Anna Kim-Andersson – för mer rörelse och en helare syn på människan

0

På Trosa Ultra Backyard (TUB) sprang Anna Kim-Andersson dubbelt så långt som hon någonsin hade gjort tidigare. Hon vill slå ett slag för vad rörelse och utevistelse kan göra för hälsan. Dessutom samlade hon in pengar till en organisation som uppmärksammar och motverkar psykisk ohälsa.

Några veckor före Trosa Ultra Backyard tog Angeliqa Mejsted, som drev den populära webbsajten Vandringsbloggen, sitt liv. Anna Kim-Andersson från Jönköping var en av många som berördes starkt. När det så var dags för Anna att göra det hon älskar mest, att springa riktigt långt, då valde hon att samtidigt uppmärksamma samhällsproblemet psykisk ohälsa, genom en insamling till organisationen Mind.

47-åriga Anna, Löpartanten som hon kallar sig, är på flera sätt ett exempel på vad ultralöpning kan betyda för livet och hälsan. Dessutom visade hon vad just backyard ultra-konceptet kan innebära när det gäller att överträffa sina egna gränser och nå långt bortom vad man tidigare har gjort, eller trodde var möjligt. Hennes enda ultramerit före TUB var Örebro Backyard Ultra förra året, då hon nådde 10 varv (67 km). På TUB blev det åtta mil till…

“Last Man Standing” blev 40-årige Per Skallefell från Hägersten, som nådde 28 varv. 55-åriga Märta Sjölander från Örebro var bästa dam med 24 varv. Anna Kim-Andersson var näst bästa dam och nådde alltså 22 varv, 147,5 km. Nu drömmer hon om nya, långa ultraäventyr.

ultramarathon.se tog ett snack med Anna, om hennes egen prestation, om psykisk ohälsa och om betydelsen av att röra sig och utmana sina gränser.

Nöjd efter 22 varv. Foto: Johanna Andersson.

ultramarathon.se: Grattis till en fin prestation i Trosa Ultra Backyard! Till att börja med, berätta gärna om din bakgrund inom uthållighetsidrotter. Du gjorde din första ultratävling på TUB förra året?

Anna Kim-Andersson: Jag gjorde min första ultra på ÖBU (Örebro Backyard Ultra) förra året. Har drömt om långa distanser i många många år, skulle sprungit mitt första maraton 1998 men blev lite oplanerat gravid … (lite extra kul att det var min dotter som föddes då, hon som var med som support på TUB i helgen!)… istället blev min maratondebut 2007 på Stockholm maraton. Är ju en glad motionär… har sprungit en handfull maror sedan dess. Och fortsatt att drömma om långt och länge…

Nu har jag sedan 2017 haft lite kontinuitet i träningen och äntligen kunnat börjat testa mig själv lite på länge distanser. ÖBU var också min ultrapremiär, blev 10 varv, så inför TUB var ju målet att göra 11, som minimum… 🙂

ultramarathon.se: Och så blev det det dubbla…

Anna Kim-Andersson: Ja, det känns helt otroligt kul. Visste ju att jag om allt funkade skulle klara 11, det hade jag tränat för, men bortom det hade jag ingen aning… jättespännande att utmana sig själv och sina gränser och mycket lärorikt för framtiden.

Men det var också därför som jag valde att gå av på varv 23.

ultramarathon.se: För att du då hade nått din gräns?

Anna Kim-Andersson: Ja, kände att gränsen var nära… jag hade kunnat pressa fram några varv till, men til vilken nytta? Och med risk att skada mig. Och det ville jag absolut INTE. Att vara skadefri är själva nyckeln för att klara ultra… Så summa summarum… För att jag bedömde att insatsen inte stod i proportion till “vinsten” så att säga… Det var fortfarande nära dussinet kvar i tävlingen efter 22 varv. Stort grattis till Märta som vann damtävlingen. Hon var grym!

Och till herrarna och Per Skallefell som var Last man standing, det var debut för honom om jag förstår det hela rätt? Helt otrolig prestation!

Trötta ben. Foto: Johanna Andersson.

ultramarathon.se: Ja, det är en av de sakerna som är så fascinerande med backyard ultra. Många överträffar vad de någonsin har gjort tidigare, går bortom de gränser man trodde man hade och nya namn kan gå och ta hem alltihop.

Men förutom för din egen del så gjorde du även en insamling. Kan du berätta lite om det?

Anna Kim-Andersson: Nu blir det ett långt svar här….. sorry… 😉 …. men… Jag är både via mitt jobb och privat engagerad inom friluftslivet. Privat är jag exempelvis vandringsledare. Dessutom jobbar jag med kommunikation och följer många i sociala media.

En blogg som jag följt under lång tid är Vandringsbloggen som drevs av unga Angeliqa Meijsted. Att få följa hennes resa där hon hoppade av ett karriärsjobb för att leva sin dröm, och försörja sig som influencer… har varit fint. Hon har varit en mycket stor inspiratör, kunnig och engagerande. För några veckor sedan kom nyheten att hon gått bort! Och efter några dagar offentliggjorde hennes familj att hon tagit sitt liv. Det berörde mig starkt.

