En ultravandrares långvariga glädje
Olof Torbrand skriver om sin ultravandring från Skövde till Kalmar, för att titta på en fotbollsmatch med Kalmar FF.
av Olof Torbrand
För att bättre uthärda de svenska vintrarna behöver jag ett mål att sträva emot och en resa att drömma om. Redan för ett halvår sedan växte planen fram att på mindre än en vecka gå från mitt hem i Skövde till barndomsstaden Kalmar. Som stor supporter till Kalmar FF tyckte jag lagets allsvenska hemmamatch mot Helsingborgs IF lördag 11 maj var ett passande slutdatum.
Antagligen har ingen i Sverige gått längre för att se på fotboll och det gav mig lite extra motivation. Inspiration hade jag fått av Malmö FF:s supportrar som i samlad grupp cyklat till bortamatcher i Trelleborg. Eftersom det är 33 km tyckte jag att det var lämpligt att gå tio gånger så långt. 33 mil kom i slutändan att bli 42, för att ta närmaste vägen var aldrig min tanke.
Ultravandring kom jag i kontakt med första gången 2014 när jag deltog i Fotrally, där det gäller att gå så långt som möjligt i sträck i 5 km/h. Mig veterligen är Maratonmarschen, som det årliga evenemanget nu bytt namn till, tillsammans med Walk of Pain de enda svenska tävlingarna i ultravandring. Just avsaknaden av tävlingar tror jag är en anledning till att ultravandring kommit i skymundan när ultralöpning har fått ett så stort uppsving.
Långpromenader som livsstil
Under det senaste året när en knäskada gjort det svårt för mig att springa, har istället min vilja att gå långt förstärkts. Slutar jag att arbeta klockan 15 beger jag mig ofta ut och vandrar i fem timmar. Det fåtal dagar då jag varken jobbar eller är med min åttaåriga dotter väljer jag att gå 10-14 timmar bara för att jag njuter av frihetskänslan och möjligheten att vara för mig själv.
För mig är det mer en livsstil än en träningsform, men jag har haft både fysisk och mental nytta av det under ultramaratontävlingar. Allra mest uppskattar jag mina långa dagsturer från slutet av juni till början av november när jag på vägen kan plocka frukt och bär från de vildvuxna träd och buskar jag ser som skatter. Körsbär, klarbär, hallon, krusbär, smultron, blåbär, plommon, päron och äpplen ger mig både energi och vätska. Att ta mig fram till fots och äta det som naturen ger skänker min rörelse ytterligare en dimension.
Lördag 4 maj har min dotter dansuppvisning så jag kommer inte iväg förrän 17.45 på min vandring mot Kalmar. Vädret vid start är soligt med frisk luft. Trots att långbyxorna fyller sin funktion anar jag föga att sådan här värme ska jag inte få uppleva på fem dygn. Äventyrlighet med trygghet i grunden är min devis. Att gå en vecka ensam i Borneos regnskog hade helt enkelt blivit för mycket.
Rutten ända till Växjö har jag bestämt i förväg, men jag är alltför oteknisk för att kunna markera den på en karta så jag har helt enkelt skrivit upp ortsnamnen på ett med tiden alltmer skrynkligt och blött papper. Eftersom jag oftast följer det gångförslag som Google Maps anger missar jag säkerligen finare något långsammare passager, fast å andra sidan blir jag mer överraskad av tombolan. De gulmarkerade vägarna på kartan väljer jag konsekvent bort så åtminstone i viss mån tänker jag själv.
Vad gäller utrustning är jag dessvärre oplanerad. Mina slitna gamla löparskor får jag stanna och tejpa bak i hälen redan efter en mil. Det naturliga luftinsläppet av alla hål fyller ändå sin funktion. Packningen tror jag mig ha minimerat, men sanningen i min 30-litersryggsäck säger något annat. Min rejäla laddning med couscoussallad kommer att ta ett dygn att äta upp. Extraskorna i trailutförande hänger fritt i en skopåse som inte ens får plats i väskan. Några rådjur hoppar 50 meter framför mig över vägen medan skymningen sakta faller.
Överväldigad av tystnaden
Mörkret kommer så mycket senare än jag trott. I en lämpligt placerad busskur byter jag om till långkalsonger och sätter på mig pannlampan. Den visar sig behövas mer för att jag själv ska se småvägarna i beckmörkret än för att göra mig synlig för det fåtal bilar som kommer. Långa stunder har jag pannlampan släckt trots att det innebär att jag måste sänka tempot. Som stadsmänniska är jag överväldigad av tystnaden och stjärnornas prakt nu när inte gatubelysningen förvillar. Vindkraftverken sover inte heller och alléernas träd sträcker välkomnande sina knotiga grenar mot himlen. Trots kylan är natten en betydligt mer positiv upplevelse än jag förväntat mig.
