Tre hjältar och en sten i Läde - min berättelse från Ultravasan 90 2018

1995-96 skidade jag Vasaloppet två gånger. Fredrik Belfrage intervjuade mig i TV och ställde på en massa olika sätt frågan som gick ut på att ifrågasätta hur man egentligen klarade av att åka skidor i 90 kilometer – i sträck. Att springa samma sträcka 22 år senare fanns då förstås inte i min begreppsvärld. Det gjorde det nog inte ens för ett eller två år sedan. Efter åratal av knäproblem och mer eller mindre obefintlig träning hittade jag vägen tillbaka med springa-gå, ändrat löpsteg och styrketräning. Att säga att jag nu har blivit biten av ultralöpning är en underdrift..

Växjö, min hemstad, håller på att bli ett riktigt fäste för ultralöpning. En växande grupp samlas regelbundet i olika konstellationer för att springa tillsammans. Vi upptäcker stigar som ibland inte ens kartritare har upptäckt i våra platta, djupa smålandsskogar och allt fler springer ultratävlingar tillsammans. Fyra av oss åkte upp till en liten stuga i Lindvallen på torsdagen före Ultravasan, Patrik, Johan, Anders och jag.

Ultragemenskap

Gemenskapen i ultravärlden är oöverträffad. Det är egentligen det största minnet jag tar med mig från den här resan. Både det härligt nördiga kunskaps- och erfarenhetsutbytet i vårt lilla gäng. Men också den större gemenskapen, med allt från löpare i världseliten till kämpande deltagare som sprang sin första ultratävling. Dessvärre missade vi Jonas Buuds ”breakfast run” på fredagsmorgonen. Det är ett återkommande initiativ där stjärnor joggar några kilometer tillsammans med glada motionärer. Dagen efter har vi alla samma utmaning och alla som tar sig igenom de nio milen i kamp med sig själv är vinnare. Nästa år hoppas jag kunna ta med familjen, där barnen kan dela löpglädjen på fredagskvällen, i Barnens Vasalopp i Sälen eller Mora.

För en smålänning är det underbart bara att vistas i den sköna, lugna och vackra fjällmiljön. En lisa för själen. Att beundra den miljön på nära håll i ett par löparskor är en helt annan upplevelse än när snön täcker myrarna och dignar vit från träden. Men lika fantastisk. För min del var detta årets ”examensprov”. Simris Alg Ultra på Österlen och Borås Ultra Marathon hade gett mig både goda och sämre, men lärorika erfarenheter av att springa långt. Statistikern i mig hade förberett sig noga för Ultravasan, med ett specificerat schema för tidspasseringar vid varje kontroll och noga planerat energiintag varje kvart för 320 kilokalorier per timme.

Starten

När vi väl anlände till startområdet i Berga by på lördagsmorgonen var det mindre än en halvtimme till start. Kön till bajamajorna höjde stressnivån och när jag hade lämnat in drop-bag och ombytesväska och klev in i startfållan var det mindre än en minut till start. Informationen om banändring och ett off-trail-avsnitt hade jag helt missat. Och tydligen hade jag i startfållan tappat den tratt som jag hade lånat av Johan för att förenkla påfyllningen av pulver med Tailwind och Maurten. Men vad gjorde det. Nu var det dags!

Rekordmånga 1 041 löpare lämnade startfållan för den lättlöpta vägen upp till första kontrollen i Smågan. Många springer alltför snabbt i början, pigg som man är och ivrig som man blir av tävlingsnerver och andra deltagare. Jag skulle ta det lugnt och mitt schema sa ungefär en timme i Smågan. Passerade på 59:25. Perfekt. Plats 461 av 796 i herrklassen, 567 totalt.

Fyllde på vatten i min halvlitersflaska och blandade i Maurten-pulver. Kladdigt utan tratten, men det funkade.

Barndomsminne från Kvitt eller dubbelt

Efter drygt 12 kilometer passerade jag en man som skulle gå hela Ultravasan, med målet att ta sig under 12 timmar. Mannen i fråga visade sig vara en viss Birger Fält. För mig är Birger ett barndomsminne.

1986 följde större delen av Sveriges befolkning fortfarande samma TV-program. En 18-årig Birger Fält gjorde intryck på mig i programmet Kvitt eller dubbelt, när hans inbitna kunskap om Vasaloppet gjorde att han vann maximala 48 000 kronor. Året därpå fick han som 19-åring dispens att åka Vasaloppet, yngst någonsin. Nu är den tidigare landslagsmannen i gång också en av de 29 personer som har deltagit i samtliga fem Ultravasan 90.

Hur det gick då med hans mål? Han kom i mål på imponerande 10:42, nytt personligt rekord med över en halvtimme. Och det utan att ta ett enda löpsteg. Om jag hade vetat att han var en av dem som promenerade förbi mig när jag satt på den där stenen i Läde, då hade jag hakat på och fått nya krafter!

