Eftersnack efter RM 24-timmars, med Martin Scharp och Rebecka Nylén
Riksmästerskapen i 24-timmars ultralöpning slutade, som väntat, med segrar för Kristina Paltén och Martin Scharp. Det är i efterhand lätt att säga "som väntat", men under tiden är allt ovisst. Värmen skördar sina offer, vems mage håller och vem kraschar, och vem överraskar?
Rebecka Nylén
En som överraskade oss med sin finfina RM-debut och distansrekord med 131 km var 19-åriga Rebecka Nylén. Åt tättrion Kristina, Anna (båda födda -71) och Lisa (-60), fanns inget att göra, men en fjärdeplats i riksmästerskapet blev det.
ultramarathon.se: Grattis till distanspers och fjärdeplats! Det är inte varje dag det dyker upp så unga förmågor i 24-timmarssammanhang, vem är Rebecka egentligen?
Rebecka Nylén: Jag är en 19-årig tjej från Degerfors som blir 20 år i november. Utbildad inom bageri- och konditoribranschen vilket passar perfekt ihop med ultra om du frågar mig.
ultramarathon.se: Med en sån bakgrund blir naturligtvis följdfrågan vad du har för favoriter och tips på att äta före, under och efter ultralopp...?
Rebecka Nylén: En favorit under ultralopp är min farmors bullar ????. Hon kallar det bråttombullar då de går fort att göra ????. Jag kallar de ultrabullar efter att jag ätit de under ultralopp.
Men under loppet gillar jag det mesta. Nu när det var så varmt var vattenmelon en riktigt höjdare. Gillar även ölkorv, risgrynsgröt och lite godis då och då. Men mina favoriter för att bryta av allt sött är soltorkade tomater, helt torkade, och lime.
ultramarathon.se: Hur du kom in i ultravärlden? hur fick du reda på att det fanns, och vad var det som lockade så att du provade? och vad är det som fascinerar dig med ultrautmaningar idag?
Rebecka Nylén: Svårt att säga hur jag kom in ultravärlden. Jag har alltid hållit på med löpning så länge jag kan minnas. Sprang mitt första löplopp när jag var 3,5 år gammal, då 2,5 km. Kanske drömmar om långt redan då? Jag har sprungit det loppet 15 gånger med blandat runt bland de olika distanserna.
Men de var först när jag var slutade med fotbollen och började mer och mer springa än bara någon gång i veckan. Då började jag även med orientering. Det var där mitt pannben började byggas pga onödiga missar i skogen.
Men de var efter Lidingöloppet 2016 jag började drömma om marathon. Så sagt och gjort, Stockholm marathon 2017 genomfördes med glädjetårar i mål. Men jag kände ändå att något mer marathon skulle vara kul. Men så hittade jag Rune Larssons bok Löparglädje och fick nys om ultra. Tänkte att jag också vill springa ultralopp. När jag berättade om ett 6-timmarslopp och ultra för min närhet så visste ingen vad det var. Men jag gav mig själv startplatsen till Borås 6-timmar i 18-årspresent. Perfekt då loppet låg en vecka innan min 18-årsdag.
Loppet var så härligt och häftigt, folk började prata med mig trots att de inte kände mig. De hejade på mig.
Jag fascineras av utmaningen och gemenskapen som ultra ger. Du vet inte hur det kommer att gå. Du får träffa så många fina och grymma löpare. Det blir lite som ett långt fikarep med fina vänner.
ultramarathon.se: Häftigt! Och hur kom det sig att du ville testa 24-timmars? Vad hade du för förväntningar och vad tycker du om upplevelsen?
Rebecka Nylén: Jag hade sprungit Ultravasan 90, så nästa dröm var att någon gång få springa tresiffrigt i km. Men alla 100km-lopp jag kollade på var maxtiden aningen för tight för mig som inte är så snabb. Så då fick jag syn på och tips om att ett 24-timmarslopp skulle vara ett bra sätt att kunna nå 100 km på. Sagt och gjort, jag anmälde mig utan att riktigt tänkt igenom det.
Förväntningarna inför var stora och samtidigt skräckblandad förtjusning.
