rent av.
Men du och Peter och Rasmus bland annat då var ju som sagt utersprang mycket vilket redan för femtontal år sedan inledde era ultrakarriärer när det inte var så många.
Berätta om något sånt här stort minne som du har från den tiden när ni var ute på något äventyr tillsammans.
Daniel Runemalm:
[16:07] Det stämmer. Jag har ju lyckats hålla mig på rätt sida av utvecklingen så tillvida att jag har ju, och Peter och Rasmus då, precis som du säger, vi har ju då fått uppleva både järnmannen triathlon och långdistanslöpning och ultralöpning före mellancheferna gjorde entré på banan så att säga.
Så det var kul att få vara med i en liten obruten terräng och få vara med om uppbyggnaden.
Daniel Runemalm:
[16:33] Det första vi gjorde var egentligen att det var Peter och Rasmus som hade fått ny som nys om Ursvik Ultra, som ju på den tiden var ett relativt etablerat lopp. 2011 var detta.
Så det hade ju ändå sin sin trogna följarskada där.
Men vi hade ju aldrig sprungit då längre än Marathon.
Så det var helt enkelt där det började. På den tiden var vi väldigt influerade av Rune Larsson.
Och i och med att vi inte själva hade någon relation till ultralöpning så hade vi lyssnat in på Rune och hans berättelse om Spartatlon och han hade kostat USA och han åt ju mycket smörgåsar och mycket kalorier och sådär.
Apropå att du frågade om ett speciellt minne här så var det i förberedelsen naturpsykiatriska ultra.
Så tänkte vi att här måste vi ha med oss mycket kalorier. Så vi gjorde smörgåsar, mycket jordnätssmör, jättemycket energidryck.
Och började loppet med att äta kolossala mängder mat i början.
Vilket gjorde att jag och Peter fick väldigt stora problem med att vi helt enkelt föråt oss.
Jag hade svårt att ta oss fram. Så det blev väl inte någon speciellt lyckad debut för oss.
Rasmus däremot gjorde väldigt bra ifrån sig och tog sig i mål galant här på 75 medan jag och Peter fick släpa efter lite.
Daniel Westergren:
[17:54] Det visar ju lite grann om den kunskap som inte var lika omfattande och de sociala medier som inte var lika stora i den här ultravärlden för 13-14 år sedan när ni drog igång.
Men den familjära känslan, ni kanske inte kommer att mata dem med riktigt lika många kalorier de här löparna då utan men tillräckligt många för att de ska finna en glädje och kärlek i de här stigarna som Peter Jörnroth alltså själv har sprungit på så ja, tack Daniel Runemalm så får vi väl hoppas att vi ses på stigarna den 18 maj.
Daniel Runemalm:
[18:32] Det hoppas jag också och varmt välkomna till alla löpare som skulle vilja springa Peters Trail.
Vi vågar lova att det kommer bli otroligt bra tävling, bra upplevelse och mycket gemenskap.
Johanna Gelfgren:
[18:43] Jag har ingen koppling till Peter sedan innan men det låter som en väldigt fin och familjer tävling som jag hoppas att många kan springa. Det är också kul att det kommer lite nya lott.
Jag tycker det är två väldigt bra distanser med 52 eller 104 kilometer.
Det känns ändå görbart men fint i den terrängen runt vätten.
Daniel Westergren:
[19:03] Ja det är ju en terräng som jag tror kan både inspirera och locka många och en tävling som jag själv ser fram emot att kanske bevista även om formen inte riktigt lär vara redo för 52 kilometer i maj men kanske nästa år, vem vet.
Men vi ska bege oss utomlands. Kort nämna först Chianti by UTMB, en tävling som också gick i helgen.
Vi hade Bo Håkan Nilsson på 20 plats på 100 km distansen. Det är ett okänt namn tror jag för många här på hemmaplan för att jag tror han bor nere på kontinenten och springer många tävlingar i Frankrike och Italien bland annat.
Daniel Westergren:
[19:40] Däremot Barkley Marathons, desto mer känt för många vid det här laget.
Det är en mytomspunnen tävling under väldigt många år som har blivit mer och mer publik genom olika dokumentärer som har gjorts och fler och fler som har varit på plats och bevistats den här tävlingen.
Vad är din relation till Barkley Marathons, Johanna?
Johanna Gelfgren:
[20:00] Alltså för mig var det, det var typ den underhävningen man hörde om först.
Att man bara, det är helt galet typ. Och så hörde man liksom allt det här med cigaretten vid starten.
Att liksom folk lade ut bilder på sina ben typ efter de hade strungit och så.
Det känns ju som det mest mytomspunna. Men sen är det som att jag har glömt bort den.
Alltså eftersom det typ varit pandemi och sen så har det inte varit några finishers.
Eller liksom att det inte har blivit någon så här stor grej på ett par år känns det som. Och sen i år så bara blev det helt galet liksom.
Så det känns att det är ett galet lott och kul att det var en tjej som klarade i år.
Daniel Westergren:
[20:41] Ja, det var ju den stora grejen även om det var mycket som hände och berättade om egentligen i år.
Men du springer ju lite kortare trail även om du också har gett dig på skyrunning och så vidare och lite mer åt det extrema hållet på det sättet då.
Men om det här var den första ultratävlingen du hörde talas om.
Du blev uppenbarligen inte helt avskräckt själv.
Johanna Gelfgren:
[21:03] Nej, det blev man ju inte. Men det var kanske inte så att jag tänkte så här.
Ja, men det här ska jag köra.
Men man blev ju liksom imponerad. Jag vet inte om det.
Men det finns väl lite korta dokumentärer på Youtube. Jag vet att man grottade ner sig i det där i början.
Men ja, det är ju mest varit att man tänkt sig att det är ingen som klarar det och att det är så himla brutalt.
Daniel Westergren:
[21:29] Ja precis, det är Gary ”Lazarus Lake” Cantrell som står bakom det här och det handlar om att man ska klara fem loopar som officiellt sett ger 100 miles tillsammans i praktiken är det ju betyder längre än så och framförallt är det både en väldans massa höjdmetrar och en eländig terräng som man måste navigera sig genom och ha goda navigeringskunskaper också.
Och den kombon, är det någonting som lockar med att navigera samtidigt som du springer eller vill du hellre ha kontroll på vad du sätter i fötterna utan att behöva tänka så mycket på den delen?
Johanna Gelfgren:
[22:06] Ja men jag tror det beror på. När det är ett sånt här pass långt lopp då kan det ändå finnas någon.
Alltså för det blir ju kombinationen. Alltså om man tänker vilken fart man ska hålla kombinationen.
Kunna navigera och ändå springa på.