På grund av min lugna öppning - eller kanske snarare på grund av att så många andra startat alltför snabbt - var det många löpare att passera på de smala stigarna mellan Mångsbodarna och Risberg. Totalt passerade jag 50 löpare på dessa drygt 11 kilometer, de flesta genom att skutta i skogsterrängen utanför stigen när ovana stiglöpare tog det överdrivet försiktigt i nerförsbackarna ner mot Tennäng.

I Risberg började jag halka något efter tidsschemat. Kanske det var därför som jag tog i lite extra in mot Evertsberg, dit jag anlände bara ett par minuter efter mitt 9:50-schema. Då hade jag avancerat till plats 349 i herrklassen, 407:a totalt. Stoppet där tog ca. 1,5 minut, då jag bara bytte till en färdigblandad flaska med egen sportdryck och stoppade nya bars i ryggsäcken. Många stannade här betydligt längre, liksom på andra vätskestationer. Det finns mycket att tjäna på korta och effektiva stopp.

High fives med den mystiske mannen

När nerförsbackarna på asfalten efter Evertsberg förbyttes till de kämpiga småbackarna in mot Oxberg började benen klaga alltmer. Men smärtan förbyttes i ett leende när han stod där igen när jag kom in mot vätskestationen. Den mystiske mannen som dök upp typ överallt. Han hette Tony och det kändes som att han stod där och high-fivade uppmuntrande som om han hejade på just mig. Jag stötte på honom ett tiotal gånger.

- Om jag klarar 10 timmar så är det på grund av dig! utropade jag glatt med ny energi, när jag gav honom ytterligare en sportdryckskladdig high five.

Efteråt fick jag via sociala mediers förunderliga kopplingar reda på att han heter Tony Bergman och är svärfar till Anders Rune. Anders, som tillsammans med Erik Olebark Ringheim sprang med Svenska kyrkan-tröjor, rörde sig ungefär lika snabbt som jag fram till efter Hökberg. Vi som sprang däromkring fick alltså en extra boost genom denne Tony, som hejade på alla förbipasserande. Han är den andra mannen som jag kommer minnas från detta lopp.

I Oxberg hade jag avancerat upp till plats 294 i herrklassen, 342:a totalt av de 996 löpare som tog sig minst till Oxberg. Många av de 65 löpare som jag passerat sedan Evertsberg var nog just i vätskekontrollen i Evertsberg.

Smärtan sätter in

Efter Oxberg började den på allvar. Smärtan alltså. Det hör förstås till i ultralopp, smärtan är ofrånkomlig och det är då den mentala kampen blir den viktigaste. Tempot bedarrade betydligt, men jag ville i alla fall fortsätta att springa. Vid varje kilometerpassering räknade jag ut att jag fortfarande hade viss chans på 10 timmar. Jag var trots allt bara nio minuter efter mitt 9:50-schema i Hökberg.

Där var första gången som jag stoppade i mig energi från vätskekontrollen (annars bara egen sportdryck i form av Maurten eller Tailwind, Umara-bars och några salttabletter). Chips, banan, geléhallon och den dittills längsta pausen på över 3,5 minuter, för att om möjligt få igång kroppen igen.

En kilometer efter Hökberg såg den delen av mig som bara ville vila sin chans. En sluttning gav en oemotståndlig frestelse att lägga mig ner och äntligen få vila benen. Under dessa 1,5 minuter var det flera passerande löpare som undrade om jag mådde bra. I ultra bryr sig alla om varandra. Alla vet vilken utmaning som var och en av oss går igenom. Den medmänskliga kärleken gav mig nya krafter. I tre kilometer till. Till stafettväxlingen i Läde.

Stenen i Läde

Där och då gav jag upp. Målet att komma under 10 timmar kändes inte längre nåbart när jag inte orkade springa mer än ett par minuter i taget. Att vänta ytterligare ett par timmar på att få vila kändes helt enkelt för långt bort. Och nu hade jag ju inte längre något annat mål som gjorde att hjärnan kunde skicka signal till mina trötta ben att det faktiskt gick att fortsätta röra sig framåt.

Jag satte mig på en sten. Kollade in hur det hade gått i toppen. Wow, Fritjof Fagerlund vann! Och Alexandra Morozova slog Idas banrekord! Skrev till de andra Växjökompisarna:

- Kraschat helt. Vilar vid någon växling med 14-15 km kvar. Kommer inte i mål under 11 timmar.

Efter tio minuter insåg jag att jag inte kommer i mål om jag bara sitter still. Men det gick inte fort, benen vägrade helt enkelt att springa. Fast egentligen var det nog hjärnan som inte fann någon anledning längre att låta benen plågas. Stannade längre när jag fyllde på vatten och sportdryckspulver vid vätskestationerna.

