Ultraaktuellt 20 juni 2019 – del 1, backyard ultra

0

Tre av de fyra senaste 100 miles-segrarna gjorde i helgen debut på backyard ultra. Dessutom gjorde världsrekordhållaren Johan Steene sin första seriösa backyard ultra på svensk mark. Och Gary “Lazarus Lake” Cantrell var på Sverigebesök. Här har ni den gångna helgens två backyard ultra, Älvedalen och Granan.

Gary “Lazarus Lake” Cantrell är en legendarisk och lätt mytomspunnen person i ultrakretsar. Mannen bakom bland annat The Barkley Marathons och backyard ultra-konceptet (som startade med Big Dog’s Backyard Ultra på hans egen backyard i Tennessee 2012) besökte den ena av helgens båda backyard ultra-tävlingar.

Gary “Lazarus Lake” Cantrell i Älvdalen. Foto: Daniel Westergren.

2015 arrangerades den första backyard ultran i Sverige, i Lur. 2016 tillkom Örebro. 2017 var det sammanlagt 6 olika backyard ultra i Sverige, förra året var det 7. Men i år  har det fullständigt exploderat í antalet backyard ultra. Med den gångna helgens två, Älvdalen och Granan, har det arrangerats totalt 27 backyard ultra i Sverige, varav 11 stycken hittills i år!

I Älvdalen gjorde Anna Carlsson, som vann TEC 100 Miles i slutet av april, sin debut på backyard ultra. Hon fick bland annat sällskap av självaste Johan Steene. I Granan var båda segrarna från Aktivitus Trailrace 100 Miles på plats, Oscar Sjölander och Helle Manvik.

Älvdalen Backyard Ultra

av Johnny Hällneby

Älvdalen Backyard Ultra blev precis den löpar- och folkfest som man kunde förvänta sig. Världens största backyard, med Petra och Marcus Ekenstierna från Sweden Runners vid rodret, såg 217 löpare till start och förväntningarna på goda resultat var höga.

Hela prispallen från 2018 var på plats med Lisa Amundsson, Pernilla Otto och Jenny-Ann Ehrling. Det visade sig dock att de inte skulle ha med toppstriden att göra i år, Jenny-Ann var inriktad på Golden Ticket-backyard ultran i Tyskland, Lisa fick något oväntat motivationsproblem och Pernilla kämpade bra i värmen men fick nöja sig med 24 timmar den här gången.

Johan Steene laddar upp, i samtal med Johnny Hällneby. Foto: Daniel Westergren.

På plats var också Sveriges ultralöpningsfader Rune Larsson, världens bäste BU-löpare Johan Steene, rookien Anna Carlsson, och den erkänt duktige ultratraillöparen Max Själin kom i sällskap med kompisen, tillika PTL-finishern och TEC-backyardtvåan, Lars Kolmodin. Dessutom ultramarathon.se:s egen Daniel Westergren som på förhand aviserat att han ämnade vara med inte bara för att se och lära.

Längs Österdalälven. Foto: Daniel Westergren.

Starten gick kl 10 på lördagsmorgonen och det vackra vädret kom att vålla löparna en del bekymmer. Gary ”Lazarus Lake” Cantrell, tyckte det var oerhört komiskt att svenskarna kände sig helt överhettade i temperaturer som han knappt tog av sig överrocken i…

Rune var nog egentligen på plats mest för att njuta av folkfesten och passade på att ta kylande dopp i älven. Han klev av efter 10 varv, vilket var 3 varv längre än de 7 som skulle räcka för en ultradistans. Rune firade därmed 40-årsjubileum som ultralöpare.

Redan tidigt kunde man från publikplats ana att det här skulle stå mellan Johan och Anna. Johan hade en speciell sorts aura med sig som gjorde att känslan var att det var han som var i centrum, och resten fick förhålla sig till honom. Han gick in i sin egen bubbla, gjorde de flesta varven snabbare än 45 minuter och i varvområdet fyllde han snabbt och effektivt på med energi och låg för övrigt på rygg och blundade.

Anna hade inte samma rutin för konceptet som Johan:

– För mig var detta någonting annorlunda och tanken bakom var att få träna på att få hålla på under längre tid, då jag aldrig sprungit längre än dryga 21 timmar. Har lite visioner för nästa år att testa 24h på bana samt eventuellt nåt lopp upp mot 200 miles, så detta var ett bra tillfälle för lärdomar.

– Utmaningen för mig var att springa långsamt. Jag är otålig och gillar när det händer nåt och såg första 24 varven bara som transport. Så det var en utmaning främst mentalt.

Men vad gällde löpstyrkan visade Anna upp en styrka som mätte sig med Johan när det gällde tempo och hur lätt varje varv verkade. Frågan var egentligen om hennes brist på strategi och taktik skulle ställa till det. Tyvärr verkade det istället som att det var magproblem som skulle sätta stopp. Men trots täta toastopp tog hon sig lätt vidare från tävlingens inledande 24 timmar och lyckades till och med få ordning på magen.