Men det känns som när man vill springa riktigt fort. Då vill man gärna se vart man ska springa. Då vill man inte navigera. Nu kanske orienterarna inte håller med mig.
Men om det är ett väldigt långt lopp så hade jag kunnat tänka mig att navigera.
Det känns ju lite mer så äventyrligt.
Daniel Westergren:
[22:36] Ja, för det är ju väldigt mycket ett äventyr det här som handlar att vara utelämnad till sig själv.
Man har ingen GPS-klocka på sig för att följa pluppar och man har ju inte heller själv någon koll åt något dera håll.
Så att man blir utelämnad till sin egen navigering och en tuff utmaning för många, inte minst om man ska vara vaken i 60 timmar mer eller mindre.
Johanna Gelfgren:
[22:59] Det känns som att navigeringen är ett till element i den här tävlingen.
Eller det är väl en minst lika stort element som själva löpningen.
Det är väl också det som gör det så svårt att klara.
Daniel Westergren:
[23:12] Ja och Johanna Bygdell har ju den med sig när hon försökte tillsammans med Anna Carlsson härom året men av olika skäl fick ju de avbryta i förtid men kanske att de inte riktigt är nöjda eller fortfarande har en gås oplockad så vi hoppas väl att vi kanske ser dem tillbaka någon gång eller andra svenskar som vill ge sig på det här.
Den här gången hade vi bara en fotograf som vi snart kommer få höra mer om på plats.
Inte så bara det, men det var ju för första gången hela fem finishers.
Det har aldrig varit så många tidigare.
Det var en debutant som aldrig har sprungit Barkley Marathons överhuvudtaget som var snabbast.
Daniel Westergren:
[23:52] Ihor Veris, en ukrainsk kanadensare som var den som tog upp Harvey Lewis till världsrekordet i backyard tidigare förra året och 58 timmar och 44 minuter. En otroligt imponerande debut av honom.
Och sen hade vi ju två mer erfarna.
John Kelly gick i mål för tredje gången. Jared Campbell gjorde det för fjärde gången. Och den som har rekordet i flest finishes.
Det är bara 20 som har gått i mål totalt genom alla åren.
Och sen en som också gick i mål för första gången. Greig Hamilton från Nya Zeeland då 59.38.
Men sen var ju den allra största frågan det här året skulle det för första gången bli en kvinna som tog sig i mål skulle Jasmin, Paris, för det var ju hon det handlade om, klara det hela, följde du den här tävlingen på något sätt, det är ju inte så lätt att göra det är ju på X eller Twitter som man kallade det tidigare och på olika sätt, de som sprider det vidare därigenom som har följt den här tävlingen, men hade du någon koll på Hur det gick för Jasmin Paris under tävlingens gång.
Johanna Gelfgren:
[24:56] Ja, men lite. Alltså det blev mer typ på Instagram så blev det så här, ja, nu har starten gått.
Och sen så fick man liksom, såg man lite så att hon har chans på att klara det.
Och sen så fick man se de här bilderna och så, med att hon klarade med så, alltså med inte minsta möjliga marginal, det ska jag inte säga, men liksom lite marginal.
Och bara se hur, om man får säga hur förstörd hon såg ut där när hon kom på slutsträckan.
Men det ska bli kul att höra Jakob prata om det. Det känns som att man borde varit där.
Daniel Westergren:
[25:32] Ja, man borde varit där och det känns nästan när vi får höra Jakob berätta om det här och har sett hans bilder också som att vi får vara där lite grann.
För det var ju med 99 sekunders marginal.
59 timmar, 58 minuter, 21 sekunder hade hon och maxgränsen är 60 timmar.
Och även Laz som ju det här året hade lämnat över huvudansvaret till Carl som jag glömt efternamnet på som ska ta över nu när Laz börjar komma till åren men de resonerade ju redan efter tre varv om de skulle ta av Jasmin för att hon var så illa däran och fick inte behålla energi och så vidare men hon var ju inte där för att bryta en gång till utan verkligen för att genomföra den här tävlingen och det var ju skönt att hon fick den möjligheten att göra
Daniel Westergren:
[26:21] det och en som alltså var där på plats och dokumenterade det hela med numera riktigt klassiska bilder, Jakob Zocherman, hur omtumlad är du efter de här dagarna?
Jacob Zocherman:
[26:34] Ja, alltså det det känns lite som att man fortfarande är i hela den här karusellen som det har blivit både under och efter så att jag är nog inte, nere på marken än om man säger så utan det är mycket, nu börjar det landa lite men det är svårt, alltså det har varit jätteomtumlande på jättemånga olika plan Ja.
Daniel Westergren:
[26:55] För det är ju inte bara att du själv var där och upplevde ett ögonblick som har blivit viralt för väldigt många utan du har ju också varit en bidragande orsak till att detta har blivit viralt genom de bilderna som du har varit där och tagit Hur har mediauppmärksamheten, varit efter att Jasmine Paris gick i mål?
Jacob Zocherman:
[27:15] Alltså det är ju typ Alltså jag jobbar ju oftare med Alltså långsammare typ av journalistik Det är inte alls skrivet så fort Så det här är ju också ganska nytt för mig Och på ett sätt är det ju, Ja men jag har liksom aldrig upplevt det Att när någonting sker så blir det ju lite som en snöball Att ju större den blir desto snabbare rullar den Desto snabbare den rullar desto större blir den Så det har ju liksom Vart helt vansinnigt Att jag hinner ju knappt, om man går på toaletten förrän vi plingar och håller på överallt.
Så att när jag flög hem ja men jag flög hem var det nu var det söndags och då flög jag liksom till Dallas först och som är åt helt fel håll för det var enda biljetten som den var smidigast ändå då ekonomiskt att ta.
Och då fanns det liksom inte wifi på planet och då var jag liksom så att får man inte ut de här grejerna förfrågningar, alltså då försvinner lite det här ögonblicket Min sambo fick ju sitta med min mail Och då var det liksom färdigskrivna mail Som hon bara skickade ut till folk För det var liksom tre timmar i luften Och sen när man landade så var det bara såhär helt, Så det har ju varit helt Vansinnigt liksom Och i det här fallet är det ju väldigt kul Men jag kan ju också tänka mig när man får ett drev emot sig Liksom såhär När man har gjort något För man tappar liksom kontrollen, Alltså det lever sitt eget liv Det går liksom inte, följa med i vad som händer. Och nu var det ju positivt.
Jacob Zocherman:
[28:43] Men jag kan tänka mig när det händer när det är negativt. Det är en väldigt styrk där när det väl sker.
