Vad är ett rekord? – kontroverser och otydligheter gällande rekord på 100 km och 6-timmars

Kontrollmätning

Världsrekord på väg måste kontrollmätas med en kalibrerad cykel, med så kallad Jones counter. Detta utvecklades under 1980-talet. När Ken Young i slutet av 1970- och början av 1980-talet tog fram det som skulle ligga till grund för världsrekord på ultradistanser kunde därför inte tidigare rekord på väg finnas med. Dessutom tog det flera år innan den officiella mätmetoden etablerades fullt ut.

Just kontrollmätningen har varit avgörande vid flera rekordtillfällen, vilket jag återkommer till.

Och Ken Youngs uträkningar, som förutom kontrollmätning med kalibrerad cykel bland annat också innehöll regler om maximal nerförslutning och avstånd mellan start och mål (för att undvika orimliga fördelar av medvind), har kommit att få stor betydelse för världsrekord även långt senare.

World Athletics vs IAU

IAU (International Association of Ultramarathoners) bildades i mitten av 1980-talet och är sedan 1988 officiellt erkänt av det som då kallades för IAAF, det internationella friidrottsförbundet, som “the governing body for the sport of ultra running around the world”. IAAF heter numera World Athletics (WA).

IAU hade tidigare separata rekord för bana respektive väg, vilket de nu har tagit bort. Men WA noterar enbart rekord på 100 km på väg, inte på bana.

När WA började notera officiella världsrekord på 100 km erkändes därför inte britten Don Ritchie’s 6:10:20 från 1978 som världsrekord av WA, då det var satt på bana.
När japanen Nao Kazami sprang på 6:09:14 i Lake Saroma 2018, en vecka efter Ritchies död, slog han på sätt och vis både Ritchies och sin landsman Takahiro Sunadas världsrekord från 1998 (6:13:33). Sunadas och Kazamis rekord sattes på samma kontroversiella bana (återkommer till det).
Det var Kazamis rekord som Jim Walmsley missade med 12 sekunder i Hoka One Ones inbjudningstävling Project Carbon X2.
Det var också Kazamis rekord som Aleksandr Sorokin slog i Centurion Track 100 i april 2022. Men det intressanta i kråksången är att det ju var på bana… Vilket nu var ok enligt IAU:s nya regler. Men rekordet har inte erkänts av WA, just då det inte är satt på väg.
När Aleksandr Sorokin i söndags sprang på 6:05:35, ja då var det på väg och lär ratifieras av både IAU och WA. Så han slog IAU-rekordet med 6 sekunder, men WA-rekordet med 3:39… Men har ändå inte den snabbaste tiden på 100 km (!).

Split vid DNF

Enligt IAU:s riktlinjer för världsrekord kan man inte slå rekord på en split (mellantid/-distans) om man inte fullföljer den tävling man är anmäld till. När Jim Walmsley slog världsrekord på 50 miles behövde han därför fullfölja 100 km, eftersom det var den distansen som tävlingen var på (den första Project Carbon X 2019).

När Aleksandr Sorokin sprang 100 km 6:05:41 förra året var tävlingen officiellt 100 miles. Men arrangören hade så kallad IAU Label även för 100 km och 12h. Så tydligen räknades detta som att man kunde slå rekord på 100 km även utan att fullfölja 100 miles.

Men borde det ha godkänts enligt IAU:s egna riktlinjer?

Mellantider och distanser i distanslopp och tidslopp

IAU skriver i sina riktlinjer för världsrekord: “In events over a fixed distance an athlete may set a WR at an intermediate distance from the start of the race. In this case, intermediate distance will be considered only if the runner finished programmed distance. “

Man kan alltså inte slå rekord för en viss tid (t.ex. 6H) i ett lopp över en specifik distans (t.ex. 100km). Underligt nog är dock Aleksandr Sorokins distans på 6 timmar, i samma lopp där han slog världsrekord på 100 km utan att fullfölja 100 miles, registrerad av IAU som världsrekord.

Men borde 6-timmarsrekordet ha godkänts som rekord enligt IAU:s egna riktlinjer?

