Ragnar Relay – löparglädje runt Mälaren
Salomon har sina terränglopp. Icebug har sitt Xperience på fantastiska Ramsvik. Och Reebok har Ragnar Relay. Jag var lagkapten för ultralaget Stockholm Gerillalöpare, och här skriver jag om loppet, vårt upplägg och våra erfarenheter från loppet.
Av: Patrik Hernwall
Reebok har Ragnar. Konceptet är amerikanskt och har nu för första gången genomförts i Skandinavien. Ragnar Lake Mälaren: från Gripsholms slott i Mariefred till Drottningholms slott i Stockholm. Vänstervarv, så det blir förbi Strängnäs, Eskilstuna, Köping, Västerås och Enköping, totalt ca 285 km.
Sträckan är uppdelad i 30 delsträckor, allt från 5 till 16 km. Grundkonceptet är att ett lag består av 10 personer. Varje deltagare förväntas springa ”sina” sträckor (till exempel 3, 13 och 23). För att organisera detta, behöver en lag två lite större bilar, där bil ett har ansvar för sträckorna 1-5 (11-15, 21-25) och bil två 6-10 (osv).
Och så finns det en ultraklass också. Där bestod lagen av endast fem löpare (och en bil!). För ultralagen fanns två alternativ. Antingen springa var femte sträcka (t.ex. 3, 8, 13, 18, 23, 28) eller dubbla sträckorna för att få lite mer sammanhållen löpning - och inte minst mer sammanhållen vila (t.ex. 3+4, 13+14, 23+24). Vi valde det senare, ett val som vi egentligen aldrig ångrade. Snarare att de ultralag vi träffade som valde det förra alternativet gav uttryck för att det kanske inte var helt optimalt.
Loppet går framför allt på bilvägar, startar på lördag förmiddag och målgång sker under söndagen. Det snabbaste laget fixade det på knappt 18 timmar. Efter drygt 34 timmar var alla lag i mål. Totalt kom över 230 lag till start, där loppet även innehöll lag från USA, England, Tyskland och några ytterligare länder. Det var endast 18 lag inte lyckades fullfölja på tänkt sätt och som då inte fick en officiell placering (men däremot en sluttid). Vi var ett av dessa lag, men det återkommer jag till.
https://images.runragnar.com/files/i/International/Sweden/RESULTS%202019.pdf?_ga=2.196329582.312727272.1561470994-199484498.1551625029" target="_blank" rel="noreferrer noopener" aria-label=" (opens in a new tab)">Resultatlista Ragnar Lake Mälaren
Varje lag skall ha en namngiven lagkapten, och inför loppet fick varje lag rapportera in tänkt medeltempo för varje enskild löpare (det är mycket regler och mycket att koordinera). Detta gav en rikttid, vilken arrangörerna använde för att fördela starttider.
Första start, för de lite långsammare lagen, var klockan sju på lördag morgon. De som hade samlat ihop mer tempostarka löpare fick starta klockan 12. Och däremellan var det gruppvis starter var 30:e minut. Detta gjorde att det blev en ”midja” strax efter midnatt, där startfältet var relativt väl samlat. För att sedan under söndagen spridas ut alltmer igen. Ur ett arrangörsperspektiv naturligtvis en förutsättning, ur ett säkerhetsperspektiv rimligt (samla löparna under natten, vi springer ju trots allt mycket på bilvägar) och ur ett löparperspektiv helt rätt.
Med 29 växlingsstationer, där var femte station var en extra omfattande station med mat och ibland dusch, så krävdes det en hel funktionärer. Och en jäkla massa bajamajor: vid varje växlingsstation var det uppställt åtminstone två typiskt blå små privata hus. Flertalet av växlingsstationerna var i närheten av i alla fall någonting; en kyrka, en mack, en kiosk, eller ett slott.
Så, där har du förutsättningarna. Och härefter handlar denna text om oss, om vårt lag, om Stockholm Gerillalöpare. Om våra erfarenheter och vårt upplägg.
