Ultraaktuellt 24 februari 2020
Finfina prestationer av svenska tjejer på 24-timmars i Finland, dubbla banrekord i Höga Kusten Winter Trail och blåsten stoppade Frida från VM-kvaltid. Här är veckans Ultraaktuellt.
Utblick
Innan vi beger oss till Finland och tillbaka till Sverige så tar vi oss till Nederländerna. Där totalvann Frida Södermark 100 km i Baan Ultra. Egentligen skulle hon sprungit i Sydkorea i mars. Men på grund av Coronaviruset blev det istället kraftig blåst och störtskurar på en exponerad rundbana i Steenwijk.
De yttre omständigheterna gjorde att hon inte var i närheten av den indikativa kvalgränsen till EM (8.05), som var B-målet (med personligt rekord som A-mål). Med tiden 8.19.25 vann hon i alla fall tävlingen.
- Även om jag var snabbast av både tjejer och killar var placeringen oväsentlig. Jag var såklart inte nöjd över själva tidsresultatet i sig. 08:19:25. Femtempo. Men jag var nöjd över vad jag hade presterat under dessa förhållanden. Jag hade varit kvar på banan. Jag hade gjort en ok tid. Jag hade haft en bra löpardag. Och jag hade utmanat mitt pannben rejält genom att genomföra detta på en rundbana, skriver Frida om sitt blåsiga och blöta äventyr.
Svensk dubbelseger i Espoo 24-timmars
Desto varmare var det för de 19 svenskar som hade tagit sig till inomhushallen i Espoo utanför Helsingfors, för att springa den trettonde upplagan av 24-timmarstävlingen Endurance 24h. Det blev damernas tävling, med svensk dubbelseger och personliga rekord för sex av de sju deltagande svenskorna.
Lysande debut av Therese Fredriksson
Allra bäst gick det för Therese Fredriksson, som för första gången sprang längre än 12 timmar. Hennes resultat 222,558 km är det längsta av en svensk kvinna sedan 2017 och placerar henne som sexa i Sverige genom tiderna. Dessutom är det med bred marginal över den indikativa gränsen på 215 km som Svenska Friidrottsförbundet har satt upp för att komma i fråga för EM i september.
- Min strategi var att springa hela loppet, jag la inte in några gåpauser. Energiupplägget var en gel, en salttablett och en flaska citronvatten varje timme och så höll jag på i 24 timmar. Jag fick en otrolig kick när jag såg att jag skulle klara den indikativa kvalgränsen för EM i höst, berättar en glad Therese.
Även om hon inledningsvis hade fem-sex damer före sig höll hon sig till sin tidsplan och gick ingenting under hela dygnet.
- Jag får sällan mentala dippar, jag försöker le mot support och funktioner under loppen samt så tror jag på att bryta ner loppet i bitar. Jag tror jag har en stark kropp som klarar av stötarna som de långa loppen ger, jag såg många halta och som fick kliva av, men jag får inte så ont att jag känner att den smärtan tar över.
För Maria Jansson tog det nio 24-timmarstävlingar att nå den distans som Therese nådde i sin debut, när Maria 2014 vann Bislet 24-hour indoor challenge på 228 km. Året därpå blev hon trea och bäste europé i VM och 2016 blev hon europamästare på det gällande nordiska rekordet 250,647 km. Det blir spännande att följa vad 33-åriga Therese kan åstadkomma på distansen. Therese’s resultat är för övrigt också längre än Maria Jansson årsbästa från Aten på 218,367 km.
- Jag är inte särskilt snabb men väldigt uthållig. Jag har alltid känt efter mina 100km-lopp att jag haft krafter kvar att springa längre men inte fortare. Men det var först när Annika Nilrud [landslagsansvarig, reds. anm.] sa åt mig att prova 24-timmars för hon trodde det skulle passa mig som jag vågade börja fundera på det.
Nu känner hon att hon har hittat sin distans och ser redan fram emot nästa 24-timmarstävling.
- Det var en otroligt häftig känsla när jag ser att jag kommer klara över 222 km och jag hör publiken och funktionärer i hallen stå upp och ropa mitt namn, det gav mig mycket kraft. Jag fick aldrig någon mental svacka eller dipp i energin. Jag trodde natten skulle bli tuff men allt flöt på.
Therese Fredriksson har sedan ultradebuten 2016 framför allt hållit sig till 6-timmars och fyra SM på 100 km. I sin 12:e (!) 6-timmarstävling nådde hon till slut i november i fjol över 70 km, på hemmaplan i Borås. Detta trots att hon kände sig otränad, efter ett par månader av rehab. I Ultravasan 90 tre månader tidigare hade hon nämligen kämpat sig i mål efter fyra vurpor och med två ligament i vänster fot som hade gått av.
