En fråga om inställning – Per Skallefells segerrecept i Trosa Backyard Ultra

0

Förberedelser, inställning, support, lågpulsträning och en gnutta tur. Det var ingredienserna i Per Skallefells segerrecept i Trosa Backyard Ultra. Ännu ett bevis på att i en backyard ultra vet man verkligen inte vem som vinner förrän bara en person återstår.

6:44 på Stockholm Trail 2015 och 11:31 på Ultravasan90 2017, det är inte meriter som gör att man listas högt upp i förhandssnacket. Men när den 40-årige tvåbarnspappan Per Skallefell fick upp ögonen för backyard-konceptet insåg han att det var något som passade honom.

– Jag läste på lite och kom fram till att köra lågpulsträning, vilket i mitt fall betyder under 130 slag i minuten. Dels för att träna kroppen i att springa långsamt och dels för att det påstås göra kroppen bättre på fettförbränning och annat som är bra för långlopp, säger Per.

Att börja springa långsamt blev en omställning för musklerna och gav träningsvärk i början. Men när han vande sig vid att knappt komma hem svettig efter ett pass började han tycka att det var riktigt trevligt.

När Per Skallefell vann Trosa Backyard Ultra i början av maj sprang han 28 varv. Det är 187,768 km. Det är lätt att tro att han måste ha tränat många 10-milaveckor för att förbereda kroppen på detta. Men icke. De flesta veckor blev det 2-4 timmars träning, uppdelat på två vardagspass och ett lite längre på helgen.

– Och med tanke på det rätt låga tempot blev det inte så många mil. Hade gärna sprungit mycket mer, men med familj och jobb har det inte rymts så mycket mer.

För att vänja kroppen vid att springa med mat och dryck i magen sprang han ofta direkt efter middagen, eller med en macka eller annan mat med sig på passet.

Ett av de tidiga varven genom Trosa. Per Skallefell med nummer 163 till vänster. Foto: Bo Skallefell.

Till Trosa kom han med inställningen att aldrig bryta vid varvning. Han skulle ge allt, tills det inte längre fanns något alls kvar att ge.

– När man bryter i en backyard är det ju för att man inte klarar reptiden eller för att man aktivt bestämt sig för att sluta. Den stora majoriteten slutade ju av den sistnämnda orsaken. Och om inte det beslutet berodde på skada eller känning av skada, så hade de ju förmodligen mer att ge, eller hur?

Även Per hade förstås dippar, men som alltid när det handlar om ultradistanser kom energin tillbaka. Varvtiderna höll han jämna, oftast 47-48 minuter. Hans noggranna efterforskningar hade nämligen visat att det var däromkring många som sprang långt brukade ligga.

– Sen blev det 51:50 på sista varvet, men då stannade jag flera gånger och tackade de i publiken som fortfarande var igång. Och inte minst det underbara gänget vid Parkgolfens vätskestation! säger Per.

“Base camp” med föräldrarna som support. Foto: “oidentifierad medtävlare”.

Att kroppen höll bra och att han fick i sig bra med energi var förstås bidragande segerfaktorer. Föräldrarnas support, som han fick i födelsedagspresent, var också ovärderlig när vilominuterna blev extra värdefulla efter att antal timmar.

– Jag kunde stappla bort till vårt partytält, slå mig ner i solstolen, vrida den till liggläge och sedan bara bli ompysslad och vila. Obetalbart! “Supporta på backyard ultra” kan bli Årets Julklapp 2019. Kom ihåg var ni hörde det först! skrattar Per.

I solstolen blev Per ompysslad av sina supportande föräldrar under de 12 minuternas paus efter varje varv. Foto: Bo Skallefell.

Han hade med sig ett vätskebälte med ca. 3 dl vätska på rundorna. I depån blev det mat (“oftast de smörgås-snittar som erbjöds, jag höll mig borta från godis och annat sött i förhoppning om att undvika blodsockerdippar och magproblem”), dricka (sportdryck, buljong och vatten), någon salttablett ibland och sko- och klädbyte när behov uppstod.

– Och så blev det några Ballerinakex de sista timmarna – utsökt!

Med vätskebältet runt midjan och buljong och vatten i händerna. Foto: Bo Skallefell.

De första 20 timmarna tyckte han var allmänt trevliga (“special mention till damen som joddlade på sin altan!”). Måhända ångrar han att han inte pratade mer med medtävlarna, när fokus istället var på hans eget lopp, teknik och kropp. En lärdom var också att undvika kall dryck när han började bli nerkyld när det mörknade.