Däremot var det magen som satte stopp för Max. Han såg hur stark ut som helst innan tävlingen blev en kräkfest med buksmärtor som tvingade honom av banan. Men det var då som loppets Dark Horse tog över. Max och Lars sprang tillsammans de första 12 timmarna, och Lars verkade sedan helt ostoppbar. Inte riktigt samma lätta utstrålning som Anna och Johan, men extremt opåverkad och trygg joggade han igenom varv efter varv.

Och om Lars var en Dark Horse så var det Daniel Westergren som var loppets Underdog. Han hade egentligen inte alls visat något av den här kalibern tidigare i sin karriär, men han hade en plan och en vision som han inte hade några som helst tankar på att släppa. När den första krutröken i tävlingen lagt sig strax efter 24 timmar då flera starka löpare fick ge sig inom en kort tidsperiod, visade det sig att där stod Daniel kvar till start – tillsammans med mycket mer erfarna Anna, Johan och Lars. Men då tog nöjdheten över för herr Westergren och en väldigt glad 4:a kunde avsluta efter 26 sprungna timmar.

Inför starten av varv 27, där Daniel kramade farväl av de tre övriga. Foto: Maggan Eriksson.

Det var nu det skulle avgöras. På nätet gjorde Laz en omröstning där nästan alla trodde på Johan som med sin historik med 68 varv ansågs nästan oslagbar. En del hoppades ändå på Anna Carlsson-fenomenet. Men nästan ingen lade märke till Lars.

Det som nästan ingen visste var att Johan själv inte var lika säker:

– Jag tvivlade. Jag är en mästare på att tvivla. Och det var många  som var duktiga och jag hade trötta ben, säger Johan.

Han hade gjort en Bob Graham Round i England helgen innan, vilket kändes i låren, men det märktes inte i hans löpning. Anna som hade brottats med sina magproblem fick på slutet problem med knäna, och hon hade dessutom tidigt deklarerat att mer än 35 varv tänkte hon inte göra. En del av Johans tvivel handlade förmodligen om huruvida tävlingen verkligen skulle vara avgjord i tid för att han skulle hinna till jobbet på måndag morgon.

Lars däremot såg ut som en evighetsmaskin och hade inte satt upp några som helst begränsningar. Slagfältet var upplagt för en rejäl överraskning.

“The three-headed monster” ut på ännu ett varv. Foto: Daniel Westergren.

Dessa tre fortsatte dansen timme ut och timme in. Men som alltid i en backyard så kommer slutet snöpligt, sorgligt och med en känsla av tomhet. Annas knän sa ifrån på allvar, och när hon haltat igenom det 34:e varvet och därmed blivit den svenska dam som sprungit längst i en backyard någonsin, så beslutade hon att det fick räcka. Bedömningen var också att det inte fanns någon chans att rucka på de kvarvarande herrarna i dåvarande skick. Men det finns stor chans att hon kommer igen:

– Det suger med DNF efter 34 timmar, men that’s life. Det skulle dock vara intressant att verkligen satsa och gå “all in” för att göra en backyard nån gång och se vart det skulle stoppa! säger Anna och fortsätter:

– På slutet märktes det att jag inte var tillräckligt van vid den här typen av distans och framför allt knäet sa upp sig. Då ÄBU var en “B”-tävling för mig och nåt jag kom på för dryga månaden sen så kändes det rätt att kliva av på “damrekord” (även om det inte finns nåt sådant) och förhoppningsvis vara fit for fight för Keb classic om tre veckor och SAU två veckor efter det, men framför allt för TDS senare i sommar vilket är prio ett.

Vad varken Anna eller någon annan hade riktigt koll på var att Lars också balanserat på bristningsgränsen några varv. Energin var slut och han hade inte kunnat få i sig något på flera timmar. Möjligt också att tävlingshornen inte var tillräckligt stora, för viljan att fortsätta försvann, trots en målsättning på förhand att hålla igång i 48 timmar. Så efter viss förvirring och sorg var det bara Johan Steene som fortsatte ut på varv 35.

Känslofylld kram när Lars aviserade att han stiger av och Johan blev ensam kvar. Foto: Maggan Eriksson.

– Jag var osäker in i det sista för de var så otroligt duktiga, men jag är väldigt glad att jag vann. Jag hade loppet lite som ett träningslopp inför Last Annual Vol State som går i juli och då måste jag komma igång med sådana här jobbiga pass. Nu var det ju varmt också så det var perfekt, säger Johan.

Johan erkände att det var känslosamt på slutet:

– Man känner så otroligt mycket för de människor man varit med så mycket. Man vet att de har lika ont, och man vill dem verkligen allt gott. Sen så blir det ju ändå som ett lyckorus när man får springa iväg själv och jag förstår att jag har vunnit. Men det är väldigt känslosamt att se andra inte lyckas med det de vill.

Prispallen tillsammans med arrangörerna Petra och Marcus Ekenstierna från Sweden Runners. Foto: Daniel Westergren.