Jacob Zocherman:
[28:49] Som sa på den frågan, det har varit ganska vansinnigt. Det är fortfarande så, men nu börjar det lugna sig lite.
Daniel Westergren:
[28:55] Det har varit en slags glädjevåg som du har varit med och spridit över världen som en positiv grej istället.
Men om vi återkommer lite mer till dina egna upplevelser. Om vi går till den prestationen som du fick vara med och bevittna. som har bidragit till den här stora uppmärksamheten, Jasmine Paris.
Bara det att hon blev första kvinna att gå i mål var ju en stor och gigantisk nyhet i sig.
Sättet som hon gjorde det på med 99 sekunders marginal trots att hon vid Fertjordar inte skulle ta sig i mål trodde många förstår sig påare.
Berätta lite grann om den här sista timmen innan hon gick i mål och när ni väl såg den där small european woman nere på vägen, hur var stämningen i lägret?
Jacob Zocherman:
[29:45] Jag får ju typ gåshud nu när du berättar om det här det var liksom såhär, personligen för min egen del om man bortser från att jag är fotograf som mina egna tjänster så var det ju liksom man blir ju väldigt såhär, engagerad och på något sätt hela ultrafamiljen det personifieras ju på det här loppet så att man blir ju väldigt så, engagerad i folks toppar och dalar och sen ser man ju inte löparna man ser ju dem när de kommer in på varvning och sen ser man dem om man tajmar dem rätt då uppe vid det här tornet då, efter det här retro, så att man, det blir en sån väldigt sån, man vet ju aldrig liksom, och jag vet att när hon kom in efter sitt tredje varv, Jasmine då såg hon ju liksom, Alltså då var hon Då tänkte jag typ såhär Hon kommer komma tillbaka Hon klarar inte det för hon var ju helt väck.
Jacob Zocherman:
[30:41] Och sen så sprang hon ut och så tappade hon typ någon banan och så var det någon som ropade för man får ju liksom inte hjälpa till, man får ju inte göra någonting liksom där.
Och då var hon liksom så här, då tittade hon på den här bananen och så stod hon där liksom någon sekund, du vet lite för länge.
Och så tänker man att om hon redan nu funderar på vad det är som har hänt och hon har två varv kvar och det är så illa liksom att hon inte fattar det här direkt.
Så jag bara, jag var helt övertygad, det kommer aldrig gå liksom.
Och sen så kommer hon ju till nästa varv.
Och då spydde hon ju inne i follan där. Och då hade hon ju typ…
Jag tror det var 13 timmar. Det var mitt i natten hon kom in.
De kom in ganska tajt allihopa där.
Jacob Zocherman:
[31:22] Och då började man ju räkna med tid.
Jacob Zocherman:
[31:27] Det här kommer inte gå för hon måste ju göra ett jävligt snabbt varv.
Och så spydde hon och hon var väldigt sleten.
Och sen stack ju hon. och då var det lite såhär, sen skulle man ju försöka tajma då, då gick man ju upp till.
Jacob Zocherman:
[31:42] Den här ratcho, det här tornet liksom på morgonen och man visste ju inte vilket för då kom ju alla åt olika håll och då kom ju de fyra första först kom ju det ju tre stycken, från ena hållet och de kom ju ganska tidigt för de sprang de avverkade ju det stället först liksom och sen kom, de två andra kom ju på eftermiddagen sen eller typ efter och då var man ju också såhär, hur länge kan man stanna här för det tar ändå en och en halv timme med bepackning och så och gå ner till målen och man vet ju inte när de andra kommer i mål så jag hade ju typ den här, De flesta stack typ tillbaka vid ett för att hinna ner till mål på eftermiddagen.
Och jag var typ så här, men vi måste typ vänta. Man får väl springa ner. För det känns så här.
Och så var vi jag och den andra fotografen David Miller som är brittiskt.
Vi stannade kvar och då sa jag till mig själv, men kvart i två.
Då är det egentligen halv två måste jag dra. För annars missar jag målgång.
Och så satt vi där. Det var typ jag och han och så Jasmine. Så jag vet inte om det är hennes man.
Eller det var hennes support i alla fall som väntade där. Och sen var det någon till. Sen var det liksom helt hot.
Och så satt man bara där. Och så var man såhär fem minuter till.
Jacob Zocherman:
[33:02] Och sen när jag var såhär. Men nu måste jag typ dra. Så ser man ju typ hur hon kommer där nere.
Alltså nu får jag typ gå sur igen. Och så bara ser man hur hon kommer upp.
Och bara såhär men det här är helt sjukt. Hon har ju ändå en teoretisk chans att klara det.
Så då när hon kom upp då sa hon ju typ någonting så bara, ja jag ser ju den där guys och så bara drack hon och då var jag liksom såhär nu ser hon ju typ, hon låg alltså du vet hon fick ett sånt ansiktsuttryck som man tänker att såhär, ja men hon är ändå såhär, ser piggare ut än vad hon har gjort under hela tiden och då sa jag till någon, jag kommer inte ihåg vad som var kvar där uppe för de väntade på en annan brittisk löpare som hade sprungit bild till sig så pratade jag med han innan jag stack ner för då ville jag lägga upp, bilden då att hon hade klarat att komma förbi där, för det fanns internet där uppe.
Så då sa jag det till honom liksom såhär, men det mest episka hade ju varit i det här loppet om hon nu klarar det här som första kvinna.
För att klarar hon det så kommer det ju bli med bara några sekunder, för att det är ju egentligen då skulle hon springa då på tre timmar och fyrtio minuter eller vad det nu var, ner till mål.
Och om man tänkte då vad alla andra hade sprungit på så var det liksom såhär, jag tror inte det var någon som hade sprungit så snabbt under hela varven, något av varven, även de första.
Jacob Zocherman:
[34:15] Som sprang första varvet och så såg man då att hon hade varit så jävla nerefräckt så var man såhär, men det är ändå möjligt det är ju ingen idé att tänka på det, för det kommer inte ske det är ju liksom, ja, det kommer ju vara världens största mirakel och så och sen efter det så var jag liksom såhär, jag bara spurtade ner då liksom, ner för berget och sen vet man ju inte då, med tanke på att man har ingen koll på vad som händer under låten, Och så kom ju de andra fyra i mål. Och bara det var ju helt sjukt.
Att fyra personer gick i mål.
Och sen stod vi där. Och väntade. Och så var det så här. Ja men nu är det fyra minuter kvar.
Jacob Zocherman:
[34:48] Och så bara. Ja men that’s it. Och så börjar man ju känna som fotograf.
Ja men nu är ju typ mitt jobb.
Klart. Alltså man börjar sänka axlarna. Och bara så här.