När jag är ute på mina vandringar i Skövdes närhet lyssnar jag mycket på radiodokumentärer och poddar, men nu med alla nya intryck känner jag inte något behov av det. Mina tankar vandrar fritt och observerar det som mörkret inte döljer. Samhällena jag går igenom har poetiska namn som Ekedalen, Dimbo, Otterstorp och Vättak. Först i gryningen när jag kan se frosten på vägrenens blad känner jag mig sömnig.
Fotografering tar jag mig alltför sällan tid till, men inte ens jag kan motstå när jag får syn på morgondimman som svävar över den lilla insjön. Tillslut upphör jag med att kämpa emot sömnigheten och lägger mig nära vägen på en skön mossbädd. Till min stora förvåning somnar jag några minuter och är sedan märkbart piggare. Det tyder både på att jag de senaste nätterna sovit för lite och att jag nu är avslappnad.
Efter sevärda Habo kyrka gör jag ett spontant vägval mot Jönköping för att få uppleva något nytt. Det på förhand planerade partiet har jag nämligen redan cyklat på väg hem efter mitt deltagande i Vätternrundan. Väl inne i stadskärnan sätter jag mig inne på Resecentrum och nickar till i en kvart. Min plan att se Kalmar FF - Östersund på en restaurang får skrinläggas eftersom matchen inte visas någonstans. Istället går jag vidare till förortscentrumet Råslätt för att inhandla lite förnödenheter. Betonghusen är typiska för Sverige likaväl som de susande granskogarna.
Udda upplevelse på kontorshotell
Efter 104 km är jag framme för dagen. Mitt planerade boende på Hotell Taberg visade sig vara fullbokat så jag fick med en dags varsel ordna med ett Airbnb i Norrahammar istället. Jag sparar inte bara 200 kr utan får dessutom en udda upplevelse på köpet.
Nyckeln till det lilla kontorshotellet finns på avtalad plats. Till min förvåning arbetar idoga smålänningar i huset trots att klockan är över 17 på en söndag. Mina hallårop från vestibulen får inga svar. Eftersom jag inte vill störa letar jag upp rummet på egen hand och somnar omgående djupt två timmar på sängen. När jag vaknar konstaterar jag att jag befinner mig ensam med en kvinnlig småföretagare i byggnaden. Antagligen vet hon inte att jag befinner mig där och jag tänker att hon kommer att bli livrädd om jag ens säger hej. Efter att ha varit så ljudlös som möjligt i sovrummet i en halvtimme går hon till min glädje utan att ha upptäckt mig. Redan 21.30 somnar jag för natten och det är välbehövligt eftersom jag ska upp innan klockan 04.
Ännu en gryning ute på vägarna får jag uppleva, men den här dagen tyvärr i duggregn. 343 meter höga Taberg tornar upp sig framför mig innan jag viker av på vackra grusvägar väster om sjön Eckern. Här ute i skogen erbjuder oväntat nog en kvinna mig bilskjuts. Jag avböjer vänligt och fortsätter att gå raskt utan att vara forcerat, vilket i mitt fall innebär 6 km/h.
07.45 har jag stämt möte vid Byarums kyrka med den nyblivne pensionären Tommy som är svärfar till en av mina vänner. Under några timmar guidar mig Tommy i fortsatt god fart genom Vaggeryd och Skillingaryd. Om byggnader och lokalhistoria ger han mig kunskaper på ett sätt som jag skulle haft svårt att läsa mig till. Inbjudan till ett hembesök med morgonkaffe måste jag avböja för det här är den dagsetapp med mest pressat tidsschema.
I ensamhet mot Åminne
Egentligen vill jag inte ha det så under min semester, men jag bör verkligen vara i Åminne, 10 km söder om Värnamo, tidigt under kvällen för att inte missa middagstiden och hinna umgås med mina vänner där. För att ta sig till Kalmar är det en rejäl omväg, om än värd varje steg. I min ensamhet på väg mot Åminne vandrar jag på småtrista gamla E4 i omväxlande hagel, sol och snöblandat regn. Eftersom nederbörden bara kommer i femminutersperioder behöver jag aldrig ta upp mina regnbyxor och det klarar jag mig faktiskt utan under hela veckan.