Lazarus Lakes egen uppdatering på Facebook får avsluta rapporten från Älvdalen Backyard Ultra 2019.

how to describe the emotions of this moment?

johan is out on hour 35.
alone.

all 3 came to the starting corral.
and i thought that the battle would go on into hour 35.
over the last few hours i could see anna was not moving as well.
an emergency taping job between laps had broken her image of invincibility.

lars…
well lars was every bit johan’s equal at keeping a poker face.
that had broken at the end of lap 34.
the pain was unmistakable.

johan.
what can you say?
he is simply the best.

as the countdown reached ein
anna shook hands with her two fellow warriors
and stepped out of the corral.

my throat tightened
and unbidden moisture came to my eyes.

fortunately i did not have to speak.
only ring the bell.

lars and johan took the first few steps
then lars tapped johan’s shoulder
and whispered something in his ear…

then the two embraced.
the embrace of two warriors
who had fought the good fight.
neither giving nor asking quarter.
then lars stepped off the course…

and johan ran on.
alone.

all of the past day and a half rushed thru my mind.
from the mad scene of 217 runners launching into the first hour
thru the gradual attrition
the sub plots
the personal stories
until it was all distilled into the last three warriors.
playing the game the way it was meant to be played.

fortunately i did not have to talk.
only turn away from the crowd
whose eyes were fittingly on the last two to be broken.

there is plenty of time to regain control of my vocal chords
and get that dust out of my eyes…

while johan runs the longest lap.
alone.

laz

Resultat Älvdalen Backyard Ultra 2019

1. Johan Steene, 35 varv
2. Anna Carlsson & Lars Kolmodin, 34 varv
4. Daniel Westergren, 26 varv
5. Lars Melin & Viktor Stefansson, 25 varv
7. Pernilla Otto, 24 varv
8. Lisa Amundsson & Tomas Stöt, 22 varv
10. Magnus Migdal Lilleeng, 20 varv

Granan Backyard Ultra

Något i skymundan av den hajpade backyard ultran i Älvdalen skedde den första Granan Backyard Ultra. Till start kom bland annat både herr- och damsegraren från Aktivitus Trailrace 100 Miles. Till skillnad från i Älvdalen, där det bara fanns en klass för både herrar och damer, fick Granan Backyard Ultra både en herr- och en damsegrare.

Tävlingen kommer med största sannolikhet tillbaka även nästa år.

av Peter Johansson, tävlingsledare

Granan Backyard Ultra på Kroppefjäll i Dalsland gick av stapeln den 15 juni med start klockan 10:00. Det var 89 deltagare som kom till start i och det blev en rejält varm dag. Humöret var på topp och allt eftersom timmarna gick hoppade fler och fler av, men alla var i regel väldigt nöjda med arrangemanget och ofta med ett nytt distansrekord att lägga i bagaget. Detta trots det  varma vädret och en relativt kuperad bana på c.a 115 höjdmeter.

Från varv 10 och framåt stod det på damsidan mellan Linda Milleding, Terese Eriksson och Helle Manvik. Linda gav upp på 16:e varvet och Terese efter 17 varv. Nu var Helle ensam dam och valde att göra sitt ärevarv på varv 18 som vinnare av damklassen.

– Efter loppet i Transsylvanien [18-19 maj, reds. anm.] gick jag på dubbelsidig mykoplasma-lunginflammation, vilket inte var så kul. Min antibiotikakur var klar bara några dagar innan Granan så var väldigt tveksamt om jag skulle springa alls, säger Helle.

Helle Manvik.

– Men Granan är ju väldigt nära hemmaplan för mig. Svårt att låta bli. Diskuterade med Reima H. och blev eniga om max 12 varv. OM det kändes bra. Vilket det gjorde, så det blev 6 timmar mer än planerat. Hade vett nog att säga stopp när jag stod kvar som sista dam, men det var svårt! Kroppen kändes fantastiskt stark nu. Vilken lättnad det var

Oscar Sjölander ute på banan. Foto: Cyklande Fotograf.

När det väl var dags för starten på 19:e varvet var Gunnar Wärnfeldt kvar ute på sitt artonde varv och därmed ute ut tävlingen. Staffan Appelgren och Oscar Sjölander gav sig ut tillsammans på 19:e varvet men strax efter start tackade Staffan för sig och Oscar kunde fortsätta ut ensam på ett ärevarv för att ta seger i herrklassen samt vinnare av “Last man standing”-trofén. Stort grattis till Oscar Sjölander som visar vilken potential han besitter i denna tävlingen och vi är övertygade om att det fanns en hel del mer att ge.   

Oscar Sjölander in mot varvning.

– Det blev inte så långt som jag hoppats. Jag hade mycket kvar i kroppen. Höll bra snittempo på den krävande banan. Så för mig blev det ett bra kvitto, säger herrsegraren Oscar Sjölander, som funderar på om det blir ett 24-timmars eller en mer lättsprungen backyard ultra senare i år.

Share.

About Author

Instagram: @ultrawestis

Leave A Reply