Vårt lag bestod alltså av fem personer, vilka i löpordning var Uffe, Rickard, Maria, Nisse, Patrik. Och så Malin som lagets chaufför; mycket värdefullt att ha en person som är dedikerad den uppgiften.
Jag var dessutom lagkapten, vilket innebar ett visst hönsmammaansvar, typ. Men inte så mycket mer; laget var snabbt en väloljad maskin. En stor fördel med att loppet gick efter breda bilvägar, var att det var lätt att supporta sina löpare - och att heja på de andra lagens löpare naturligtvis. Och detta var extra betydelsefullt Ragnar-helgen, då det var galet varmt med stekande sol från en klarblå himmel. Vätska! Salter, energi, och så vidare. Men vätska, helt nödvändigt, inte minst för ett ultralag som springer dubbla sträckor.
Och detta var väl det enda som en kan fundera över hur arrangörerna tänkte; endast vid de fem större växlingsstationerna hade de uppställda vattendunkar. Men i övrig fick vi klara oss själva. Visserligen enkelt när övriga laget finns där i närheten med en bil. Och vi hade aldrig några problem (eller jo, på söndag förmiddag, men det dröjer en stund innan vi är där) med att ha koll på våra egna löpare. Men det krävs ett visst mått av flexibilitet, där just bilkörande blir en central komponent i genomförandet. (Vi valde att hyra en relativt billig bil, och så klimatkompenserade vi.)
Ett litet instick här: För att ha koll på vår löpare på banan, hade vi alla ”platsdelat” med varandra på google maps. I det här sammanhanget fungerade det alldeles utmärkt för att ha kontinuerlig koll på löparen och var hen var, även om det inte alltid var helt momentan uppdatering.
Så, tillbaka ut på banan igen. Vi startade klockan 10:00. Efter regelgenomgång (via storbilds-tv), kontroll (eller, ja, ok, vi kan väl kalla det ”kontroll” om de vill) av obligatoriska säkerhets-/nattutrustning (reflexvästar och pannlampor) och uthämtande av nummerlappar, så kittade vi upp för att släppa iväg en alltmer pirrig Uffe.
Efter startskottet och en runda runt Gripsholms slott och ut ur parkområdet, kom Uffe igång. Lagom till att turisttåget kom, så det var bara att snällt stanna där vid de nedfällda bommarna. Tre fjärdedelar av den lilla gruppen hann över innan tåget, så redan nu blev fältet utspritt. Och så fortsatte det sedan; en kunde springa kilometrar ensam på breda bilvägar, utan att ens se någon annan löpare. En speciell, nästan lite privilegierad, känsla. Tror detta är en av de viktiga delarna i Ragnar Relay: du skall tycka om löpning, för chansen är stort att du är ensam med vägen, skogen och löpningen. Tycker du om trängsellopp som varv eller midnatts-snurror, så var medveten om att det är en stor skillnad mot detta. Sedan finns ju det sociala; att stå vid vägkanten och vuvuzela-tjutande heja på andra löpare i väntan på den egna löparen, är oerhört charmigt.
Uffe gjorde med ett brett leende sina första 24 km. Glad och lycklig. Och vi i bilen fick snabbt in rutinen på köra, stanna, förbereda support, vänta in lagkamraten (det går mycket fortare att köra en bil än att springa …), heja och supporta, in i bilen igen. Till nästa supporttillfälle, eller till nästa växling. Här är det ju uppenbart att det snabbt kan bli rörigt; vi skall hålla koll på löpare och var hen är, vilken support hen vill ha, hur banan går, om det går att köra på den vägen, vad klockan är, var det går att stanna för att supporta, hur ofta hen vill ha support, var nästa växling är, att se till att nästa löpare är redo. Upprepar mig här: oerhört värdefullt med en dedikerad chaufför. Och för att ordna med logistiken kring löparens behov av support, hade vi ett system som sa att den som skulle springa sträckan efter skulle ha järnkoll på vad löpare som nu är ute har för önskemål, och se till att hen fick det stödet. Ett lagarbete som fungerade fläckfritt; här vill jag påstå att Stockholm Gerillalöpare glänste lite extra!