Och så hör man typ hur någon skriker. Några sekunder senare.
She’s coming. och så bara och så ser man ju typ hur hon dyker upp där nere liksom, och så bara och så var, nu får jag ju typ såhär bara gåsade över hela kroppen och så ser man liksom hur hon kommer och så står jag där med, Howie Stern som var en av de andra fotograferna och så stod vi typ och, bara såhär axel mot axel, för man får inte stå på vissa ställen utan det är ganska trångt sådär liksom, och så stod jag och så sa jag typ till honom typ jag har typ såhär gåshud medan vi fotograferar och han bara typ Ja men jag gråter typ. Det här är helt sjukt.
Och så liksom så kom hon ju där liksom och bara och så var vi ju väldigt noggranna då som fotografer.
Alltså när man står att man vill ju inte blocka varandras bilder så här i och med att man, det är ju ett så här, man fattar ju att det är ett stort ögonblick så att vi gjorde upp men vi står här liksom när hon kommer.
Och så gjorde vi ju så då och sen så ställde jag mig lite bakom då så fick jag ju en annan vinkel men och sen är det där när hon väl gick i mål liksom det var så himla alltså det är väldigt få gånger jag har känt mig såhär som fotograf att man är.
Jacob Zocherman:
[36:08] Emotionellt tagen samtidigt som man fotograferar för att ofta är det ju så att man är ju väldigt fokuserad man är så fokuserad, det handlar inte om att man är avstängd emotionellt utan man är så fokuserad på det uppdraget man har liksom att just i de ögonblick som måste man ju sätta de här bilderna men den här gången var det verkligen såhär att det var liksom både och alltså det var såhär helt, känslor som kom åt alla håll men ändå var man tvungen att tänka på att ta in, ögonblicket men inte låta känslorna ta över för då är det svårt att fotografera och tekniskt sätta det man ska göra.
Så det var ju liksom helt, Nej, men det var ju helt sjukt att stå där. Sen var inte det så mycket för att när man väl stod där så kändes det ju inte att det var så stort för omvärlden.
Det var ju inte den grejen för det är ju inte så stort för omvärlden när du är där.
För när du är där är det ju som att på en sån här funrun med kompisar så står det en dunk vatten i hörnet så dricker man. Och det är ju lite så.
Utan det var mer att man var så här emotionellt engagerad i deras lopp, för man hade ju följt det så nära och själv var man ju trött och du vet hade liksom inte ätit och inte sovit och helt alltså så att det blir ju bara en sån, så att det var ju en sån liksom alltså Hollywoodslut blev det ju .
Daniel Westergren:
[37:32] Ja verkligen. Det går ju inte att regissera det bättre om man skulle skriva det på egen hand, och att alltså om vi tar ett steg tillbaka och lite grann på den här familjära känslan som du är inne på där i läget.
När de var på väg ut på sista varvet så var Jared Campbell också på väg ut.
Han hade ju genomfört det här tre gånger tidigare.
Och så väntade han in Jasmin Paris och så frågade henne vilket håll vill du ta? För att man tar ju varannat varv där.
Men då lät han henne ta det varvet som skulle gå snabbare.
Som senare så kanske visade sig vara ett avgörande beslut att hon fick möjligheten att ta det hållet.
Hur mycket visar det på den känslan som sprids i det här området I den lilla bubblan som ni är i Både löpare emellan och support och ni som jobbar där som fotografer.
Jacob Zocherman:
[38:24] Men det blir ju lite som en så här Alltså om man tänker Burning Man, de här festivalerna Där alla åker ut och bara är som en stor jävla hippiefamilj Det känns lite som att det här är samma atmosfär fast du tar bort hippie-känslan och drogerna alltså du får ju den här, alltså man lever ju väldigt, primitivt under väldigt konstiga förutsättningar och delar väldigt starka upplevelser och allt det sammantaget blir ju att man formar ju ganska såhär, starka band som kanske tar längre tid att forma under mer, i mitt normala liv och sen känns det som att löparna de som väl kommer så långt, som Jared och de här andra de har ju kommit förbi det här att de behöver bevisa någonting för dem är det ju liksom det känns typ som att.
Jacob Zocherman:
[39:21] Alltså det är mycket såhär, när man väl är där så blir det som att alla personer som kanske såhär förekommer i media och sånt eller på sociala medier som såhär, ja men väldigt såhär tongivande liksom och du vet de här John Kelly och de här liksom, alltså de, alltså det är ju liksom såhär när man väl är där så blir det ju typ som att såhär, ja men det där är typ Kalle från Värmland.
Det är lite svårt att beskriva det där. Det känns som att allt bara är så här.
När du väl kommer dit så är alla bara same shit. Alla är bara samma.
Daniel Westergren:
[40:02] Det låter lite som du beskriver den där lilla familjära känslan på Viadal som vi pratade om en gång under en sexdagars tävling.
Tänk om hela världen vore så här, då vore världen en bättre plats att leva på.
Jacob Zocherman:
[40:13] Jo, men det är ju lite så. jag tror liksom att det är inte format alltså det är inte liksom vem som ställer upp utan det är liksom formatet på vad man ställer upp i som gör det här för det med Viadal är också så här, ja men man sover typ ingenting och alla går runt där man gör sina borsta tänderna framför alla och byter och alltså du vet man man kan ju liksom inte på något sätt, reservera sig mot människor om man är på en sån plats, dels som löpare men framförallt som support eller fotograf eller vad man nu är där som i så fall kan man ju inte vara där och det är ju det jag tror att man sänker ju bara garden mot allt och alla och då blir det ju en sån, sen det som hände med Jared tror jag också så här för honom var det väl också mycket som stod på spel.
Jacob Zocherman:
[41:02] Fjärde finish liksom, Så det säger väl mycket om honom som idrottsperson och som människa.
För där är det ju ändå någon form av… Men det känns också så här, har du klarat det tre gånger?
Alltså så blir det ju också så här… Jag fattar ju inte varför man kommer tillbaka eftersom man har klarat det en gång.
Men det visar ju också någonstans att man har ju också kommit ganska långt i sin egen utveckling.
Att det är inte den här egot som driver den att komma tillbaka utan det är något annat som driver den.
Och det tycker jag visar sig på de flesta som har varit där eller alla som är där.
Har du väl kommit dit så är det inte egot som driver dig längre utan det är något annat tror jag.
Daniel Westergren:
[41:46] Varför tror du det har blivit så gigantiskt utanför den här lilla bubblan?
Fine att Jasmin Paris var den första kvinnan som klarade av någonting som skulle vara omöjligt för en kvinna att klara av, även om det är lite grann så läst säger för att han ska få folk att försöka sig på det men varför har det blivit en sån gigantisk grej?
