Max Själin - FKT på Kungsleden i juli 2019
I juli 2019 sprang Max Själin hela Kungsleden, 440 km, på snabbast kända tid, eller FKT, Fastest Known Time. Han slog Emelie Forsbergs uppmärksammande rekord från året innan med sju timmar. Här är Max egen berättelse.
I vintras bestämde jag mig för att springa Kungsleden. Leden sträcker sig från Abisko i norr till Hemavan i söder. Eftersom vi har stuga någon mil utanför Hemavan så ville jag avsluta där, helt enkelt springa från norr och komma fram till mina ”hemmafjäll”. Leden är välmarkerad och på de flest ställen relativt lättforcerad. Utöver distansen och en mängd höjdmeter så är det dock ett logistiskt pussel att lyckas passera de sju sjöarna längs vägen med så liten tidspillan som möjligt.
Efter nog övervägande så bestämde jag mig för att starta klockan 2 på natten den 4/7. Min förhoppning var att kunna ta mig till Teusajaure vid kl.16 för att tajma skjuts med motorbåt där. Amanda, pappa Roland, samt Vassi (hund och förste hejarklack) följde med som support. De skulle möta upp mig på de ställen som de kunde, vilket i praktiken innebar att jag skulle få träffa dem ungefär en gång per dygn.
Abisko-Saltoluokta (108 km löpning, 30 km cykling, 2 km båt)
En minut försenad så startade jag från Abisko. Upprinnelsen till förseningen var att klockan vägrade att hitta GPS-mottagning. Efter lite vevande med armen så pep den igång och jag kunde börja springa.
Jag hade gjort en relativt detaljerad plan över det tempo jag ville hålla. Som vanligt så är det svårt att hålla sig till detta från start. Någon pannlampa behövdes inte eftersom solen stannade uppe hela natten. Överraskade nog så mötte jag några vandrare redan under de första timmarna.
Abiskojaurestugan och Alesjaurestugan passerades och min första mara just under 5 timmar, såklart alldeles för snabbt. Detta gjorde att jag låg lite före planen gällande båtskjutsen. Ungefär härifrån så blev terrängen lite bökigare med snöfält och blöta stigar. Det gjorde att jag bättre kunde hålla mig till utsatt tempo eftersom det var knepigt att springa på vissa bitar.
Efter Tjäktjastugan så började övriga fjällvandrare vakna till liv och jag fick mer och mer sällskap på stigarna. Det var trevligt. Sälka, Singi och Kaitumjaure passerades innan jag närmade mig Teusajaure. Klockan visade att jag skulle komma dit en dryg timme tidigare än planerat. Väl framme så frågade jag snällt om det skulle kunna vara möjligt att få skjuts över lite tidigare. Stugvärden Tove var ytterst vänlig när jag förklarade varför och utöver mig så fick några tyska turister skjuts med motorbåten cirka en timme tidigare än den reguljära turen.
Denna sjö är cirka 1 km bred och det finns också möjlighet att ro över. Just denna dag så var det en del vind vilket gjorde att det kändes skönt att få skjuts över. Det var dessutom bara en båt i Teusajaure vilket hade inneburit 3 roddare för att se till att det fanns minst en båt på varje sida.
Efter stoppet på ca 20 min i Teusa och båtfärden över så var det ganska segt att komma igång igen. De sista 15 km till Vakkotavare så levde jag mest på mjölkchoklad. Väl framme i Vakkotavare möttes jag av Amanda och pappa. Blötaste pussen fick jag dock av Vassi som tyckte att det var väldigt gott med allt salt jag jag svettats fram.
Från Vakkotavare till Kebnats (båtplatsen innan Saltoluokta) så är det ca 30 km och denna sträckning är inte officiellt en del av Kungsleden. De flesta vandrare tar den reguljära bussen som går 2 gånger per dag. När jag planerade min löpning så kikade jag på hur Emelie Forsberg gjort året innan. Det har inte framgått exakt, men jag vet att hon lånade en cykel från en kompis i Saltoluokta förra året för att kunna cykla sträckan Vakkotavare-Kebnats. Hur det sedan blev vet jag inte men av den anledningen så valde jag att göra på samma sätt.
