Efter Ultravasan 90 2019 - herrar
ALLTING AVGJORDES I BÖRJAN
Normalt sett så avgörs inte en ultra förrän på andra halvan av loppet, eller till och med på sista tredjedelen. Men årets upplaga var ett undantag på många sätt.
Det första som var speciellt med 2019 års Ultravasa var att världens bästa ultralöpare på herrsidan, Jim Walmsley från USA, stod på startlinjen. Jim har lärt känna den svenska stjärntrion från Ockelbo och när hans kalender hade en lucka för möjligheten att springa Ultravasan så passade han på att besöka sina kompisar, Joacim, Johan och Elov. Samtidigt fick han då en chans att utmana ett av världens mest imponernde banrekord, Jonas Buuds 5:45:08 på 90 km i ett terränglopp, ett medeltempo på hisnande 3:50 min/km på en kuperad och stundtals teknisk bana. Ett rekord som gjort avtryck i ultravärlden.
Men den svenska laguppställningen var inte dålig och alla ville nog gärna ge Walmsley en match även om chanserna att lyckas var små. Patrik Wikström hade aviserat redan innan start att han var intresserad av att vara med och fightas om spurtpriser. Ganska snart efter starten var det också Patrik som gick med Jim i täten i ett sanslöst tempo upp till första kontrollen vid Smågan.
- Ja, det gick lite fort där, säger fjolårsvinnaren Fritjof Fagerlund, men det kändes inte så farligt där och då.
Elov Olsson som vann 2017 fyller i:
- Nej, jag kunde inte drömma om att vi sprang fortare än min öppning när jag vann, som helt klart var lite för snabb.
Elov, Fritjof och Joacim passerade Smågan på 33:50 (snittempo 3:41 min/km), på en sträcka som har ca 150 höjdmeter. Men då låg de ändå 1:21 efter Walmsley och nästan minuten efter Wikström som gjorde sitt bästa för att hänga på så länge som möjligt.
Johan Lantz låg lite bakom och fick lugna Linus Wirén.
- Ja, Linus var lite orolig för att vi sprang för långsamt, men vi gick i ungefär samma tempo som Jonas hade på sitt rekord, så det var verkligen inte för slött. Det var förmodligen bara känslan av att de andra gled iväg som gjorde att det kändes mycket långsammare än vad det var.
Efter cirka 12 km var det ultra-fart-fenomenet Joacim Lantz som var ensam tvåa bakom ledande Walmsley. Och tätstriden i loppet var därmed avgjord. Det visade sig nämligen att Joacim fick springa på i den positionen resten av loppet.
- Jag tycker om att springa ensam så det var mest skönt.
- Framåt var det inte så mycket att göra så jag försökte mest göra mitt eget lopp och hoppades hålla undan.
Från åskådarplats så såg det väldigt tryggt ut med silverplatsen men hade du koll på hur du låg till?
- Jag fick baktider under tiden, men det kändes väldigt osäkert och uppgifterna varierade mest mellan 1-2 minuter. Jag kände mig egentligen inte säker på andraplatsen förrän det bara var ett par kilometer kvar till mål.
Placeringsmässigt i loppet var det bara kring bronsplatsen som det såg ut att kunna bli kamp. Johan Lantz hade nämligen lite fördel av den relativt sett lugnare öppningen och efter halvvägsmärket Evertsberg var han den (förutom Walmsley) som gick snabbast.
- Jag kände mig riktigt stark då och trodde nog jag skulle kunna komma ikapp Charles också, säger Johan.
Men Charles Harpur från Storbrittanien gjorde ett riktigt bra lopp och höll ihop till en imponerande tredjeplats.
Segerintervju med Jim Walmsley
Den stora stjärnan gick alltså inte att rubba. Vi tog ett snack med Jim efter loppet i samband med en podcast-inspelning.
ultramarathon.se: Stort grattis till vinsten i Ultravasan 90! Hur mår du så här dagen efter?
Jim Walmsley: Lite stel såklart, men jag rör mig ganska bra ändå.
ultramarathon.se: När du gick i mål så såg du nästan oberörd ut.
Jim Walmsley: Nja, benen gjorde väldigt ont, men jag har blivit bättre på att ignorera smärtan och att låta bli att lyssna på den var framgångsrikt även under loppet.
ultramarathon.se: Och vilket lopp du gjorde!
Jim Walmsley: Ja, jag är väldigt nöjd faktiskt. Det var utmanande och även om jag inte lyckades pressa mig själv riktigt så mycket som hade behövts, så är jag nöjd. Jag hade en dip, men lyckades samla ihop mig och komma tillbaka.
ultramarathon.se: Hur kändes formen innan start? Hade du formtoppat dig specifikt för Ultravasan 90?