Månaden efter gjorde hon sin första 12-timmarstävling och nådde 129 km i Barcelona, ett resultat som jämförelsevis är bättre än hennes tävlingar på 6-timmars och 100 km.
- Det har varit svårt med heltidsjobb och familj med två barn att få ihop alla tävlingar. Jag ville ju springa i PRT i december 2019, men både 24-timmars och 12-timmars blev fulla samt reservlistan, så jag fick tag på en reservplats på 12-timmars i Barcelona. Jag kände mig i bra form så jag ville gärna tävla, så därav blev det den tävlingen.
Även platsen till Espoo fick hon med bara tre veckors varsel, efter att Torbjörn Gyllebring kände att han i Oslo i november redan hade klarat av det som han hade tänkt att göra i Espoo (dvs. att ta sig över kvalgränsen till EM).
Utöver Ultravasan i fjol och Risveden Terräng Ultra 2018 har hon hållit tävlandet på bana och väg. Men även om det är på 24-timmars som hon nu vill utvecklas och se vad hon kan prestera, så kan det också bli fler trailtävlingar framöver.
- Jag har sprungit några trail-lopp och det har gått väldigt bra så jag har lite funderingar på att prova ultra-trail igen. Jag ska ta och kolla igenom vad det finns för lopp under våren och i sommar, säger Therese Fredriksson.
Petra Hurtig ett varv från EM-kvalgränsen
En väldigt stark insats gjorde även Petra Hurtig, som gjorde sin 24-timmarsdebut på PRT i december. Då nådde hon 203 km, i Espoo var hon mindre än ett varv på den 390 meter långa banan från att nå EM-kvalgränsen. Med 214,718 km slutade hon som tvåa och femma totalt.
- .Jag visste att jag låg precis under kvalgränsen de sista timmarna men det gick inte hela vägen. Om jag hade klarat den var det en extra bonus då jag klarade det mål jag hade, säger Petra.
Efter PRT blev hon sjuk i en månad och startplatsen till Espoo fick hon tag på när Sten Orsvärn hoppade av, bara två veckor före tävlingen.
- Det kändes bra under loppet, öppnade upp lite snabbare än jag tänkt men känslan var bra länge. Jag är nöjd med det jag gjorde då jag trodde att mitt mål var för högt från start.
Nyblivne svenske medborgaren Diana Kämpe blev sexa på 188,53 km och det blev dessutom personliga rekord för Lisa Amundsson (180,434 km), Pernilla Otto (175,630 km), Anna-Maria Trollsfjord (164,318 km) och 24-timmarsdebuterande Ingrid Björk (147,237 km, efter 99,85 första 12 timmarna).
På herrsidan gjorde 53-årige Peter Glans en fin 24-timmarsdebut genom att bli femma (sjua totalt) på 209,988 km.
Samtliga resultat från Endurance 24H Ultrarun i Espoo
Höga Kusten Winter Trail
I den fjärde upplagan av Höga Winter Trail blev det för första gången en annan herrsegrare än Sebastian Pokorny. Årets vinnare heter istället Simon Karlsson. Ärlalöparen kombinerar alla möjliga tävlingar och har bland annat gjort 2.33 på marathon.
- Men jag har de senaste åren fastnar mer och mer för längre trail-lopp i allmänhet och ännu mer lite ”grisigare” varianter, säger Simon Karlsson.
Simon hade med tiden 4.41.21 den snabbaste tiden på Höga Kusten Winter Trail, även om han tror att banan kan ha varit snabbare i år. Till tvåan Gustav Wermcrantz Forsström skiljde det 23 minuter, medan Tomas Nordlöf knept tredjeplatsen mindre än minuten före Lars Hedlund.
- Jag tycker naturen är fantastiskt i höga kusten och hade sett fram emot ett tufft lopp i snö. Även om det nu blev mindre snö än väntat. Jag är såklart nöjd med segern, hade nog kunnat pressa ut lite till om någon varit och hotat, säger Simon.
I sommar väntar bland annat två 100 km-tävlingar av väldigt olika karaktär, Stranda Fjord Trail Race i Norge med 6 500 höjdmeter och SM på 100 km i Halmstad.
På damsidan var Johanna Bygdell som väntat utan konkurrens. Hon vann på 5.30.51, 1 timme och 44 minuter före Ida Belin. I bronskampen var Carin Eklund futtiga 22 sekunder före Karina Gansome.
- Jag tyckte det var tuffa förhållanden, framförallt nerför, med all is. Jag ville ha en bra känsla i kroppen och genomföra loppet utan att bli allt för slite och känslan nu är att jag lyckades bra. Ingen skadekänning, så slitet med rehab och prehab lönar sig, berättar Johanna.