Det är underbart att efter 73 km välkomnas med fisksoppa och hembakt kaka. Att jag under dagen har livnärt mig på nötter och havregrynsröror gör njutningen desto större. När jag vaknar av mig själv klockan 05 har jag en piprensare mellan tårna - ett tecken så gott som något på att jag befinner mig i en barnfamilj. Under frukosten faller snön vackert utanför i stora flingor.
Tidpunkten för vandringen hade jag valt utifrån att vädret skulle vara precis lagom varmt. Fast kylan kan snarare ha räddat mig eftersom jag slipper problem med värmeeksem på benen och min obetänksamhet vad gäller vätskesituationen bereder mig nu inte heller några problem. Faktum är att jag kommer att välja bort sommarmånaderna för framtida ännu hårdare ultravandringar. Kyrkogårdar är pålitliga för att fylla på vatten så de bör jag då bättre notera på kartan.
Uppfylld av överväldigande glädje
Min värd Martin tipsar mig om att välja den gamla banvallen ner mot Vittaryd. Det visar sig vara en fullträff med en både närmare och vackrare väg än den enkelspåriga kartsökningen föreslog. Mitt under den skenbart monotona gången uppfylls jag av en överväldigande glädje. Återkommande gånger ryser jag i bokstavlig mening av välbehag. Borta är alla små problem i vardagen - här finns bara frihet och en känsla av meningsfullhet. Förmodligen är det en form av runner's high jag upplever, men att tala om de endorfiner som min motion frigör förminskar det romantiska skimret något. Jag har upplevt samma känsla några gånger vid löpning tidigare, om än inte så här starkt. Så tacksam jag är över att kunna gå och att vara just här i förmiddagens milda solsken!
Från Vittaryd gör jag en förändring i min planerade rutt genom att välja bort Dörarp och istället gå mot Lagan som erbjuder den närmaste pizzerian. Mitt pizzaintag ligger på en per år och nu är det dags. Jag gör en statistiskt icke säkerställd undersökning bland lokalbefolkningen genom att fråga två personer vilken av de två pizzeriorna i samhället som är bäst. Båda svarar Lagan så det blir mitt självklara val.
Media hör av sig
Solen blir snabbt till hagel igen när jag på små grusvägar mellan bondgårdar lämnar tätorten bakom mig. På flera timmar möter jag inte en enda bil, men civilisationen gör sig ändå påmind genom ännu en journalist som ringer. Inför resan berättade jag om mina planer för en vän som arbetar på lokaltidningen Östra Småland i Kalmar. Han spred informationen vidare till redaktionen som tillfrågade mig om en intervju och sedan också publicerade en helsida i tryck. Tillslut får jag göra ytterligare fem tidningsintervjuer och tre inslag i lokalradion. Dessutom kontaktas jag av Kalmar FF som följer mig under resan med inslag i sociala medier.
När det gäller mitt liv i stort är jag väldigt lite prestationsinriktad. Jag är nöjd med vad jag har och strävar mycket lite efter personlig utveckling eller att något ska bli bättre vad gäller boende, jobb eller fritid. Angående mina löpartävlingar är situationen den omvända. Att vara med i ett lopp utan att göra mitt yttersta vore otänkbart förutom under mitt årliga farthållaruppdrag i Stockholm Marathon. Vandringen från Skövde till Kalmar ser jag mest som kravlös njutning. Den fysiska prestationen är inte ens i närheten vad jag gjort på maraton (3:11), 6H (70,5 km), 12H (117,5 km) eller 24H (188,9 km).
Medielogiken förstår jag mig inte på, men gissar att det oväntade intresset grundar sig i att det är ett lättförståeligt och fantasieggande projekt att ta sig från en ort till en annan utan hjälpmedel. Dessutom är den 42 mil långa vandringen mer unik än mina löparprestationer och rymmer ett rekordförsök. Likt en dokusåpakändis tackar jag ja till alla förfrågningar om att ställa upp i media. Med åren har jag förlorat det mesta av rädslan att göra bort mig och tänker att jag kan slå ett litet, men välriktat slag för att människor ska våga vara mer olika. För att göra journalisterna nöjda tar jag under några dagar fler selfies än jag gjort under resten av mitt liv. Mitt högst lokala kändisskap behöver ges ny näring så här 27 år efter mina minuter i Antikrundan.