Däremot kan man slå rekord både på en viss distans eller en viss tid i ett lopp som går över en specifik tid (som t.ex. 6-, 12- eller 24-timmars). Man kan alltså i princip slå världsrekord på 100 km i ett 6-timmarslopp, men inte på 6-timmars i ett 100-kilometerslopp.

“In events over a fixed time an athlete may set a WR at an intermediate distance or time from the start of the race.”, står det i IAU:s riktlinjer för världsrekord.

IAU vs KUL

Och vilka är egentligen de svenska ultramaratonrekorden på 6-timmars? Det är KUL/Ultradistans som registrerar dessa. Svenska Friidrottsförbundet har enbart officiella svenska rekord på 100 km (sedan 2010) och 24 timmar (sedan 2023).

KUL nämner i sina kriterier för godkännande av rekord ingenting om det som IAU skriver om att tidsrekord inte kan sättas i distanslopp. Istället står det att läsa på ultradistans.se: “I april 2012 fattade KUL beslut om (1) att även beakta passertider vid rekordnoteringar. Inom ultralöpning noteras vanligtvis mellantider med samma precision som sluttider varför dessa skall kunna gälla som rekord enligt SFIFs ”Tävlingsregler för friidrott”. Det är alltså möjligt att sätta rekord på 6 timmar i exempelvis ett 100 km-lopp. Om tillräcklig information fanns om loppet och mellantider hade noterats, uppdateras rekorden retroaktivt.”

Att Elov Olssons distans på 6-timmars från VM på 100 km i augusti inte ännu är registrerat har att göra med att allt inte är bearbetat gällande dopingprovet. Just krav på dopingprov är ytterligare ett kriterium som KUL införde 2015-01-01, medan rekord satta före det datumet står kvar som rekord även om dopingkontroll inte genomfördes.

På SM på 100 km i maj 2023 noterades Anton Gustafsson för 91,863 km när han passerade tidtagningsmattan efter 5:57:45, 98 meter längre än vad Elov Olsson hade när han efter 5:58 passerade tidtagningsmattan på VM (vilket för övrigt påverkades av att prologvarvet blev kortare på grund av felspringning och en avslutande epilog istället fick läggas till).

Men hur långt hade Jonas Buud hunnit efter 6 timmar när han slog svenskt rekord på 100 km 2015? Då var varvet 9 988 meter (med en inledande prolog) och därmed mycket svårare att pricka in tidsregistrering vid rätt tidpunkt för 6-timmarsrekord. Buuds officiella notering på 6-timmars 2015 var 90,012 km, men enligt Strava hade han nått ca. 94 km.

Så vad gäller egentligen för registrering av 6-timmarsrekord under en 100-kilometerstävling, såväl på internationell som nationell nivå?

Lake Saroma och fördel av medvind

Både Nao Kazamis världsrekord för herrar på 6:09:14 (2018) och ännu mer anmärkningsvärt damernas osannolika världsrekord av Tomoe Abe på 6:33:11 (2000), sattes i Lake Saroma, Japan. Det kontroversiella med den banan är det stora avståndet mellan start och mål, vilket möjliggör stor fördel av medvind vid rätt förhållanden.

När dessa rekord sattes var det mycket mer medvind än vad som är tillåtet på sprintdistanser. Men efter en kontrovers efter Tomoe Abes rekord ändrade dåvarande IAAF år 2003 sina riktlinjer och ändrade gränsen för separation mellan start och mål från 30% (som Ken Young hade räknat ut var rimligt) till max 50%. Lake Saroma-banan har som av en slump 47% mellan start och mål…

Det som alltså möjliggörs med så stort avstånd mellan start och mål är en potentiell mycket stor fördel av medvind, vilket också är det som ofta sker med de klimatförhållanden som råder på sagda bana.

Om man skulle räkna enligt de regler som gällde före 2003 skulle alltså Ann Trason slagit världsrekord i Winschoten 1995 (7:00:48) och senare Norimi Sakurai 2007 (7:00:27). Ingen annan än Tomoe Abe, i sitt enda ultralopp, har sprungit under 7 timmar på damsidan…

Och på herrsidan, ja där var det ju Don Ritchie’s tid på bana från 1978 (6:10:20). Men på väg skulle belgaren Jean-Paul Praet ha slagit världsrekord i Winschoten 1992, när han sprang på 6:16:41. Det rekordet skulle alltså ha varit det som Jim Walmsley slog 2021, även om det var i en inbjudningstävling.