Nu skall Rickard ut på sin första sträcka. Klockan har närmat sig 13, och solen verkligen steker. Breda vägar, vätska och energi i ryggsäcken, tryggt ultrabeteende; gå i kraftiga backar, medveten om att detta bara är den första av tre ”intervaller”. Leende, med sitt för helgen nyfärgade skägg. 24 kilometer lycka, om vi skall tolka hans kroppsspråk, vilket väl bekräftas av hans mer verbala uttryck efter växlingen.
Maria ger sig nu ut på Ragnar-sträckorna 5 & 6; en nätt början på knappa 18 km. Det är så uppenbart att det här laget älskar löpning. Ingen stress, ingen jäkt, inget tävlingsfokus. Utan istället fokus på att ha en bra löpning, att support den som springer och inte minst att den som springer njuter av att få göra det.
Så skall det vara, och det är bra när det är så. Kombinationen av den ensamma långdistanslöparen och betydelsen av det sociala, av bekräftelse och av att bli synliggjord i det personliga. I en mening är väl löparen mer ensam än någon annan; det är du själv, det är dina egna prestationer, din egen trygghet i vad din egen kropp mäktar med. Kan inte skylla på kedjor som hoppar, på dåligt svarvade järn-nior, på hajdräkter som spricker, bakhalt eller på stiltje. Att våga vara just där, ensam med sin egen prestation, och njuta av det, att ödmjukt ta emot omgivningens stöd. Det finns något naket vackert där.
Efter att Maria, också hon leende förstås, genomfört sitt första av tre Ragnar-inspel, är det nu Nisses tur. Glädjen stod som ett skimrande moln runt honom när han gav sig iväg från Hällby kyrka. Men ett moln som snart skulle förlora i lyster, ett moln som skulle bli lite mörkare. Den skada som stöttat Nisse i att vila sig i form sista veckorna, var nu den skada som på nytt tog ett elakt grepp om hans vad. Löpningen blev alltmer lidande (han blev lidande). Som support gjorde vi vad vi kunde. Men det finns en punkt där solidaritet och jävlar-anamma övergår till envis dumhet. Och det som hände under Nisses 21 km var att han tog sig till den punkten. När sedan vilan inte pushade vare sig honom eller dum-vaden tillbaka igen, fanns det bara en sak att göra: tänka förnuftigt. Nisse varken kunde eller skulle springa mer. Men riktigt där är vi inte ännu. Först skall jag ut på min första Ragnar-sträcka på 17 km.
Ödsliga vägar, mycket asfalt, en alltmer mild kväll. Började springa vid 19-tiden och framme dryga 90 minuter senare. Det mest dramatiska den här etappen var när en av loppets sannolikt allra mest löpstarka bokstavligen blåste förbi på en grusväg; hårsvallet svettstänkande, stabila höga knän, snygg armpendling, gruset som yr, en rygg som på ett par blinkningar försvann. Vad kan det varit? 3.10-tempo? 3.00? Sub 3? Fort gick det. Sverige-elit sades det. Snabbt var det, oavsett. Det var en av fem (eller var det möjligen sex) Ragnarianer jag såg på min sträcka.