I Eldris var jag hungrig efter riktig mat. Men det fanns bara geléhallon och chips, som jag vräkte i mig. Borde ätit pannkakor eller mackor i Hökberg. Drack blåbärssoppa, men glömde muggen med buljong som jag hade tänkt dricka, hjärnan var inte så smart längre. Satte mig ner och hällde ut sand ur skorna. Blev över fem minuters paus i Eldris, men jag måste ju vidare.

Vid det här laget hade jag bestämt mig att överge mina drömmar om att springa 100 miles någon gång, att springa bergslopp i Alperna. Kanske inte ens springa nio mil igen. Sånt där som man tänker när man inte har något mål att ställa in sig på. Just då var det inte så kul och alla de där frågorna om varför man håller på med detta tog överhand.

Avslutning med en 69-årig löparlegend

Vid skylten som visade 5 km kvar tog jag en bild med mig symboliskt slumrandes. Då kom han ikapp mig, den tredje mannen som jag tar med mig i mina minnen från Ultravasan. På vägen till Smågan hade jag tagit en första bild på Magnus Bergh, imponerad av styrkan hos denne 69-åring. Men det skulle bli mer än så.

Mellan Mångsbodarna och Risberg sprang han om mig. I Oxberg var han en kvart före mig och på väg mot en tid under det gällande rekordet för +65 år på 10:25. Men så ramlade han så illa att han knäckte nyckelbenet…

Men för en kämpe som Magnus var det inte tal om annat än att fortsätta mot målet. Smärtan i nyckelbenet gjorde att han nu bara kunde gå. Ändå kom han ikapp mig. Vi gick de sista fem kilometerna till målet tillsammans. Han gav mig nya krafter och mängder av fantastiska löparhistorier.

1975, året då jag föddes, blev Magnus, eller Carl Magnus som han hette då, svensk mästare i marathon (liksom på den något udda distansen 25 000 meter). Fyra år senare sprang han nordiska mästerskapen, då en viss Kjell-Erik Ståhl debuterade på marathondistansen. Magnus bröt visserligen, men hade innan dess stött emot Kjell-Erik, så att denne stöp med två blodiga knän som följd. Den 33-årige orienteraren har själv berättat att om han inte hade kommit ikapp tätgruppen hade han brutit. Och troligen aldrig mer sprungit marathon. Istället blev han Sveriges bäste marathonlöpare genom alla tider.

Magnus var klubbkompis i Heleneholms IF med bland annat Tommy Persson, Kjell-Erik Ståhls kombatant. Magnus berättade många andra anekdoter som det inte finns utrymme att förtälja här, till exempel om ett hinderlopp på en lagtävling i Växjö på äldre da’r, då han inte hade smidigheten kvar för att ta sig över fullhöjdshindren. Men detta var precis vad jag behövde.

På slutet hade jag mycket krafter kvar och ett gott humör, men av tacksamhet och glädje valde jag att gå tillsammans med Magnus tills bara ett par hundra meter återstod. Då försökte jag veva igång publiken och la in en vansinnig spurt, fick med mig en medtävlare som trodde att det var hans brorsa som hetsade honom, och gick till slut i mål med sträckta armar på 11:36.

Men historien om Magnus Bergh slutade inte där. Någon vecka senare fick jag ett vykort i brevlådan (hur ofta får man det nuförtiden liksom?). Magnus skrev och tackade för att jag hade “pressat” honom på slutet. Med två minuters marginal hade han slagit en norrman och blivit bäste löpare över 65 år. Det där vykortet värmde, Magnus. Grattis till en fantastisk prestation!

Folkfest

Ultravasan är en fantastisk folkfest och otroligt välorganiserat. Arrangörerna, från tävlingsledare till funktionärer vid vätskekontrollerna, ser till att man ska få bästa möjliga förutsättningar för en god upplevelse.

Prestationsmässigt gick det inte alls som jag hade hoppats, men sådant lär man sig av. Upplevelsemässigt var det något alldeles speciellt. Att passera de där kontrollerna som man ser i TV-sändningarna från Vasaloppet, det är speciellt. Och vackert.

Många gör här sin första ultra eller springer längre än vad de någonsin har gjort förut. Det finns inte bara en vinnare. I ultralöpning är den viktigaste kampen mot sig själv och de gränser som man tar sig över. Gemenskapen mellan löpare, på alla nivåer, ger hopp för mänskligheten.

I år var det deltagarrekord, både i Ultravasan och totalt i alla Vasaloppets arrangemang under 2018. Men det lär fortsätta att öka och även locka alltfler elitlöpare. För min del kommer jag tillbaka, men nästa gång även med ett silver- och bronsmål. Detta är en upplevelse som jag vill återvända till och som jag gärna delar med fler.