Eller hur snabbt hade Jean-Paul Praet egentligen sprungit?

Jean-Paul Praet

Jean-Paul Praet från Belgien var en av världens bästa 100-kilometerslöpare från mitten av 1980-talet och fram till 1994. 1992 blev han europamästare, på just 6:16:41.

Men redan 1986 vann han det klassiska nattloppet Nacht van Vlaanderen i Torhout, Belgien, på 6:03:51.

6:03:51 alltså. Ingen har någonsin sprungit snabbare på 100 km, så det borde väl vara världsrekord?

På den tiden var det dock fortfarande relativt nytt med banmätning med mäthjul på cykel. Därför godkändes aldrig banan, som hade mätts av en lantmätare, som rekordberättigad. Det fanns också diskussioner om huruvuda Praet rentav hade genat, vilket både han själv och tävlingsledaren starkt motsatte sig då tävlingsledaren följt honom under hela tävlingen.

Praet gick så långt som att göra rättssak av det, men förlorade.

1989 sprang han på 6:15:30 i samma lopp. Men inte heller den tiden godkändes, även om det var första året som banan var kontrollmätt enligt gällande riktlinjer. Praet hade nämligen tävlat i Sydafrika, vilket var otillåtet på grund av apartheid, och var under denna tid avstängd av det belgiska friidrottsförbundet.

Men så 1992 vann han alltså EM i nederländska Winschoten på 6:16:41, vilket då erkändes som världsrekord.

Sammanfattning av världsrekord på 100 km

Herrar

Don Ritchie, GBR, 6:10:20 (1979, London), ej godkänt som världsrekord av WA då det sattes på bana.
Jean-Paul Praet, BEL, 6:03:51 (1986, Torhout), ej godkänt pga ej kontrollmätt med kalibrerad cykel.
Jean-Paul Praet, BEL, 6:15:30 (1989, Torhout), ej godkänt då Praet var avstängd för att ha tävlar i Sydafrika under apartheid.
Jean-Paul Praet, BEL, 6:16:41 (1992, Winschoten), godkänt av IAU
Konstantin Santalov, RUS, 6:15:18 (1993, Moskva), ej godkänt pga ej kontrollmätt med kalibrerad cykel.
Takahiro Sunada, JPN, 6:13:33 (1998, Lake Saroma), godkänt som WR efter att de nya reglerna infördes 2003
Nao Kazami, JPN, 6:09:14 (2018, Lake Saroma), godkänt som WR enligt regler från 2003
Jim Walmsley, USA, 6:09:26 (2021, Sacramento), skulle varit WR enligt regler före 2003, men samtidigt satt i en inbjudningstävling med farthållare (dock tillåtet, då även farthållarna officiellt deltog i tävlingen).
Aleksandr Sorokin, LTU, 6:05:41 (2022, Bedford), godkänt av IAU, men ej av WA då det sattes på bana. Men tävlingen var egentligen 100 miles…
Aleksandr Sorokin, LTU, 6:05:35 (2023, Vilnius), lär godkännas av både IAU och WA, är på väg och på varvbana utan vindfördel, kontrollmätt och utan dedikerade farthållare.

Damer

Ann Trason, USA, 7:09:44 (1993, Amiens). Godkänt.
Ann Trason, USA, 7:00:48 (1995, Winschoten). Godkänt.
Tomoe Abe, JPN, 6:33:11 (2000, Lake Saroma). Godkänt efter de nya reglerna infördes 2003, men uppenbarligen med rejäl vindfördel.
Norimi Sakurai, JPN, 7:00:27 (2007, Winschoten). Bästa resultatet från “non-aided course”.

Kontrollmätning och damernas europarekord på 100 km

Då löparna alltså sprang fel under prologvarvet på VM i Berlin i augusti 2022 fick banmätare rycka in under pågående tävling och lägga till en avslutande epilog. För att undvika risken att banan är för kort säger reglerna att man ska lägga till en promille av distansen, i detta fallet 100 meter. Men banan nådde efter ommätningen under tävlingen inte upp till längre än 100,100 km… Dock verkar det som att vid den eftermätning som gjordes blev banlängden över 100 km och därmed godkänd.