Nu har vi gjort en tredjedel av loppet. För att få till mer sammanhållen sömn, beslutar vi att så snart Uffe gjort sin andra sträcka, skall löparna få klara sig själva - vi är ju vana ultralöpare som trivs med ryggsäck, denna ultralöparens snuttefilt. Här finner vi trygghet, och har vi tur kan vi också hitta rester av gamla energidepåer. Rickard, Maria - men inte Nisse. Benet håller inte. Vi får helt enkelt hoppa över den sträckan: vi hinner inte ringa in någon av våra reserver. Det kräver en hel del att få en person att klockan 02 komma till Västerås för springa några kilometer ensam på mörka vägar. Vi anmälde till tävlingsledningen att vi inte hade någon löpare på 17 & 18 och tog oss istället direkt till växlingsstationen vid Teddy Boys Car Club utanför Västerås. Där väntade vi i all enkelhet in den tänkta växlingstiden, fick lite extra sömn och så berättade vi för växlingsstationen vad som hänt. Inga problem, inga konstigheter. Nu är vi utom tävlan, men får en sluttid. Och jag ger mig iväg på mina andra sträcka.
Dagen gryr. God stämning i laget, alla har fått några timmars sömn mer eller mindre hopvikta i sätet på folkabussen: i sanning en utflykt på så många härliga sätt. Och så bra att det inte regnade, bara tanken på hur doft, luft och stämning hade kunnat vara då, inte minst i bussen. Men så var det inte: det var varmt, det var härligt, det var definitivt inte myggfritt.
Ja, dagen gryr. Uffe levererar igen. Rickard detsamma, åtminstone de första knappa 20 av totalt drygt 21 km. Sedan kollaps; vi trodde att positionsdelningen via google maps strulade igen. Och till viss del gjorde den säkert det. Men ingenting mot Rickards kropp. Värmen, kilometrarna och inte minst återkommande runners high tar ut sin rätt. Faller ihop i en darrande hög så snart han växlat över till Maria.
Maria springer nu sina sista 13 km (sträcka 25 & 26 var två relativt korta sträckor efter varandra) och tar laget allt närmare alltmer bekanta territorier. Vi rör oss stillsamt mot platser som vi känner till från diverse sociala långpass. Och vi har fått tag i vår reserv! Micke tar sig till Bro för att springa 27 & 28 till Görvälns slott; 21 km. Den energin som Micke, och Åsa, kom med, gav laget så mycket förnyad glädje. Laget blev nu ännu starkare, det blev ännu mer stolthet över vad vi gör.
Micke får en sträcka med några rejäla backar, går förnuftigt ut lite lugnt och stilla. Men får feeling, för när han blir omsprungen efter drygt halva sin sträcka ökar tempot rejält. Blir som en ettrig hund. Nu har han ju en rygg att bita tag i. Gör det. Biter tag och biter i. Växlar vid Görvälns slott.
Nu är det bara min sista insats kvar. 26 km. Värmen är en utmaning. Backarna genom skogarna i trakterna kring Viksjö en annan. Men också att det redan finns nästan 40 km i benen. Så, fokusera blicken en bit fram, drick regelbundet, stanna aldrig (!), gå i värsta backarna, men håll tempo. Efter att ha kommit ut på Drottningholm var det - det tycker jag nog - en onödig snurr på en trist (och ödslig) cykelbana och lika ödsliga grusvägar, på alléer i slottsparkens utkanter, bara för att komma in rätt mot slottet.
Och det var häftigt, när en väl var där. Laget står och väntar (jaja, det tar den tid det tar) för att vi tillsammans, allihop!, skall springa in över mållinjen tillsammans.
Sedan picknick i slottsparkens gröna gräs. Med tillrest extra support. Där samlar vi oss, andas tillsammans, delar erfarenheter genom ord, kroppsspråk, genom skratt. Och här finns nu möjlighet att skriva (en massa) om totalintryck, samla ihop till slutsatser, slutklämma liksom. För det var en helg att minnas. Men håller det vid det. Och säger istället så här:
Reebok har sitt Lake Mälaren. Vi kommer att anmäla minst ett lag nästa år. Sannolikt minst två. Ultralag. Med just det här upplägget; dubbla sträckor. Mycket löpning, och rimligt med vila. Inte alltför stressigt för chauffören, och gott om tid för support. ”Bra grejer”, som Nisse skulle ha sagt.