Det är liksom bara en liten hippiefest i skogen.
Jacob Zocherman:
[42:11] Ja, du menar att Jasmin klarade det liksom?
Daniel Westergren:
[42:17] Ja, framförallt Jasmin. Jag menar, visst har Barkley i sig blivit mytomspunnet, så det har ju gjort att folk har ögonen på loppet, men det här har ju ju varit någonting helt annat än när Jared Campbell eller när John Kelly kom i mål med plastsäck över sig.
Jacob Zocherman:
[42:32] Nej men det känns ju lite så här, på ett sätt är det ju någonstans som någon, alltså, alltså jag tror inte heller när man, alltså så här, det är ju liksom när man är någonstans, alltså om man tänker så här, historia skrivs alltså nu är det inte så här världshistoria men det här är ju ändå någon form av löparhistoria liksom att hon är första kvinnan som klarar det och när man står mitt i det där så är det väldigt svårt att så här, Alltså då har man ju ingen koll.
Alltså det känns som att alla som sitter utanför har ju mer koll på hur det är i relation till annars.
För när du är där så är du i det liksom.
Men sen tror jag liksom att efteråt så här när man förstår liksom.
Och jag tror inte ens jag fattar för att jag hinner ju. Alltså då är det ju lite som att någonstans.
Det blir väl en perfekt storm. Det är svårt att inte känna någonstans under hennes färd.
Kan jag tänka mig som utomstående och inte vilja att hon ska klara det. För det är ju någonting.
Jacob Zocherman:
[43:33] Första kvinnan. Det är så jävla tajt och det är så jäkla extremt.
Jacob Zocherman:
[43:39] Så jag menar, det känns ju som att blir man inte så här taggad på att tänka att hon ska klara det, då känns det som att det är någon form av perfekt manus för en blockbusterfilm.
Och det kunde vara något annat, men jag menar, den här gången var det löpning, men alla de här faktorerna finns ju där.
Och det är därför jag tror att många har jag upptäckt är engagerade, de har ju ingenting med löpning att göra.
Det är ju såhär random housewives på brittiska landsbygden som bara, she must be the woman of the year och bara har mejlat och skriver så det har ju uppenbarligen engagerat och det står väl också för någonting att kvinnor på något sätt nu är det inte bara män som har gjort det här, men jag tror att det också engagerar människor utanför och jag tycker det är, fantastiskt att se det hur något så egentligen, primitivt som att springa och komma till en boom i tid, att det är engagerat så mycket med mig för det är också såhär, det är bra känslor som sprids det är liksom inte såhär trash talk utan det är såhär positiva vibes som sprids över världen och det känns ju som smås utan att låta såhär flådig men jag menar i denna tidsåldern så känns det som att fan det behövs jävligt mycket mer av det där.
Daniel Westergren:
[45:04] Ja, och det kommer ju säkert bli en blockbusterfilm om det här framöver.
Vi får väl se om Lass får ett erbjudande så här på äldre dag nu när han börjar lämna över ansvaret för Barclay om att sälja ett manus till den här filmen.
Jag tänker också på hela den här orkestreringen som Laz står för i de här evenemangen som han skapar.
Att det är ju på något sätt, även om det är en dokumentär i verkligheten, så är det ju en regissör som finns där och som har regisserat det här för att det ska bli så här dramatiskt.
Sen att han har en fingertoppskänsla och lyckas med det, det är ju en annan femma.
Men just det att det är inte en vanlig tävling där man ska springa från A till B och först när man vinner.
Det är ju lite grann som en teater för underhållning också på något sätt.
Upplever man det så eller är det mer…
Jacob Zocherman:
[45:57] Jag tror att det är lite så där. någonstans så tror jag också att omvärlden, jag tror att Laz är ju Laz, vet inte jag vad som driver honom exakt men det intrycket jag har fått av honom utan att jag vill säga vem han är alltså någonstans har han skapat något och jag tror aldrig att han har haft en plan att det ska bli på ett visst sätt, alltså att det skulle bli så här, jag tror hellre han hade velat.
Jacob Zocherman:
[46:23] Ha Barclay för sig själv det är det intrycket jag får av honom och sen Och jag tycker väldigt mycket om honom som person för att han är, men sen är det väldigt mycket folk tycker jag som tycker väldigt mycket.
Och jag har också tänkt på ett sätt så känns det lite sådär att man, alltså om någon skapar någonting så finns det ju också en annan sak hur det används av dem som faktiskt använder det som han har skapat.
Alltså som kommer dit och så det. Och jag tycker inte såhär, för ibland känns det som att läsa i ansvar för att alla tar ut.
Alltså du vet att alla har sådana Och jag tycker lite såhär Om jag målar ett hus gult Och någon blir blind för att de har synfel Och tittar på det så kan ju inte jag Alltså det är klart att det är mitt fel Men då kanske du inte ska gå dit och titta Alltså jag är lite sådär ambivalent Man kan inte bara ställa någon, Nu säger jag inte att du gör det Men man kan inte bara ställa någon till ansvar för en tävlingsform Som liksom har börjat leva sitt eget liv För jag tror liksom inte att Det sista läsvill är ju att någon ska fara illa för att han är ju en väldigt hjärtlig människa, och det här han sa om Jasmin med kvinnor, jag vet inte hela den historien jag vet liksom inte, men jag menar han är den sista personen jag kan tänka mig i verkliga livet som skulle tycka, bara för att de är kvinnor eller kommer från en viss plats så det är en väldigt ambivalens i det där att hur det han är väldigt grym på sitt sätt och anordnar tävlingar men han plockar ju fram också det yttersta av människan och det.
Jacob Zocherman:
[47:50] Det är ju en fascinerande det är också därför tror jag det har blivit så stort Ja det var lite.
Daniel Westergren:
[47:55] Grann den kärnaren på något sätt ville åt liksom att det här är ju någonting som är unikt i själva formatet också som skapar en dramaturgi i sig som Som kanske också bidrar till den uppmärksamheten som alltid sker på de här loppen.
Och fick en extra kick av den otroliga dramaturgin med Jasmine Paris den här året.
Bara precis avslutningsvis. Har du fått vila någonting eller plingar det fortfarande lika mycket i telefonen?
Jacob Zocherman:
[48:25] Jag vet inte om du hör. Men jag hör ju att det plingar när jag pratar med dig och ringer.