Det slogs nämligen europarekord för damer på VM. Officiellt är det ryskan Tatyana Zhyrkova som ännu har europarekordet med 7:10:32 från VM i Winschoten 2004. Men 2020 sprang Dominika Stelmach på 7:04:36 i Polen, vilket inte har ratifierats. Floriane Hot vann VM 2022 på 7:04:03, vilket inte heller ännu är ratifierat. Och i april 2023 sprang brittiskan Sarah Webster på 7:03:40, inte heller det ännu ratifierat.

Gällande europarekord på 100 km för damer har alltså överträffats tre gånger (samt även av tvåan och trean på VM 2022), men inget av dessa rekord har ännu ratifierats av IAU eller World Athletics.

Världsrekord i 6-timmarslöpning

World Athletics noterar inga världsrekord i 6-timmars (enbart på ultradistanserna 50 km och 100 km). Det gör däremot IAU, som alltså enligt sina egna riktlinjer inte erkänner tidsrekord som satts i ett distanslopp.

Likväl är det Aleksandr Sorokins 98,496 km från den 100-milestävling där han satte världsrekord på 100 km, som är noterat som rekord på 6-timmars. Det kontrollmättes alltså exakt var han befann sig när exakt 6 timmar hade gått, vilket är ovanligt.

Enligt DUV är den längsta distansen i en ren 6-timmarstävling för herrar polacken Dariusz Nozynskis 95,004 km från 2022, även om det var på bana. Ryssen Denis Zhalybin sprang 93,247 km inomhus i Moskva 2003. Och i en 6-timmarstävling på väg har ungraren Gabor Muhari kommit längst med 92,613 km 2012.

Den distans som Sorokin överskred 2022 var Don Ritchie’s 97,200 km, vilket var hans sista passering före 6 timmars i hans 100-kilometerslopp på bana 1978.

På damsidan är världsrekordet på 6-timmars 85,492 km, satt av tyskan Nele Alder-Baerens i en 6-timmarstävling på väg i Münster 2017. Inga konstigheter där, även om det är mer otydligt vilket rekord hon slog.

Svenska rekord på 100 km & 6-timmars

Svenska Friidrottsförbundet noterar officiella svenska rekord på 100 km sedan 2010 (och 24-timmars sedan 2023). KUL noterar så kallade svenska ultramaratonrekord på andra distanser, som t.ex. 6-timmars.

Herrar

Till skillnad från IAU godkänner KUL även 6-timmarsrekord som sätts som split under en 100-kilometerstävling. Alla 6-timmarsrekord utom André Rangelinds 90,200 km i Borlänge 2016 och Linus Wiréns 91,540 km i Borås 2019 har varit passeringar i 100-kilometerslopp.

När Jonas Buud satte svenskt rekord på 100 km 2015 hade han 90,012 km som passering efter 5:43 (sannolikt ca 94 km vid 6 timmar). Elov Olsson passerade 91,765 km efter 5:58 på VM förra året. Och Anton Gustafsson noterades för 91,863 km efter 5:57:45 på SM i lördags.

KUL lär notera Anton Gustafssons distans som svenskt ultramaratonrekord. Enligt IAU:s riktlinjer skulle Linus Wirén fortfarande ha rekordet. Men egentligen är det Jonas Buud som har kommit längst efter 6 timmar. Så vem borde ha rekordet?

Kvinnor

Motsvarande gäller för kvinnor. Maria Lundgren hade svenskt ultramaratonrekord med 73,135 km (på bana i Skövde 2008) tills Kajsa Berg sprang 75,885 som passering när hon sprang 100 km på Bislet 24-timmars 2011. När Kajsa vann EM 2012 på svenskt rekord på 100 km (7:35:23) var 80,000 km hennes senaste passering före 6 timmar.