– Ett starkt intryck var första varvet, när vi väl kommit igenom Trosa och kom ut i naturen. Då fick jag en känsla av att jag var med i Monty Pythons gamla sketch ”Marathon för inkontinenta”, när det plötsligt stog över-uppvätskade medtävlande och kissade i varenda buske. Och snart stog jag där själv också, skrattar Per Skallefell.

Sömnen upplevde han inte som något problem, även om det förstås kom några negativa tankar i nattmörkret.

– Inget extremt, men det kom ett gäng infall att jag borde gå, sätta mig ner, bryta och vara nöjd med personlängsta (dvs. över 9 mil, vilket jag passerade vid midnatt). Det gick bra att trycka undan, men det var tidvis en tuff inre dialog om varför jag egentligen gjorde det här.

Varmt nedbäddad i stolen under en nattpaus. Foto: Bo Skallefell.

Många hade ställt in sig på att vara nöjda med 24 varv, 100 miles. Fem av de återstående åtta löparna bröt efter 24 varv. Plötsligt återstod bara tre, Per Hedberg, Johan Abrahamsson och Per Skallefell.

– Det var en enorm kick att inse att jag skulle komma på pallen i min debut! Det första halva varvet efter det hade jag inte ont någonstans och varje steg flöt fram kändes det som – sedan var det tillbaka till det normala igen. Men jag mådde relativt bra så det var bara att mata på.

Efter det 26:e varvet gav Johan Abrahamsson upp och två stycken Per sprang ett varv till. Avslutningen visar på ultralöpares ödmjukhet och den särskilda gemenskap som skapas efter så många timmar tillsammans.

– Per Hedberg kom tvåa med en så himla fin gest. Vi joggade ut på varv 28 och efter kanske 200 meter så stannade han mig och sa (vad jag minns) ”skulle bara kolla så du inte tänkt sluta vid starten, så nu stiger jag av. Stort grattis Per – det här är ditt ärevarv!”

Per Skallefell vid prisutdelningen, tillsammans med tvåan Per Hedberg. Foto: Bo Skallefell.

Efter att den siste motståndaren ärofyllt givit upp blev alltså det 28:e varvet Per Skallefells ärevarv som “Last One Standing”.

– Det kändes väldigt häftigt och omtumlande, jag blev superglad!

Per Skallefell, oväntad segrare i Trosa Backyard Ultra 2019. Foto: Bo Skallefell.

Att komma dit tog nio år. Som ung gillade Per inte löpning alls. Fridykning, innebandy och senare thaiboxning var de träningsformer som höll kroppen i trim. När han började jobba för 14 år sedan blev träningen bortprioriterad tills han fick en pulsklocka av sin fru.

– Wow – helt plötsligt blev löpning mätbart! Jag gillade verkligen att både kunna se tider förbättras och att jag kunde klara en backe med lite lägre puls än några veckor tidigare, berättar Per.

Han anmälde sig till sin första löptävling, Stockholm Halvmarathon 2008. Han lyckades ta sig runt nästan utan att behöva gå. Året därpå inspirerades han av en lumparkompis till att genomföra En Svensk Klassiker. Men sen blev det inget mer förrän ett tufft Stockholm Marathon 2011 och sen gick det åter utför med träningen.

– Någonstans där insåg jag sambandet att om jag anmält mig till något tillräckligt utmanande (och läskigt) så var det plötsligt inte alls svårt att motivera mig till att träna, berättar Per.

Ändå har det varit ganska långt mellan utmaniningarna. Midnattsloppet 2014, Stockholm Trail 46K 2015, Matterhorn Ultrak 30K 2016, Ultravasan90 2017 och så då Trosa Backyard Ultra i maj 2019.

– Det tog alltså nio år, men efter Ultravasan har min kropp till min förvåning slutligen fått smak för att springa, skrattar Per.

– Så nu behöver jag egentligen inte lopp för att motivera mig, jag vill ut och springa ändå för att jag gillar det. Men jag älskar ju känslan av att genomföra något som kittlar och som jag inte har varit i närheten av att ge mig på förut. Så tillsammans med att hålla mig glad, frisk och i form så är väl det min drivkraft.

Nu har han anmält sig till ännu en backyard ultra, Backyard Ultra Sydkusten (BUS) i Trelleborg 6 juli. Det är dessutom den svenska backyard-tävling där vinnaren får en “Golden Ticket” till själva originalet och det som numera betraktas som världsmästerskap i backyard ultra, Big’s Backyard Ultra på Gary “Lazarus Lake” Cantrells egen backyard i Bell Buckle, Tennessee.

Share.

About Author

Instagram: @ultrawestis

Leave A Reply