Utan att veta något om hennes privata bakgrund (det vill jag poängtera)… så tänker jag något i stil med att… Psykisk hälsa eller ohälsa är något som vi fortfarande inte talar så högt om. Trots att så många människor berörs! Det är diffust… ett brutet ben kan vi hantera. Eller kanske till och med cancer eller annat. Men en depression… Vad sjukdomar som påverkar vårt psykiska mående gör med oss som människor. Det behövs kunskap, stöd, hjälp! Så otroligt många liv som spills i onödan (tror jag). Fler människor som dör pga självmord än som dör i trafiken i Sverige numera. Men gällande trafikdöden, där har samhället tagit ansvar och engagerat sig, men gällande psykisk hälsa finns fortfarande så mycket att göra.

När det kommer till psykisk sjukdom, så tror jag att det är viktigt att acceptera och förstå att det kan drabba ALLA, vem som helst, och ung som gammal. Och när det händer, då kan det vara livsavgörande med kunskap, stöd, hjälp! Det kan göra skillnad. Därför ville jag stötta Mind med min insamling. Jag tror att det är en bra aktör i sammanhanget, som komplement till det vården gör, exempelvis.

Och… här tänker väl jag att forskningen visar att rörelse är bra för hälsan på många plan. Och utevistelsen, att vara i naturen, här gäller detsamma. Och tyvärr kunde jag inte hedra Angeliqa såsom det var tänkt,, med en stilla stund i naturen, så jag skapade mitt eget sätt att hedra henne och hennes insats samtidigt som jag sprang på TUB…

ultramarathon.se: Det är något som jag tror många kan beröras av. Och något som är väldigt viktigt att uppmärksamma i det samhälle som vi lever i idag.

Anna Kim-Andersson: Jag tänker exempelvis på dokumentärfilmen om Avicii, det har verkligen hänt saker på senare år och frågan finns på agendan… men det är fortfarande inte länge sedan familjer och anhöriga valde att dölja sanningen, för att det ansågs som skamligt.

ultramarathon.se: Och ändå är det så många, inte minst i vår del av världen, som mår så dåligt av den typen av samhälle som vi har skapat.

Anna Kim-Andersson: Precis. Det är märkligt. Och dubbelbottnat, inte minst sociala medie-användandet och det digitala liv som många av oss också lever… (tänker att  jag ska läsa Anders Hansens bok Skärmhjärnan, uppskattade mycket hans Hjärnstark)…

Har inte svaren här, tänk om jag hade haft det… men många frågor och reflektioner. I alla fall så hjälper löpningen mig att må bra. Det är en bra känsla.

Löpningen hjälper Anna Kim-Andersson att må bra. Foto: Johanna Andersson.

ultramarathon.se: Vad betyder det för dig att röra dig och att utmana dina gränser?

Anna Kim-Andersson: Hmmmm…. Jag älskar att vara i rörelse, och jag utforskar det “konceptet” alltjämt… vad det innebär och vad det gör med mig som människa. Särskilt de senaste åren, i samband med att jag börjat tänkta Ultra, så har jag upptäckt att jag förändras som människa. Starkare, gladare, mer energifull. Det är så många som säger så, och det är så häftigt att få uppleva det själv. Det är inte varje stund, inte varje dag, men gradvis händer det något, totalt sett.

Så där med så betyder det otroligt mycket! Jag blir en bättre människa här på jorden, mamma, kollega, vän, partner, allt!

Och att utmana sina gränser. Det är lite läskigt och väldigt spännande! Jag är ett stort “fan” av trygghet och säkerhet, så mina gränser är kanske inte samma som andras gränser.

Därför är ju en backyard ultra ett ypperligt sätt att testa sina gränser på. Mycket kontrollerade former 🙂 🙂

Och så tänjer man sina gränser…. steg för steg. Så för ett tag sedan anmälde jag mig till Kullamannen 100 miles… det blir ett äventyr tror jag. Och mitt mål är väl på överlevnadsstadiet. Men nu är jag så pass tränad att jag tror att det ändå finns en rimlighet att klara det, därmed inte helt galet, även om det kan tyckas så. Det skrämmer mig lite, och lockar mig än mer. TUB var ju på sätt och vis en bra övning inför hösten. Med pannlampa och gällande distansen. På slutet  sprang jag på TUB och tänkte 24 h och 100 miles, men så släppte jag det… för att inte knäcka mig själv… och bestämde mig för att spara drömmen om 100 miles till i höst istället. Distanserna och loppen finns ju liksom alltid kvar…

Apropå att pröva sina gränser, så tänker jag också så här… jag har kunnat träna med kontinuitet ett par år nu. Jag är 47, på mitt 48:e år… jag har drömt om att springa långt och länge, väldigt länge… så det är lite NU eller aldrig. Om jag inte gör det NU så kanske det inte kommer att bli av alls.

Och så måste jag också säga att jag glädjer mig extra, och är vääääääldigt stolt över helgen som varit. Tacksam för att få ett kvitto på att hårt arbete lönar sig. Har ju tränat ganska mycket de senaste åren, kanske inte jämfört med andra långdistansare, vad vet jag… men jämfört med hur jag tränat själv tidigare år i livet!

ultramarathon.se: Stort tack för intressanta och utförliga svar!

Länkar:

Share.

About Author

Instagram: @ultrawestis

Leave A Reply