Men det börjar jag rebbla ut med. men samtidigt är det också så här som fotograf så är det ju liksom, alltså om jag det handlar liksom inte om det är egocentriska i det här utan det handlar ju mer om att få vara på plats när något stort händer och liksom få, dokumentera det liksom det är ju ja men i alla fall det är ju fantastiskt att få vara med om det liksom och i det här fallet var det ju en positiv händelse sen kan det ju vara tragiskt när man har med det om det är negativt ens men så det är ju väldigt kul och då är det ju också så att man Man kör ju tills fan stupar. Och sen kör man lite till.
För att sen. Man vet typ som fotograf. Att de här ögonblicken. De är ganska få liksom.
Så att. Men jag tänkte faktiskt stänga av telefonen en timme.
Och gå med hunden i skogen här nu. Och bara. Så här.
Och koppla av lite. Men. Men det här är ju. Det är kul också.
Det är jätteroligt. Och.
Så här. Så att det. Det är ju det man lever. Alltså som fotograf. Så är det ju.
Det är kul liksom. Som yrkespersonlighet. Liksom att göra det.
Daniel Westergren:
[49:31] Ja, jag tror vi är många i ultra- och trail-Sverige som gläds verkligen med dig Jakob och avundas dig som fick vara på plats men tack vare dig så har vi också fått ta del av det här otroliga ögonblicket, framförallt med Jasmin Paris.
Stort tack för att du var med och berättade om det också och lyckades sätta ord på det som dina bilder redan har förmedlat.
Jacob Zocherman:
[49:54] Ja, tack Daniel. Det var kul att få med och vi ses väl snart igen.
Johanna Gelfgren:
[49:59] Ja, jag känner ju att man borde verkligen, eller jag tror att det är svårt.
Man tycker att det är så himla coolt, men att vara där måste, eller man hör ju på Jakob att det var en helt otrolig upplevelse som han nog kommer komma ihåg hela livet.
Daniel Westergren:
[50:18] Ja och lite grann som han var inne på där på slutet då när han även i sin professionella roll som fotograf och Jakob har ju varit och bevakat krigszoner och varit i stora delar av världen och så vidare så att han är ju verkligen van vid saker som man blir drabbad av men ändå kunna gå in i den rollen.
Men nu blev så berörd av det hela.
Det visar ju hur speciellt en sån här bubbla är att vistas i samtidigt som den här världen utanför då var så främmande men som han uppenbarligen blev extremt medveten om efteråt.
Det här stora intresset. Vad är det som gör att det blev sånt extremt intresse för framförallt Jasmin Paris den här gången?
Johanna Gelfgren:
[51:07] Jag tror att det är just som för mig att det var ett av de här första ultraloppen man hörde talas om.
Det lät så svårt.
Jag vet att Gary har väl sagt att kvinnor kan inte göra det här loppet.
Det är helt enkelt för svårt.
Jag tror att det blir mycket uppmärksamhet.
För Jacob är det ju egentligen historia som sker på plats.
Och det är inte ofta man kanske får vara med om ett sånt ögonblick men just att hon har fått så mycket uppmärksamhet det är ju helt förtjänt det är ju inte någon kvinna som har klarat det innan och det är ju inte så många överhuvudtaget som har klarat det innan så att ja det är förståeligt att det blir en sån uppståndelse.
Daniel Westergren:
[51:55] Ja och den dramaturgin som det blev hade ju inte kunnat vara bättre heller med 99 sekunder på marginalen alla trodde att hon skulle inte klara det här Det hade ju blivit ett enormt antiklimax när man väl såg henne där nere och så gick klockan precis över 60 minuter och så kom hon för sent och nu blir det precis tvärtom istället och det är ju en del av hela den här.
För det känns ju som att Barkley och egentligen alla Lazarus Lake eller Gary Cantrell som han egentligen då heter, evenemang, det är på något sätt en story som byggs upp kring det hela, det är så mycket mer än bara en tävling det blir myter kring det hela hur loppet har skrapats och vilka som får komma dit, det vet man fortfarande inte riktigt, hur man får tillgång till det och hur lång är banan egentligen det är ingen som riktigt vet var banan går och allt det där, och alla de myterna kring det hela.
Det bygger ju upp någon slags stämning och nästan lite kultstatus kring det hela som kanske också gör det ännu större på något sätt.
Johanna Gelfgren:
[52:53] Ja, men verkligen det är lite som du sa att det hade kunnat vara en film liksom.
Och jag tror också det är det som bygger upp att det blir mycket spänning och, ja, precis som du sa även där att man inte riktigt vet, man vet inte hur man anmäler sig och, Ja, att det bara är 40 som får starta och så. Och sen när Jakob sa väl att han kanske inte har haft någon plan att det ska bli på något visst sätt.
Men just när han sätter de förutsättningarna som det är för loppet så har det ju blivit så att många blir intresserade.
Daniel Westergren:
[53:30] Ja, och det är ju någonting man också kan ha åsikter om.
Och det har ju diskuterats en del i den här ultralöpning i Sverigegruppen till exempel. hur man ska värdera en prestation som Jasmin Paris.
Jag kanske provocerade lite grann genom att skriva att det var det största ögonblicket i ultralöpningshistoria.
Visst, det kan man ju ha åsikter om för det finns ju så mycket kring det hela.
Men till exempel Courtney Dauwalter och Camille Herron som är dominanter på olika typer av ultralöpning på den kvinnliga sidan.
Det är ju ett så enormt brett fält och du har ju själv varit nominerad till årets ultralöpare men om du på något sätt sätter in hennes prestation i någon slags perspektiv, förutom vad hon då betyder som inspirationskälla för många genom den uppmärksamhet hon får, men den prestationen hon har genomfört kan du på något sätt sätta in det i något slags perspektiv för att förstå hur bra det är?
Johanna Gelfgren:
[54:31] Alltså jag tycker det är så svårt med typ ultralötning för att det finns ju så många olika sorter.
Alltså det är ju allt från 45 kilometer till 6 dagar. Så det är lite svårt att säga att det här är det största som har hänt.
Men jag tycker dels att hon inte, om man tittar på tiderna så var det ju inte som att den klarade på 50 och hon klarade på 59.
Så bara det i sig tycker jag visar att det är ändå jäkligt stort.
Att den som klarade fortast var ändå på 58-44.
Och jag menar bara på ett 45-kilometerslopp ibland kan det skilja en halvtimme mellan första herre och första dam.
Så jag menar bara att hennes tid stås ju oavsett kön.
Daniel Westergren:
[55:19] Ja och det är väl lite, jag tror att Lazarus Lake själv har varit inne på det här på något sätt att för att Jasmin Paris skulle klara av det här så hon var inte där för att bevisa att en kvinna kunde klara av att genomföra det här utan hon var där för att bevisa att hon klarade av att genomföra det.
