Formen är inget vidare
Jag hade inte alls tänkt att jag skulle må så här 1 vecka före min första UTMB start. Drömmen var att jag skulle känna mig stark och ha tränat intensitet och backar som aldrig förr. Istället har jag inte tränat alls sedan april och har förmodligen inte varit i sämre löpform sedan typ 2010.
Det intressanta för mig nu är att hantera det mentalt. Jag har nog alltid haft en ganska stark drivkraft, mer eller mindre omedveten, om att jag vill visa att jag duger. Den kraften var delaktig i att jag ville göra avtryck i ultravärlden på min 100 miles debut, och samma drivkraft är delaktig i att jag hittat till 6-dagars där jag har kapacitet att tävla mot de bästa i världen.
Under mina bästa stunder, som en del av den utvecklingsprocess jag haft sedan just typ 2010, har jag varit riktigt snäll mot mig själv, närvarande, accepterande och tyckt att jag duger precis som jag är. I den bästa av världar så handlar det om villkorslös kärlek. Till sig själv.
För att kunna acceptera att man är bra precis som man är finns det dock en liten hake. Man behöver veta vem man är. Om man tror att man är en tå blir detta extra bekymmersamt, men det är svårt med alla roller i livet vi tar på oss eller får av andra. Ju mindre etiketter och ju mer närvaro, desto enklare att gilla läget.
Jag lyssnade på en intervju med Adam Campbell på Talk Ultra idag. Adam är en extremt duktig löpare men råkade förra året ut för en olycka i bergen som kunde kostat honom livet. Han har lyckats ta sig tillbaka och kunde i år springa Hardrock 100 där han haft topplaceringar tidigare. Det var helt fantastiskt att höra hans resa och insikter, men det fanns också en smärta som jag kände mig oerhört träffad av. Adam identifierar sig helt naturligt väldigt mycket med att vara en ultralöpare, så när starten på Hardrock gick var han tillbaka i sitt rätta element, han var levande. Och trots att det var lite av ett mirakel att han över huvud taget stod på startlinjen var det inte det som var grejen, utan att han var med i det sammanhang som han identifierade sig med igen. Hans sammanhang var elitlöpare på Hardrock. Men, än så länge, är han inte samma löpare, så även om han faktiskt kunde hänga med täten i början så drog de ifrån honom, och det är här hans demoner kommer. Demoner som skulle kunna hemsöka mig också. Det är brutalt när man inte klarar av att vara den man vill vara, eller har hittat på att man är. Jag jobbar hårt med att vara snäll mot mig själv nu. Jag duger som jag är, även på UTMB. Jag känner också att jag är en ultralöpare. Just nu får det betyda att jag upplever ultra, och får uppleva UTMB. Det finns faktiskt något riktigt mäktigt i det också.
Adam Campbell tog sig i mål på 33 timmar. Långt efter täten. Och han förstår mycket väl att det är ett mirakel att han kan springa och han var supernöjd med sin prestation, även om han fick brottas med svarta tankar han inte var förberedd på på vägen.
Jag vill också ta mig i mål.