I Ryssby tror jag mig vara framme vid mitt Airbnb hos ett pensionerat par med många djur på gården. Målaskogsvägen anges som adress och jag letar runt i en halvtimme efter det sandfärgade huset. Först efter telefonkontakt med kvinnan förstår jag att appen visat mig en plats 6 km ifrån samhället Målaskog. Givetvis avböjer jag hennes generösa erbjudande att komma och hämta mig med bil. Istället kan jag stillsamt jubla åt en timmes bonusmotion innan jag får träffa myskankorna och hönorna som är upptagna med att värpa mina frukostägg. Dagens 58 km är avklarade och jag somnar gott i stugan utan moderniteter som TV, rinnande vatten och toalett.
På morgonen ger jag mig av i 3 grader och kylslaget regn. Under intervjun med Radio Skaraborg söker jag skydd under en gran. När jag känner den kvarglömda stugnyckeln i fickan blir jag inte ens förvånad. Mina karaktärsdrag känner jag alltför väl så det är ingen idé att bli upprörd utan bara att gå tillbaka 2 km. Via småländska småorter som Vislanda, Odenslanda, Vederslöv och Dänningelanda närmar jag mig efter nästan 5 mil Växjö.
Redan innan den första bebyggelsen möts jag av familjen Westergren med sina tre barn. Daniel fotograferar hängivet, vilket jag själv i stort sett försummat i mitt fokuserande på att ständigt komma vidare. Eftersom jag omöjligen kunde veta att jag skulle vara så här pigg och skadefri hade jag sedan länge planerat in en vilodag i Växjö. De enda känningar jag har är minimalt i axlarna och under höger fot. Lägligt nog faller det 6 mm regn under det slappa dygnet med endast 11 km gång. Mina läppar har spruckit av väder och vind och skriker efter läppbalsam. Min mage har större behov av en asiatisk buffé och att proviantera. Genom att konsekvent vägra transportmedel, till och med om de för mig fram och tillbaka till samma plats, vill jag undvika känslan att ha fuskat.
Värden och ultralöparen Daniel hjälper mig att lägga in morgondagens rutt i ViewRanger. Med start 04.00 får jag i tre och en halv timme sällskap innan han springer tillbaka till Växjö. Fotograferingen i gryningen resulterar i fantastiska kort och ett något lägre tempo än jag vanligtvis håller. Efter att ofrivilligt ha förlängt vandringen med 700 meter i de småländska skogarna håller jag konstant 9:45-tempo i tio timmar.
Vägen går udda nog rakt över Kosta flygfält. Från Orrefors till Nybro ökar jag hastigheten ytterligare för att hinna till en inbokad intervju. Det vandrarhem jag bokat plats på är obemannat och ingen annan än jag har ett rum för natten. Scenariot känns igen från skräckfilmens värld fast en stor nallebjörn ger mig trygghet och tyst sällskap i TV-soffan. Dagens 85 km är de jag känner av mest under hela veckan.
Igenkänd
Med behagligt lugn går jag på morgonen de återstående 30 km till Kalmartravet, där jag ska möta mina föräldrar och representanter för Kalmar FF. Det känns ovant att bli igenkänd av personer ute på promenad och cykelträning. Utropet "Det är ju han!" trodde jag inte att jag skulle få uppleva under mitt liv. En hel del bilister tutar också glatt de korta partier då jag går på större vägar.
De sista 5 km till Guldfågeln Arena får jag som livstidsmedlem i Kalmar FF hedrande nog sällskap av klubbchefen Mattias Rosenlund. Väl inne på gräsplanen välkomnas jag med en rödvit halsduk av föreningens marknadschef Anders Klevsand. Under den delikata sponsorbuffé jag bjuds på får jag sitta vid styrelsebordet och skaka hand med några KFF-legendarer. Matchen slutar med en 1-0-vinst och jag kan lycklig gå de sista 6 km till mina föräldrar i centrala Kalmar.
Jag kan konstatera att mina 534152 steg gav mig en viktnedgång på två kg medan en veckas solsemester med all inclusive tidigare resulterat i två extrakilo. Allt jämnar ut sig.
Dagen efter beger jag mig ut och springer i en timme på Stensö, glad över att åter få vara i rörelse. Arbetets plikter och längtan efter min dotter gör att jag tar mig tillbaka till Skövde med tåg, trots att mina ben hade orkat gå.
"Att vandra från Stockholm till Göteborg på under en vecka vore fullt möjligt", tänker jag med ett leende på läpparna där jag sitter i tågkupén. "12 timmars daglig vandring bör räcka!" Ju mer jag funderar desto mer oemotståndligt är det i sin sunda galenskap.