Till helgen blir det äntligen svenskt mästerskap i 24-timmarslöpning. Efter 13 år av riksmästerskap får alltså denna klassiska ultralöpningsgren nu SM-status. SM-tävlingen sker i samband med Skövde Ultrafestival och vi har tagit tempen på favoriterna inför en helg där temperaturen blir hög även på andra sätt.
Redan 1980-1982 fick Bertil Järlåker sin klubb IK Tiwaz att ordna tre 24-timmarstävlingar i Norrköping, där bröderna Sami och Adib Rahim var de enda egentliga motståndarna. Denna svenska ultrapionjär hade inspirerats när han läste om sydafrikanen Wally Haywards 24-timmarsvärldsrekord 1953.
Men sedan tog det 20 år innan en annan stark profil inom svensk ultralöpning, K-G Nyström, drog igång Trollhättan 24-timmars. I och med den tävlingen började även “vanligt folk” att springa ultra.
Logiskt var därför att Trollhättan också var platsen för det första riksmästerskapet 2007. Henrik Olsson visade med segerresultatet 221 km en liten föraning inför när han två år senare skulle bli världsmästare. Segerresultatet på damsidan stannade på 148,717 km, av Jennie Karlsson som nyligen vann Hultsfreds Backyard Ultra.
Lika logiskt är det att platsen för det första svenska mästerskapet är Skövde. Efter några år med Skövde 6-timmars drog Reima Hartikainen 2009 även igång Skövde Ultrafestival, som i det närmaste har blivit synonymt med riksmästerskap. Åtta gånger har Skövde Ultrafestival också varit riksmästerskap och nu för första gången alltså svenskt mästerskap.
– Äntligen får vi SM på 24-timmars efter så många år med motioner och annat, gläds tävlingsledaren Reima Hartikainen.
Damer
För första gången på åtta år kan mästerskapsrekordet på damsidan möjligen möjligen få sig en match. 2013 kom den då 23-åriga Yudith Hernandez Melgar längst av både män och kvinnor, med världsresultatet 234,146 km (femma i världen det året). Bara en enda svensk kvinna har någonsin sprungit längre än den distansen och hon står i startlistan i år, Maria Jansson.
Maria Jansson gjorde 24-timmarsdebut redan i Hallsberg 2009. Därefter har det blivit ytterligare fantastiska arton 24-timmarstävlingar. 2015 blev hon europamästare och samtidigt trea på VM. Året därpå skulle det bli ännu bättre, hon blev återigen europamästare och 250,647 km var dessutom europarekord och då näst längst i världen genom tiderna.
Senast Maria Jansson sprang en 24-timmarstävling på svensk mark var just i Skövde, för 11 år sedan då hon blev SM-trea. De enda två som det året tog sig över 200 km var för övrigt två kvinnor, Torill Fonn-Hartikainen och Åsa Hällstorp. Men in i det sista är det osäkert om Maria kommer till start denna gången.
– Jag har en nervinklämning som påverkar funktionen i höger ben, säger Maria.
Förhoppningsvis får vi se Maria på startlinjen. Den som i så fall kommer ge henne allra hårdast kamp upp mot lite längre distanser är den som i höstas slog hennes nordiska rekord, norskan Therese Falk. Som norsk medborgare tävlar hon dock inte i SM-klassen.
– Jag är bara glad för att få springa tävling. Det blir väldigt varmt, så det blir nog inte något rekordlopp, även om dagsformen skulle vara bra. Ambitionen är att hålla ut i alla 24 timmarna. Utöver det gläder jag mig väldigt. Jag är ju otroligt glad i de svenska ultralöpare som jag känner och jag känner mig alltid inkluderad och välkommen, säger Therese Falk.
De två som lär göra upp med Maria Jansson om SM-medaljerna är Therese Fredriksson och Elin Hartelius.
I februari 2020 tog Therese Fredriksson efter ett stort antal 6-timmarstävlingar till slut steget upp till 24-timmars. Efter en ovanligt stark debut blev slutsiffrorna 222,558 km i finska Espoo. Det var 2,5 km över den indikativa landslagsgränsen, men hon blev inte uttagen i den första uttagningsomgången inför det VM i 24-timmars som skulle ha gått i oktober.