Efter lite mat och byte av kläder i Vakkotavare så cyklade jag de 3 milen till Kebnats. Efter lite vila på stranden så kom Olga med en mindre båt från Saltoluokta och plockade upp oss. Eftersom Amanda jobbar och jag har jobbat på Saltoluokta så lyckades vi övertala en vän till oss om en senare skjuts. Vi anlände på Salto omkring 21 och efter lite mer mat och diverse fix så kröp jag in i vårt tält för 3-4 timmars sömn.
Saltoluokta-Kvikkjokk (66 km löpning, 8 km båt)
Klockan 03:33 började nästa dags pussel. I Sitojaure efter 20 km så fanns dagens första sjö. Jag hade pratat med båtföraren Anna Blind om att få skjuts över kring 06:30-07:00 för att hinna med reguljära turen i Aktse kl. 9. Någon gång innan 7 så knackade jag på deras fina blåa stuga precis vid sjön. Nyvaken så körde hon de 5 km över sjön i racerfart och manövrerade båten kring pinnarna som markerade farleden på ett sådant sätt som skulle gjort Ingemar Stenmark stolt.
Med gott om tid till kl. 9 så tog jag det ganska lugnt fram till Aktsestugan ca 10 km därifrån. Jag började också ha lite ont i benen under utförslöporna vilket gjorde att det var skönt att ta det lugnt några timmar. Med ca en halvtimme till godo så kom jag fram till Aktse och efter lite småprat med stugvärden samt en dansk vandrare så avgick båten strax efter kl.09.
Efter att han varit stilla i ca 45 min så var benen inte alls pigga, humöret däremot var strålande då jag lyckats klara av dagens två båtfärder på ett smidigt sätt. Från Aktse till Kvikkjokk så är det ungefär 35 km av ganska blandad terräng. Vissa delar är väldigt lättsprungna medan andra delar är relativt steniga och rotiga. Efter en del sega kilometer och tunga ben så anlände jag i Kvikkjokk strax innan 16 på eftermiddagen.
Efter att ha beställt, väntat och fått mat på fjällstationen så tog vi oss till en stuga som en kompis till pappa hade i Kvikkjokk. Pirriga ben och en orimlig mängd myggor gjorde att jag inte lyckades sova så som jag hade velat. Uppskattningsvis så sov jag kanske 30 min innan det var dags att stiga upp igen. Däremot så fick jag några timmar i viloläge vilket var välbehövligt. Vid Kvikkjokk är det ytterligare en sjö som man behöver ta sig över. Eftersom jag ville hinna till nästa båt i Vuonatjviken till kl. 10 så ville jag starta från Kvikkjokk tidig natt för att hinna ta mig de 65 km till båtskjutsen över Riebnes.
Kvikkjokk-Jäckvik (83 km löpning, 6 km båt)
Vi lånade båten från pappas kompis och körde över så att jag kunde starta vid 22:30 från andra sidan. Denna etapp var relativt besvärlig med regn och blöta stigar. Delar av sträckan gick också inne i skogen med små lövträd runt stigen. Jag tänkte att dessa träd var som de mest obehagliga av duschdraperier då de lämnade av sig allt kallt vatten som de hade på löven när jag passerade. Det hjälpte inte helt att ha på sig regnkläder heller utan jag var ordentligt blöt denna sträcka. Under dessa 65 km mötte jag ingen annan person på leden.
Med ca 20 min tillgodo så kom jag fram till Vuonatjviken, köpte båtbiljett och blev skjutsad över Riebnessjön. Efter båtfärden hade jag 18 km kvar till Jäckvik. Denna sträckning var väldigt fint och man passerade över ett lättsprunget fjäll innan det blev utförslöpning och skog sista milen. Ca 5 km innan Jäckvik är en kortare roddled. Pappa mötte upp vid den och hade sett till att det fanns två båtar på min sida. Ro över sjön fick jag dock göra själv.
Ytterligare 2 km senare mötte jag Alexander som ploggade sig genom Kungsleden, men med start från andra hållet. Han meddelade att leden var hyfsat okej men att det var ganska mycket snö kvar i Syterskalet och att jag borde passa mig där så att jag inte gjorde illa mig med endast 1-2 mil kvar innan Hemavan. Jag tackade för det värdefulla tipset och tog mig vidare de sista kilometerna till Jäckvik.