Och sen var hon också då den första kvinnan och blev där igenom historiskt och allt det där men det var på något sätt det var ju inte den drivkraften än man kanske klarar en sån här prestation på genom att bli första kvinna att göra det utan att man själv har en drivkraft att jag vet att jag kommer kunna klara det här.
Johanna Gelfgren:
[55:53] Det gör ju lite dåligt påläst men hur många gånger har hon försökt innan?
Daniel Westergren:
[55:57] Det var tredje gången. 2022 gjorde hon ett funrun på tre varv.
Förra året så klarade hon fyra varv men klarade inte det under cut-off-tiden för att få ge sig ut på det femte.
Hon har ju ändå kommit ganska många varv redan innan och det var ju givetvis en klar fördel för att kunna klara alla fem detta året plus att väderförutsättningarna var ovanligt gynnsamma men sådana saker är ju bara på något sätt omständigheter 60 timmar är ju en lång tid oavsett Ja.
Johanna Gelfgren:
[56:26] Men jag tänkte att det måste varit något med kanske vädret eller liksom terrängen som gjort att det ändå var så många som klarade i år om man jämför med andra år.
Daniel Westergren:
[56:37] Sen är ju nog också startfältet bättre och bättre. Det är fler och fler riktigt duktiga löpare som lockas till att verkligen genomföra det här och inte bara de som kanske lockas av lite mer extrema äventyr utan som också är riktigt duktiga ultralöpare på andra distanser som ger sig på det här och då blir det ju fler och fler som efterhand också klarar det.
Men nu får vi väl se, han kanske drar åt spännrämmen lite extra nästa år för att han vill ju egentligen att det hela tiden ska vara på gränsen om någon klarar det eller inte och den här gången var det ju Jasmine Perry som låg precis på rättssida gränsen nästa år så kanske det inte blir någon finisher igen, vi får väl se Ja.
Johanna Gelfgren:
[57:14] Det får vi se.
Daniel Westergren:
[57:16] Men ja, vi ska lämna Barkley det här avsnittet och ska bara lite kort gå in på några svenska tävlingar här också på slutet Du sprang ju själv en 21-kilometers-tävling i helgen då och även om det som sagt inte är ultradistans så det statfältet, jag vet inte om det någonsin har varit ett så bra statfält på en svensk trail-tävling, Hoka Torekov-Båstad, 21 kilometer med i princip hela den svenska och stora delen av den norska eliten på samma plats.
Johanna Gelfgren:
[57:46] Ja, jag kände när man åkte dit att det var alla man hade tavlat mot utan alla man inte tavlat mot också som springer trail.
Så det var lite läskigt men också väldigt kul.
Daniel Westergren:
[57:59] Ja, och det känns som att det är för många trailöpare och du som inte numera bor i de nordligare trakterna men har ju gjort det tidigare och där trailsäsongen börjar ganska sent när snön fortfarande ligger i de nordligare delarna av landet att detta blir lite grann av en upptakt för trailsäsongen.
Johanna Gelfgren:
[58:17] Ja, men verkligen. Det är som att man får se var man står sig och hur träningen egentligen har gått.
Man vet inte riktigt. Men det är skönt att rycka av plåstret.
Och få ett ordentligt pass även om det inte är så långt och ett rätt snabbt så är det kul att det är många som kommer dit både på dam och här i sidan så var det väldigt bra start Ja.
Daniel Westergren:
[58:40] Det var ju det och du slutade ju på en fjärdeplats men då hade du ju bland annat Sylvia Nordskar bakom dig som var det hundra kilometers distans som hon vann på Kullamannen, Ida Nilsson som ju numera oftast då springer lite längre distanser förvisso men med den bevittnade kapacitet.
Barbro Fjällstedt-Oljans som har vunnit Ultravasan 45.
De hade du alltså bakom dig. Men Ida Robsahm från Norge, Erika Åkesson och Louise Jernberg som var på pallen.
Hur nöjd är du med din egen insats i det startfältet?
Johanna Gelfgren:
[59:13] Jag sprang verkligen mitt bästa den dagen. Så att jag får ändå vara nöjd med det.
Det var synd. Jag hade inte det lilla extra som man ofta vill ha.
Eller som man vill ha på lopp. Man känner såhär jag kan hänga med och jag kan ringa lite fort där, nu var det mer så jag hänger precis inte med men det var ändå väldigt kul och som sagt, det var inte jättelångt till pallen för min del, så att det jag försöker tänka att det är inte 21 kilometer jag ska vara bäst på i år utan det är runt 5-6 mil där kanske, så att det är bara att jobba vidare.
Daniel Westergren:
[59:49] Bara att jobba vidare, det vittnar ju ändå om en bra start där och på här sidan så var det ju många kända namn på pallen.
Linus Hultegård som den här gången fick slå Oskar Claesson med en minut faktiskt, en riktigt stark insats av Linus där med Jonatan Fridolfsson på tredje plats.
Daniel Westergren:
[1:00:06] Där utav de som brukar springa tävlingar i Sverige så var det väl i princip bara Martin Nilsson som saknades.
Han är nere i Frankrike och vinner en massa lopp istället.
Både Martin och ja även Malin Barrulf saknade vi kanske faktiskt.
Även om hon också numera springer oftare lite längre distanser.
Men det är ju två av namnen som kanske skulle kunna bli aktuella för ett EM-lag.
Är det några fler du gärna skulle ha sällskap av ner till Annecy?
Johanna Gelfgren:
[1:00:34] Jo men jag hade i alla fall tyckt jag tycker absolut att Martin och Malin kan vakta och sen så tänker jag Erika och Louise på korta banan kanske hade varit något för det hade ju varit kul om vi har fullt lag på någon av distanserna, sen har jag inte helt koll på hur många vi får skicka och sen Linus måste jag bara säga att jag är väldigt glad för att han skulle han sa innan, han bara, jag känner mig i väldigt bra form så det var kul att han fick ut det på lottdagen för att hoppas han blir mer till EM också.
Daniel Westergren:
[1:01:08] Ja, han har ju redan visat att han, ja nu fick han ju inte riktigt förra gången på VM då eftersom han blev sjuk men var ändå med länge i toppen där och att slå Oscar Claesson med en minut på hemmaplan och Oscar för övrigt.
Det måste vi ju nämna, han har ju faktiskt fått ett internationellt kontrakt med Salomon nu så honom kommer vi ju säkert också få se prestera ännu bättre på de internationella tävlingarna framöver nu när han får möjlighet att ge sig ut.
Hur mycket tror du det betyder att få ett internationellt kontrakt för att, ja vi vet ju att Oscar har haft det lite svårare att prestera nere på kontinenten än i de svenska tävlingarna där han verkligen har dominerat.
