Efter SM 100 km: Intervju med Joacim "Kimmen" Martinsson
Joacim Martinsson, eller Kimmen som han kallas av alla som känner honom, är Växjös stora ultraprofil. Med Kimmen som spindel i nätet har intresset för ultralöpning växt enormt i Växjö de senaste 2-3 åren. Efter Black River Run förra året fick han ta emot västen för att ha sprungit fyra 100 mileslopp i Sverige under ett år, The Swedish 100 Miles Challenge. Dessutom har han den snabbaste totaltiden av alla som har klarat av denna utmaning. När Arctic Ultra nu har ersatts av Kullamannen kan den tiden bli svår att slå.
Daniel Westergren fångade honom för en intervju för ultramarathon.se, efter den överraskande tredjeplatsen på SM på 100 km. En 46-åring med förkärlek för stiglöpning gjorde sitt livs lopp på den platta asfalten i Helsingborg.
Ultramarathon: Du har ju Spartathlon som årets stora mål. Vad hade du för tankar och ambitioner när du anmälde dig till SM på 100 km?
Martinsson: När jag anmälde mig såg jag SM som ett av huvudmålen för året men när allt var klart för Spartathlon för en dryg månad sedan kändes SM alltmer som avstämningspunkt på vägen. Kanske bidrog den avslappnade inställningen till att presterade så bra. Jag har hela tiden sett fram emot att få springa utan handbromsen dragen, vilket var just vad jag gjorde igår.
Jag ändrade mitt tidsmål i tisdags till 8.00 istället för 8.20. Mer offensivt upplägg och tack vare att det var mulet så gick det lite enklare än om vi hade behövt hantera värme och sol. Jag hade riktigt roligt ändå fram till 80 km sedan var det svårare att le.
Ultramarathon: Hur gick loppet i förhållande till din plan? Följde du bara din egen plan eller anpassade du dig även till andra löpare?
Martinsson: Följde planen exakt fram till 50 km sedan fick jag signaler om att jag gick bra så jag ökade lite och ganska snart efterlyste jag info om hur långt jag hade fram och om jag närmade mig. Då började jag springa på placering istället. Fortare än jag trott plockade jag in Erik och tuffade på ett varv med lite sämre fokus. Sedan fick jag uppgifter om hur jag låg till i förhållande till Sebastian. I ett varv försökte jag plocka tid på honom men avståndet minskade för sakta så med drygt 80 kvar blev sub-8 och att behålla tredjeplatsen huvudfokus igen. Lite väl försiktigt mellan 80 och 90 men sedan gick sista milen lite fortare igen. Kändes kontrollerat.
Ultramarathon: Låter som ett väldisponerat lopp.
Martinsson: Ja, det blev ett ganska jämnt lopp för min del. Halvorna på 3.52 och 4.05. Det får betraktas som godkänt.
Ultramarathon: Trodde du före SM att du kunde komma hem med en medalj? Och var medalj ett särskilt mål för dig?
Martinsson: Jag trodde inte 8.00 skulle räcka till medalj. Men jag skäms inte ett dugg för att jag fick medaljen med mig hem. Kanske kan det få fler av våra yngre löpare att vara med nästa år. Inte kan de låta gubbarna ta hem medaljerna. I alla fall inte på så här korta och snabba banor. Nej, något medaljmål hade jag inte. Anade kanske att jag var stark i åldersgruppen M45 men medaljerna var inget jag tänkte på i förväg. Jag är egentligen för långsam för att springa på placering, tycker jag.
Ultramarathon: Men det måste ha varit ett av dina bästa lopp i ultrakarriären hittills?
Martinsson: Ja, det måste det vara. 16.43 på TEC 2017 var bra. 7.59 på Ultravasan 2015 också. Men detta är nog det bästa jag fått till. Än så länge. Samtidigt tror jag att jag är bättre, relativt sett, när det blir lite längre och lite stökigare än vad Helsingborg bjöd.
Ultramarathon: Ja, du brukar ju gilla stigar och t.o.m. obanat när du tränar, hur var det att springa så länge på asfalt? Och vad tar du med dig av den erfarenheten till ett ännu längre asfaltslopp, Spartathlon?
Martinsson: Asfalt är hårt och kräver ett skonsamt steg på ett helt annat sätt än när man springer på ett varierat underlag. Jag gillar skogen men det är ju inte så att asfalt är farligt. Eller ens tråkigt. Det går ju att springa fort på och fort är kul.
Spartathlon är speciellt och det är klart att det hårda underlaget betyder en del men det är knappast det som är den stora utmaningen eller fascinationen med loppet. Men nu vet jag hur det är att springa 8 timmar på asfalt. Det är bra.
Ultramarathon: Vad har du för ambitioner med Spartathlon?
Martinsson: Oj, det har jag inte tänkt på än. Ta mig i mål kanske. Men går träningen bra i sommar kanske jag vågar sätt tidsmål med marginal till cut-off-tiderna.
Ultramarathon: Och dina mål med ditt löpande i allmänhet? Både tävlingsmässigt och sett till vad du vill uppnå genom till löpning generellt.
Martinsson: Jag springer för att jag mår bra av det och blir hållbar på andra områden i livet. Och att tävla är ett positivt tillskott för mig. Det händer aldrig annars att jag är vaken i flera timmar utan att jag tänker på jobbet. Så tävlandet skapar ett friutrymme genom att kräva totalt fokus. Men jag sticker inte under stol med att jag gillar den bekräftelse jag får genom löpningen. Att jag kan, att jag är bra på att springa men framför allt den bekräftelse jag får från de jag springer med. Jag blir lyckligare av att springa helt enkelt. Om fler rör sig blir det bra. Och kanske kan jag inspirera lite. Eller till och med hjälpa till.
Och så har jag fått för mig att Växjö skulle kunna bli Sveriges ultracenter framför andra. Har lite idéer om hur det kan gå till.
Ultramarathon: Hehe, låter bra det. Stort tack för utförliga svar!