Det rekord på 100 km som Kajsa slog 2012 var officiellt Gloria Vinstedts 7:55:09 från Winschoten 2011. Men Gloria var EM-fyra i Gibraltar 2010 på 7:37:06. på en bana som senare visade sig vara 96 meter för kort…

Åter till 6-timmars. Kajsa Berg passerade 80,024 km när hon vann EM igen 2015. Det var den distansen som Sophia Sundberg överträffade när hon sprang 80,099 i Skövde 6-timmars 2017, även om Kajsa egentligen hade sprungit längre.

I november sprang Sophia Sundberg 82,344 km och överskred därmed sitt eget rekord. Men hon kunde inte göra någon dopingkontroll efteråt, då inga dopingkontrollanter fanns på plats. Det kommer därför inte godkännas som rekord. Just KUL:s krav på negativt dopingtest är en regel som kan diskuteras, då det i flera fall gjort det praktiskt omöjligt att godkänna rekord.

Så officiellt är 80,099 km fortfarande svenskt ultramaratonrekord på 6-timmars. Men Kajsa Berg har sprungit längre under 100-kilometerstävlingar. Och Sophia Sundberg har själv sprungit längre på en 6-timmarstävling… Så vem ska egentligen ha rekordet?

Svenska ultramaratonrekord på 12-timmars och 100 miles

Om vi avslutningsvis går kort in på svenska ultramaratonrekord i 12-timmarslöpning och på 100 miles är det även där flera faktorer som kan diskuteras.

Det är sällan man springer kontrollmätta 100-milestävlingar på tid i Sverige. Oftast är det mellantider i 24-timmarstävlingar eller vad som brukar kallas för traillopp, som TEC 100 miles.

2010 vann Jonas Buud TEC 100 miles på 12:32:04. Det uppmättes att han efter 12 timmar hade kommit 155,070 km. Båda dessa är av KUL noterade som svenska ultramaratonrekord. Förbundsbanmätare Birger Fält gjorde den banmätningen efteråt (hela banan med 16 varv uppmättes till 161,983 km). Han mätte även sträckan till Buuds passering efter 12 timmar som tävlingsledaren hade markerat under tävlingen. Ungefär 800 meter av banan gick dock inte att cykla, vilket visar på svårigheten att mäta exakt när inte underlaget är jämt. Och IAU godkänner inte rekord på trail. Ska det då noteras som officiellt rekord?

Under pandemin, då Svenska Friidrottsförbundet inte sanktionerade några tävlingar alls, sprang Elov Olsson 100 miles i inbjudningstävlingen Pace on Earth Invitational på 12:24:00. Elov passerade också 156,0 km efter 11:59:35. Men den tävlingen var alltså inte sanktionerad och därför inte godkänd för rekord, även om banan var kontrollmätt av en förbundsmätare.

På TEC 100 miles sprang Andreas Falk (13:34:31) och Elov Olsson (13:38:12) år 2014. Efter de fyra nämnda resultaten är det Emir Halalkics mellantid på 13:39:39 under EM i 24-timmars i Verona som är den snabbaste noterade tiden på 100 miles.

Elov Olsson alltså snabbast, men i en icke-sanktionerad tävling. Jonas Buud har svenskt ultramaratonrekord, men i en trailtävling. Och Emir Halalkic har snabbaste tid i en sanktionerad tävling på väg, även om det är som mellantid i en 24-timmarstävling.

Och på 12-timmars har Henrik Olsson kommit längst i en ren 12-timmarstävling, med 147,000 km i Borlänge 2008. Men Jonas Buud har enligt KUL rekordet med 155,070 km från en trailtävling, även om Elov Olsson sprang 156,000 km i en icke-sanktionerad tävling.

På damsidan slog Lina Karlsson på PRT i december Maria Janssons tidigare bästanotering på 12-timmars, då det uppmättes exakt 133,012 km som passering efter 12 timmar i 24-timmarstävlingen. Maria Jansson har dock fortfarande 100-milesrekordet på 14:46:53, som mellantid i en 24-timmarstävling i New Jersey 2017 (där hon också satte det tidigare 12-timmarsrekordet).

I en ren 12-timmarstävling sprang Therese Fredriksson 129,067 km i Barcelona 2019, dagen före Lina Karlsson, ovetandes om Therese’ resultat, vann PRT 12-timmars på 128,692 km.