Johanna Gelfgren:
[1:01:46] Ja men jag tror bara han får, jag vill först säga att det var på tiden tycker jag, men också att desto mer man liksom får möjlighet att springa utomlands och erfarenhet så tror jag att det är, Det hjälper ju väldigt mycket. Jag, precis som Oscar, har haft lite svårt att prestera utomlands.
Det kanske är svårt att göra på en gång, men när man börjar vänja sig i att resa och att man har samlat lite erfarenhet och vet hur man ska ta sig an de loppen så tror jag att det kommer absolut gå bättre på stöd.
Daniel Westergren:
[1:02:22] Ja, det blir ett väldigt spännande EM där månadsskiftet med juni är det väl som det går nere i Annecy i Frankrike. Men Karl Avedal är det som tar ut laget och vi får hålla ögonen öppna där.
Daniel Westergren:
[1:02:36] Vi ska gå in på också en tävling innan vi avslutar med det som händer framöver.
Equinox Adventure Ultra är ju en speciell tävling vårdag jämning.
Billy White i huvudrollen han håller i en tävling som är lite mer udda slaget.
Man sätts på en buss med bindel för ögonen inom timme.
Blev avsläppt på en okänd plats och fick en karta i handen. och skulle då först lokalisera var är jag och sedan skulle man navigera till målet snabbast möjliga väg helt enkelt.
Man tävlade i lag i par och antingen på en distans som var ungefär 50 kilometer jag tror de snabbaste, eller de som hittade den snabbaste vägen i alla fall hade 46 kilometer ungefär och 100 kilometer ungefär för de som hade den långa distansen där.
28 lag som tog sig i mål på den korta distansen.
Är vi framme snart? Ganska passande namn på segrarlaget där, 5-0-3-0-7 och där var det rätt häftigt.
Det var Simon Hellström och Axel Alfred Bengtsson som ingick i det laget och de hade mindre än en halv minut ner till andra laget där, Team IK nocout.se med Per Olin och Mattias Danielsson så en riktigt tuff kamp där med Anna och Annika, nämligen Annika Westin och Anna Westlund på tredje plats.
Daniel Westergren:
[1:03:52] På hundra kilometer distans var det sex av de sju startande lagen som tog sig i mål. också ett litet roligt namn på vinnarlaget där med tanke på navigeringskunskaperna som även krävdes här.
Troligen navigerat tokigt. Ja, det hade de troligen inte gjort uppenbarligen eftersom de vann överlägset 13.05 över två timmar före tvåan Roxen Roxvret och Tobbe Gyllebring som gjorde detta som en genomkörare inför SM på 24 timmars. Top Hats med Filip Larsen och Johan Krona på andraplatsen och Team RAGE med Emelie Grafström och Rickard Ahlberg på tredjeplatsen.
Men återigen, det kommer ju fler och fler sådana här lite udda lott där man inte bara ska ta sig från A till B och följa vimplar utan där man också får lita väldigt mycket till sina navigeringskunskaper som i det här fallet.
Johanna Gelfgren:
[1:04:45] Ja, men det här kändes ju som ett väldigt roligt upplägg. Det var också kul att tävla i lag.
Och galet att det bara var mindre än 30 sekunder mellan lag 1 och 2.
Det tänker man ju inte när man ska navigera själv.
Det är riktigt kul.
Daniel Westergren:
[1:04:59] Man kan faktiskt följa på det. De har lagt upp på Instagram på Equinox Adventure Ultras konto.
Där man ser alla de här plupparna som man kunde följa på en karta.
Då var de sprang. Så man kan följa de olika vägvalen som de gjorde.
Jag har inte gått in i detalj och följt just de här två lagen.
Men det skulle ju vara intressant att se om de valde lite olika vägar.
Men sen kanske först på slutet upptäckte hur nära varandra de var.
Johanna Gelfgren:
[1:05:22] Ja, det är kul. Men det är som när man kollar på orientering på SVT.
Så får man ju se såhär, okej, såhär sprang Tove och såhär sprang den där Ebershållen och sånt.
Alltså det är kul att se hur mycket vägval skiljer. Och särskilt nu när det var 50 kilometer.
Jag hade absolut kunnat tänka mig att se en uppspelad eller snabbspolad version av deras vägval.
Daniel Westergren:
[1:05:48] Ja, Plup Bio, det är populärt i de här sammanhangen så det är ganska häftigt som sagt när de väljer olika vägval också.
Billy White för övrigt står ju också bakom Sörmlands 100 som är en tävling med stora ambitioner och den går ju någon gång i september och kommer bli en väldigt spännande tävling att följa också. också.
Daniel Westergren:
[1:06:09] Framöver ska jag bara nämna lite kort om vad som händer nästa vecka eller till helgen nu.
Frontyard Grums i Värmland som den enda ultratävlingen som jag känner till på svensk mark i alla fall.
Vi har Why This Far Backyard Ultra i Lindos utanför Älmhult helgen därefter.
Men sen den 13 april då börjar det dra igång lite mer.
Då har vi bland annat Österlen Ultra, Österlen Spring Trail, med en ultradistans då och även kortare distanser. Jag kommer vara där som speaker och Jakob Zocherman kommer vara vad det är som fotograf, så får väl ge en liten extra.
Daniel Westergren:
[1:06:43] Boost till det evenemanget. Samtidigt så sker också Viadal Ultra, den första tävlingen där för året, en sextimmarstävling.
Och i Västervik har vi Tjust Trail Run där jag vet Simon Bloss om det var förra året som han vann där.
Sen drar vi igång ytterligare en helg efter med TEC, Täby Extreme Challenge, och Kalmar Backyard Ultra för att avsluta april månad med tre backyard-tävlingar.
En ny sådan, Lillsveds Backyard som är en max 12 timmar till förmån för Suicide Zero vi har klassiska Trosa Backyard Ultra och Lomma Backyard Ultra i Skåne men inte minst VXO Ultrafest med fantastiskt spännande tävlingar på SM på 100 km och SM på 24 timmars och samtidigt också långa gång SM så det väntar mycket spännande framöver men för det här avsnitt stort tack Johanna Gelfgren för att du ville vara med med och lycka till nu med planering och träning inför EM.
Johanna Gelfgren:
[1:07:46] Stort tack, det var kul att få vara med. Hoppas jag gjorde en helt okej debut.
Ska läsa på lite mer om Ultra, tänker jag nu.
Jag blev lite taggad här. Det ska bli kul att se SM på 100 km 24 timmars där i vecka.
Daniel Westergren:
[1:08:00] Jajamensan och du kommer höras mer i de här sammanhangen framöver.
Så tack för nu. Vi återkommer.