Nästan frisk
Just nu springer jag inte runt runt i en kulvert under Bislett stadion i Oslo. Det hade jag hemskt gärna gjort. Kroppen är stark och redo. Jag är laddad och motiverad. Det är på tiden att jag lyckas genomföra en 24-timmars tävling på ett smart sätt. Jag vill!!!
Men efter vårt fantastiska Ultra Trail Camp Montserrat kom jag hem med en förkylning som inte var snäll. Nu är jag nästan frisk igen. Men det duger inte. 24-timmarslopp påverkar så många system i kroppen att jag inte har råd att vara ”nästan” om jag skall lyckas prestera på den nivå jag vill.
Om jag hade startat hade det inte bara varit korkat, det hade också varit garanti på att jag hade släppt målfokus när det hade börjat bli jobbigt, jag hade spelat ut ”sjukdomskortet” och släppt alla planer på ett bra resultat. För ultralöpning i 24h är skitjobbigt. Och jag vill sluta – varje gång. Då gäller det att jag inte har några bra ursäkter.
En DNS är dessutom så oändligt mycket smartare än en DNF. Att bryta, att inte fullfölja sitt åtagande (Did Not Finish) är ett misslyckande. Ibland det enda rätta man kan göra, men ändå ett misslyckande. På sätt och vis är en utebliven start också ett misslyckande – men det är ändå ett beslut man kan ha kontroll över – den sista möjligheten att vara smart…
Därmed också ännu större cred till de som springer just nu. Att komma till start är det första målet med varje tävling. Att ta sig an utmaningen är det häftigaste man kan göra. Det är med stor beundran, och lite sorg, jag nu följer tävlingen på distans (här finns live uppdatering: https://topptid.no/results/dashboard/1248">https://topptid.no/results/dashboard/1248).</a
Alla som startat är vinnare.