Jim Walmsley: Nej. Jag förlitade mig på att mycket av formen jag byggt upp inför Western States 100 (för ca 7 veckor sen) skulle finnas kvar. Jag har tävlat mycket i år och gjort många bra lopp och det har fungerat bra att helt enkelt kopiera lite av det jag gjort rätt tidigare. Så egentligen inget speciellt inför Ultravasan.
ultramarathon.se: Här i Sverige är såklart Ultravasan 90 en ganska stor sak. Vad tyckte du om banan och vad tyckte du om konkurrensen från de svenska killarna?
Jim Walmsley: Många av dem är otroligt duktiga och flera har nyligen gjort riktigt bra tider på 100 km. Dock upplevde jag att banan var lite långsammare än vad jag trott innan start, men det var roligt ändå. Jag tyckte nog bäst om första halvan av banan.
Men spängerna! Jag är inte van vid att springa så långa sträckor på spänger som bara är två eller ibland bara en planka breda. På Ultravasan blir det säkert flera kilometer sammanlagt på spänger. Sen försökte jag också undvika de värsta pölarna, men på vissa ställen var det omöjligt.
ultramarathon.se: Hur såg ditt mål ut när du gick in i loppet? Vi förstår att du var där för att vinna, men sen fanns ju också Jonas Buuds fantastiska banrekord från 2015.
Jim Walmsley: Mitt huvudmål var att försöka prestera så bra som möjligt och vinna. Såklart var jag sugen på att försöka mig på Jonas banrekord, men jag visste att det skulle bli svårt. Jonas var i fenomenal form det året och han är en fantastisk löpare. Och det var väldigt nära att jag tog rekordet, men eftersom jag inte lyckades den här gången så har jag något kvar att kämpa för. Om jag kan komma tillbaka och vara lite mer utvilad nästa gång så kanske jag kan ta det!
ultramarathon.se: Du sprang i princip hela loppet själv. När du låg halvvägs var du någonstans kring 3 minuter och 40 sekunder före Jonas rekordtid.
Jim Walmsley: Ja, och några av de andra killarna berättade för mig dagarna innan att det fanns spurtpriser på olika ställen under loppet. Och att några av dem skulle satsa på att ta spurtpriserna. Jag är ju ganska tävlingsinriktad så jag tänkte för mig själv att ja, vi får väl se hur det blir med det.
Men att jag tog spurtpriserna resulterade också i att jag fick en tuff andra halva där jag fick kämpa onödigt mycket.
ultramarathon.se: Det var verkligen fantastiskt att se dig springa. Vi debatterade friskt kring om du skulle lyckas ta Jonas banrekord eller inte och det var spännande hela vägen in i mål.
Jim Walmsley: Under de sista 20 eller 30 kilometerna hade jag ingen koll på hur jag låg till. Min klocka strulade och visade att jag låg i 9:20 min/mile när jag sprang fort i en nedförsbacke, så jag förstod att den inte visade rätt data. Även nu när jag laddat upp passet i efterhand visar den fel. Så jag försökte räkna på tiderna i huvudet och det var inte så lätt.
ultramarathon.se: Ett av de mest spännande ögonblicken för oss som åskådare var när du stod still några sekunder när du fick påfyllning av din support. Då förstod vi att något inte var helt rätt.
Jim Walmsley: Jag hade absolut en låg period där, men lyckades komma tillbaka ganska bra. Jag ville sakta ner och börja jogga, men så tänkte jag på hur jobbigt det skulle vara att jogga hela vägen in i mål!
ultramarathon.se: Det är lite underligt att vi sitter här och pratar om en prestation i absolut världsklass och du vann ju också loppet, och ändå är vi inte riktigt nöjda. Bara för att du inte lyckades slå banrekordet.
Jim Walmsley: Jag visste ju hur otroligt bra banrekordet var, så jag försökte verkligen tänka realistiskt före start och sänka förväntningarna lite.
ultramarathon.se: Vad ska du göra nu? Förutom att se lite mer av Sverige kanske?
Jim Walmsley: Min tävlingssäsong har hittills varit väldigt bra och nu tänker jag njuta av att jag faktiskt inte har något planerat på ett tag framöver. Jag ser faktiskt fram emot lite återhämtning nu.
Resultat Ultravasan90 herrar
- Jim Walmsley (USA), Hoka One One, 5:47:28
- Joacim Lantz (SWE), Ockelbo SK, 6:06:10
- Charles Harpur (GBR), Centurion Ultra Team, 6:09:29
- Johan Lantz (SWE), Ockelbo SK, 6:16:22
- Elov Olsson (SWE), Ockelbo SK, 6:18:25
- Linus Wirén (SWE), Hälle IF, 6:26:15
- Fritjof Fagerlund (SWE), LK Roslagen, 6:31:27
- Ola Skatvedt (NOR), Sky Blazers, 6:39:27
- Daniel Nilsson (SWE), FK Studenterna, 6:51:15
- Rolf Thallinger (SUI), Swiss Table Tennis, 6:51:54