Jag som aldrig sprungit längre än 800 m på bana förut. Hur skulle det gå. Jag grubblade mycket inför, precis som jag brukar göra inför lopp. Upplevelsen var lite blandad. Superkul att jag nådde mitt mål med råge. Delar av loppet var upplevelsen sådär då jag aldrig såg något slut i det hela. Hade en väldigt tuff svacka.
Men så finns det stunder i loppet som jag gärna vill uppleva igen och igen. Känslan av att benen bara följer trots 20h löpning! Jag hängde nämligen med 3h-löparen några varv. Mina vänner skrattade åt mig när de såg mig där.
Sedan känslan att man klarade det här är en känsla som är svårslagen. Eller när arrangörerna börjar dela ut glass och det kommer vid precis rätt tillfälle.
ultramarathon.se: Tack så mycket! Kul att få lära sig lite mer om dig. Men för att sätta pricken över i så skulle vi behöva ha receptet på de där ultrabullarna...
Rebecka Nylén: Finns inget recept på bullarna utan farmor gör det bara lite snabbt . Så tyvärr hemligt, inte ens jag vet.
ultramarathon.se: Haha, då får vi klara oss ändå. Lycka till med kommande utmaningar!
Martin Scharp
Vi passade på att få en liten språkstund med Martin Scharp också, som var den som imponerade mest i värmen på Skövde Ultrafestival. För Martin var det uppenbart VM-kvalgränsen och att komma över 24 mil som var det viktigaste, inte mästerskapstiteln. Men det slutade till slut på 233 km.
ultramarathon.se: Du springer så många lopp så vad är egentligen ditt huvudfokus? Vad i hela världen är det som driver dig och vad får du ut av ultralöpningen?
Martin Scharp: Det blir 24-timmars som blir mitt fokus, men jag kommer också att vara med på några backyards, jag tror att det kan passa mig. Jag vill verkligen komma med i landslaget och det kommer ju flera mästerskap så det blir en fortsatt satsning på just 24-timmars.
Det var ju inte riktigt meningen att jag skulle vara på den här nivån men jag är lite för mycket tävlingsmänniska för att bara ställa upp i en tävling för att det är roligt och inte vara så förberedd. Tyvärr skulle jag nog säga, men det är så jag fungerar.
Det första 100-milesloppet TEC 2015 hamnade jag på 25-26 timmar (kommer inte ihåg riktigt) och visste inte alls hur jag skulle lägga upp loppet och låg och sov 45 minuter efter varje varv de sista 4-5 varven. Ett drygt halvår senare på Arvika Arctic Ultra så skrek Mia Thomsen på mig vid en varning att jag låg i nivå med banrekordet och jag fattade absolut ingenting. Jag förbättrade mig med 7-8 timmar på mindre än ett år.
Det blev då roligt att börja fila på träningsupplägg och förbättra ännu mer fast på längre distanser som Trans Scania och TEC200. Jag har i stort sett gjort mina träningsupplägg på egen hand, men fått bra feedback från Mia Thomsen som också varit en viktig support på ett par tävlingar liksom Lotta Thörn som varit viktig för att jag ska komma vidare med mitt huvudmål, 24 mil på 24-timmars.
Jag är inte någon äventyrare så jag tror inte jag kommer att vara med i flerdagarslopp med svårnavigerad terräng. Jag är fortfarande lycklig att jag hittar på varv 27 på TEC200. Den absolut skönaste känslan är när jag har tränat mycket och i stort sett släpar mig fram, och sedan lättar på träningen inför en tävling och veckan före får bromsa mig själv för det går så otroligt lätt och det känns som att springa på moln.
Den skönaste känslan hittills var på förra årets Trans Scania under de första milen när det gick så sagolikt lätt. Jag fick stanna och kissa för att komma upp till 5.20-tempo. Den känslan är jag ute efter.
ultramarathon.se: Har du någon plan för återhämtning och för att bygga upp dig stark igen? och om du redan nu har någon stor tävling du siktar mot?
Martin Scharp: Det verkar som om min kropp är samarbetsvillig så kroppen känns bra. Det skulle ha blivit Spartathlon men jag avbokade det och satsade på att komma med till VM. Det blir Spartathlon nästa år istället. I höst blir det kanske Black River Run eller The Bridge Backyard Ultra och sedan PRT. Då får mina barn kanske springa 6 timmars. Vi blir familjen Ulltjärn Light-versionen.
ultramarathon.se: Härligt att höra, lycka till framöver!