Race report från en lyckad premiär på Örebro Backyard Ultra
Jag hade egentligen tänkt åka till Danmark och springa en 24-timmars tävling med Lotta Thörn. Men eftersom hon tyvärr inte kunde springa så försvann mycket av syftet med den planen. Tanken var att vi skulle få kämpa ihop och få lite ultratid tillsammans innan det är dags för 6 Days In The Dome i slutet av augusti. Där är planen att Lotta ska supporta mig och jag ska springa ca 17 mil om dagen, 6 dagar i sträck, för att sätta ett nytt världsrekord…
När möjligheten att kämpa med Lotta försvann funderade jag på andra möjligheter och kom till den briljanta insikten att Örebro är mycket nårmare än Danmark. Så jag kollade raskt upp möjligheterna att få en startplats i Örebro och formade en ny plan. För hursomhelst ville jag gärna få till en utmaning i 24-timmars-storleksordningen. Det kändes som om det passade bra den här helgen.
Med ett backyardupplägg, där varje varv är 6,7 km och man startar på ett nytt varv varje hel timma, så blev förutsättningarna lite annorlunda. Snittempot över dygnet blir lägre än vad jag hade tänkt mig, så jag fokuserade istället på att träna på två andra saker: springa-gå-schema och rörlighetsövningar.
På 6-dagarstävlingar har jag i huvudsak haft ett förhållande 5:1 mellan springa och gå; jag har sprungit 25 min och gått 5. Nu tänkte jag bland annat testa en ny ratio på 3:1 efter inspiration från Jeff Galloway, och också kortare intervaller såsom 6 min/2 min och 90 sek/30 sek.
Jag märkte snart att banan i Örebro med sina stigar och kuperad terräng inte alls lämpade sig för att dela upp gångpauser på tid - det borde man göra efter terrängen - men jag struntade högaktningsfullt i det och körde efter mina tidsscheman ändå - det var ju ändå det jag skulle träna på.
Lugn folkfest
Det var premiär för mig på en Backyard Ultra och vilken fantastisk folkfest det var! 150 löpare till start, nästan alla med goda möjligheter att överträffa sig själva. I och med konceptet att man bara får springa 6706 meter varje timme, så är det ingen som kan slösa bort alla krafter i början, utan alla får möjlighet att istället testa hur länge man klarar att hålla på - och det ger ofelbart väldigt långa distanser på köpet.
En sak som jag inte reflekterat så mycket över tidigare då jag bara varit publik är hur lugnt det är. Från publikhåll har jag bara sett varvningarna och då är det hyfsat stressigt då det är mycket folk i depån samtidigt och många som ska hinna olika saker på ca 5-10 minuter. Men som löpare var känslan en helt annan, för där ute på banan var det en enda stor gemenskap och det var ingen stress med tempot för att ta sig runt I alla fall inte om man har överkapacitet för ca 7km/h.
Det var ett fantastiskt startfält i Örebro både till bredden och toppen som det såg ut på förhand. Själv såg jag framför mig att få kumpera ihop med Andreas Falk, Henrik Lowemark och Daniel Roxvret.
Riktigt så blev det inte. Henrik kom inte till start för att han helt enkelt prioriterade en annan tävling, och Andreas fick tidigt problem med magen och energin. Men den mannen är inte bra på att ge upp. Så han hängde med i säkert över 10 timmar efter det att magen bara skickade upp saker varje varv och vägrade ta emot något. Falkens förmåga att fortsätta är något att både förundras över och inspireras av. Hade det gällt ett världsrekord så tror och hoppas jag att jag har kapacitet att göra samma sak. Men jag vet att jag inte hade klarat av det i Örebro.