I Jäckvik så hade de fixat en stuga som jag kunde pausa i. Min ursprungliga plan var att fortsätta ytterligare 2 mil till Adolfström innan jag sov men en sliten kropp och våta fötter gjorde att jag valde att stanna och sova i Jäckvik istället. Att det skulle innebära en längre etapp mot Ammarnäs orkade jag inte fundera över så mycket just då. Jag var fortsatt positiv och njöt av att slippa krånglet med båtar framöver.
Jäckvik-Ammarnäs (94 km löpning)
Denna etapp var den jobbigast under hela Kungsleden. Jag var trött från start och hade börjat få ordentligt ont på utsidan av ena underbenet. Mina fötter var också svullna och benen trötta. Ändå så tog jag mig framåt i helt okej hastighet. Passerade Adolfström där två trötta kämpar (Amanda och pappa) bjöd mig på Cola, blåbärssoppa och diverse andra godsaker. Sprang visa sträckor och gick snabbt andra delar.
Fördelen med att vara ensam på fjället är att man inte har så mycket att fundera över. Man lär ju ta sig fram och då är det mest produktiva du kan göra att försöka göra det i så stor utsträckning som det går. Jag tog endast stopp för att pinka, fylla på vatten och byta kläder någon gång, i övrigt så var jag i rörelse i princip hela dagen. Trots att jag visste det på förhand så tyckte jag att det var jobbigt att de skyltat mot Ammarnäs den kortaste vägen. Alltså inte den vägen förbi Rävfallsstugan där Kungsleden går. Det innebär att man har nästan 20 km längre till Ammarnäs än vad man kan tro på skyltarna.
Efter Rävfallsstugan hade jag ca 22 km och de var nog de värsta på hela turen. Vädret var kanon och stigen fin, däremot så hade jag enormt ont i vänstra benet och framförallt sista utförslöpan ner mot Ammarnäs var tuff att ta sig an. Detta var nog enda gången på turen som jag inte var på något vidare humör. Efter lite mat och trevligt sällskap med en gammal vän till pappa som har stuga i Ammarnäs så sov jag 4-5 timmar. Vid ”frukosten” kl. 23 på kvällen så berättade jag stolt för Amanda och pappa att jag minsann hade tagit mig upp på toa under natten utan någon slags assistans överhuvudtaget. Jag hade fortsatt enormt ont i ett ben och var osäker på hur det ens skulle vara möjligt att ta sig de sista 80 km till Hemavan.
Ammarnäs-Hemavan (81 km löpning)
Start 00:11 från Ammarnäs började jag att linka fram längs stigen. Det gick förvånansvärt bra även om det tog ungefär en timme innan jag började känna mig något så när uppvärmd. Denna sträckning gick vi tillsammans i min familj när jag var liten samt att jag har åkt den på skidor några gånger. Därför var de största delarna bekanta och jag hade en bra dag på fjället. Mitt onda ben gjorde dock att jag mestadels gick snabbt och endast sprang kortare sträckor. Jag hade en liten dipp efter utförslöpan ner mot Tärnasjöstugorna ungefär vid halvvägs. Efter detta så blev jag halt i några kilometer innan det blev lättare igen.
Efter Syterstugan med ca 25 km kvar så kom äntligen den sista riktiga uppförsbacken. Jag hade sett fram emot den ett bra tag då det var enklare att gå uppför än utför under denna dagen. Dessutom så skulle den följas av den näst sista utförslöpan. Om jag bara kunde ta mig nerför den så borde jag kunna linka nedför sista oavsett hur ont jag än må ha. Efter dessa så kommer man in i Syterskalet som är en av de vackraste dalarna längs Kungsleden. Just här var det nästan för varmt och jag försökte att inte slarva med maten trots att jag bara hade 15 km kvar. Viterskalsstugan passerades och snart hade jag bara utförslöpan ner till Hemavan kvar. Den var inge vidare. Jag linkade mig ner och lyckades springa lite i slutet. Vid målet så väntade Amanda, pappa och Vassi med jordgubbar och pizza. Det var så skönt att vara framme men jag kunde inte förstå hur jag skulle få av mig strumporna.
Hela turen tog 4 dagar, 14 timmar och 33 minuter och är troligen det snabbaste som någon har tagit sig längs leden. Mest nöjd är jag över att mitt humör var så bra under nästan hela turen trots en hel del besvär.