Roxen däremot infriade förväntningarna så honom blev jag inte av med på ett bra tag…
Splittrad målsättning
Eftersom mitt syfte var att få en träningstävling så hade jag ganska klart för mig vad som var ok och vad som inte var det. Över 24 timmar var lite av ett måste. Men sen? Jag resonerade lite som så att om man håller på i 36h så tar tävlingen slut på fredag kl 22, och då finns det fortfarande chans att få nattsömn mellan fredag och lördag vilket förbättrar möjligheten till återhämtning än om man skulle hålla på längre. Under loppets gång kom jag ganska snabbt fram till att sluta efter 34h kanske var ännu bättre för man ska hinna åka hem också. Och när man är igång och springer så är det relativt snabbt väldigt skönt att se fram emot när man får sluta…
Vi var väldigt många kvar när det började närma sig 24h (16 löpare sprang minst 20 varv, 8 stycken sprang minst 23). Men där någonstans droppade det av rätt fort. Linda Bengtsson vann damtävlingen på 22 varv och då valde hon att kliva av även om det var uppenbart att hon hade kunnat klara många fler varv om hon velat. Och när Fredrik Palm och Mikael Jonsson hoppade av lite väl snabbt strax efter dygnet så var vi helt plötsligt bara 3 kvar. Daniel George, Roxen och jag.
Vi såg nog ganska oberörda ut alla tre, men jag var ändå splittrad, å ena sidan är det skönt att sluta springa, å andra sidan var vi inte direkt nära 34-36h som jag hade siktat in mig på. Vi hade alla tre olika strategier ute på banan vilket gjorde att vi inte kunde prata ihop oss så mycket, George verkade anpassa sin löpning efter terrängen, Roxen sprang de 4 första kilometerna och promenerade sedan resten och själv var jag inne i mitt 90:30 schema som funkade förvånansvärt bra. Men ofta så sammanstrålade vi lite precis i början och lite mer i slutet på varje varv, så vi liksom kom ikapp Roxen och det var skönt att promenera in sista biten tillsammans.
Backyard-taktik
Roxen passade - lite otaktiskt kanske…? - på att peppa Daniel George till att inte sluta i förtid, han hade tidigare gjort backyards, varav tre på 22-25 timmar, men då klivit av då det började dra ihop sig till slutstrid. Om det var Roxens ord eller inte ska jag låta vara osagt, men George såg hursomhelst hur stabil ut som helst och han var inte den som gav sig utan kamp.
George passade också på att prata lite med mig - även här lite otaktiskt kanske…? - om att han tyckte jag skulle sluta fokusera på min träning och ta tävlingen på allvar. Så självklart var jag honom till lags på den punkten. Jag testade att bryta mitt schema och göra några extra långsamma varv för att spara krafter för att kunna hålla på riktigt länge. Men jag blev inte nöjd med hur det kändes i kroppen.
Rent mentalt var det roligare de varv jag sprungit ikapp mina medtävlare än när jag låg sist hela varvet, och jag kände mig också stelare i kroppen än när jag låg på lite mer i löpningen. Så jag ändrade snart tillbaka till att fortsätta med träningsupplägget, varva med gång ofta och springa mer med lätthet, möjligen att jag gick lite extra i fler uppförsbackar de sista timmarna för att ändå inte vara helt dum i huvudet.
Tre musketörer
Känslan av att vara tre musketörer som bara fortsatte tillsammans varv efter varv var både magisk och märklig. Man ville både att det skulle ta slut och att det skulle fortsätta. Men jag brottades mycket med dilemmat att jag inte hade lust att ge mig. Vilket betyder att jag kommer springa tills de andra två ger sig. Och att ge sig i det läget vi befann oss är oftast inget vackert scenario. För vi är så inställda på att bara fortsätta ett varv till hela tiden att vi i princip har slutat lyssna på hur kroppen mår. Peta i lite mer energi, dricka lite om man är törstig, och ut på ett varv till. För att vinna den här kampen ska man inte lyssna på kroppen.
Men jag var beredd att springa tills jag knäckt båda mina motståndare. Så när Roxen, en av mina allra bästa ultravänner, kaskadkräks i starten ut på 31:a varvet så gör jag en liten segergest inom mig. Jag jublar alltså lite inombords när en av mina bästa vänner står och kräks och jag lugnt joggar vidare, hur sjukt är inte det?!?
Roxen hann inte runt på varv 31. George såg egentligen fortfarande inte ett dugg trött ut, men han kanske insåg att jag var beredd att vinna, för när vi precis startat varv 32 tog han mig i hand och sa att han tänkte gå tillbaka och inte göra något mer varv.
Slut.
Japp, det tar slut så plötsligt och konstigt. Det gör det i en backyard.