– Jag hade en kanondag i Espoo och var lugn och stressade inte. Jag kommer vara väldigt ödmjuk och lyhörd under loppets gång. Och jag ser att vädret ska bli väldigt varmt, så det gäller att vara smart under loppet, lyssna på kroppen och ta det försiktigt och lugnt, säger Therese.
En som också har visat kapacitet att närma sig landslaget är Elin Hartelius. Trots många timmars kamp under Pace on Earths inbjudningstävling i Göteborg i april kom hon ändå med god marginal över 200 km i sin debut, 207,724 km. En förkylning som inte helt har vikt undan har dock gjort henne mer osäker inför helgen.
– Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan just nu. Vill så gärna springa. Om jag kommer till start, vilket jag ändå hoppas/siktar på, kommer jag att vara ännu lite mer lyhörd för vad kroppen signalerar. Känns det inte bra kanske jag blir tvungen att kliva av. Men vem vet, kanske blev vilan som sjukdomen innebar en grym uppladdning och det går bättre än förväntat. Allt kan hända i ultra, säger Elin.
Som sagt, allt kan hända i ultra. Men om allt går som det bör blir det sannolikt svårt för några övriga att kämpa om SM-medaljer.
Den med bäst personligt rekord av de övriga är en av världens bästa i K60-klassen, 61-åriga Lisa Amundsson. Trots att hon för 1,5 år sedan sprang så bra som 180,434 km har hon ytterligare nästan 8 km kvar till Barbro Nilssons imponerande svenska K60-rekord på 188,142 km från 2012. Lisa har dessutom SM-guld i 24-timmars från 2016 och två bronsmedaljer.
– Roligt att vara tillbaka i Skövde igen ett av årets stora händelser. Ambitionen är naturligtvis att komma så långt som möjligt. Svårt att veta om träningen varit tillräcklig för längre distanser. Men jag är glad att få vara med och springa med den svenska eliten, säger Lisa Amundsson ödmjukt.
Ytterligare tre kvinnor har tidigare passerat drömgränsen på 100 miles. Anna-Maria Trollsfjord (173,3 km i Skövde 2020), Elin Engström (166,5 km i Örebro 2020) och Annika Johanson (166,3 km i Skövde 2018). Kan de få sällskap i 100-milesklubben av ytterligare någon?
Herrar
Förra året tog sig sex män och en kvinna längre än 200 km, vilket är fler än på något annat nationellt mästerskap tidigare. Men det kan mycket väl överträffas i år.
Även mästerskapsrekordet kan vara i fara, Martin Scharps 246,079 km som blev segerresultatet förra året. Flera av dem som startar i helgen hade säkerligen som ambition att ta sig in i landslaget inför det nu inställda VM i oktober. För det hade sannolikt krävts mästerskapsrekord. Tre stycken med sådana ambitioner får nu gälla som medaljfavoriter.
Sebastian Pokorny har gjort två för hans vidkommande misslyckade 24-timmarstävlingar (219,484 km från Skövde förra året som bäst). Med erfarenheterna från dessa är hans förhoppning att det nu ska leda riktigt långt, om nu inte värmen ställer till det.
– Målsättningen är ju såklart att komma så långt som möjligt, även om placeringen kanske kommer vara lite mer i fokus än det hade varit vid andra förutsättningar. Men jag är nöjd med mina förberedelser och kroppen känns väldigt bra, så det ska bli skönt att springa av sig lite, säger Sebastian Pokorny.
Erfarenheter från två 24-timmarstävlingar utan önskat resultat har även Mikael Gottberg. Han har inte dolt sina ambitioner att en landslagsplats skulle smaka gott. I Skövde 2019 drabbades han av begynnande rhabdomyolys-symptom och avbröt, medan han i inomhustävlingen på Bislet senare samma år nådde 216,534, ett resultat han gärna ser förbättras rejält i helgen.
– Ambitionen är att springa stabilt i alla 24 timmarna då det är det som krävs för att göra ett bra resultat. Det är något jag gjort bättre och bättre för varje gång jag provat och hoppas därför kunna slipa ytterligare lite på just det även denna gången. Riktigt kul med SM-statusen och vilket uppsving det gett på antalet anmälda, säger Mikael.
Och det spritter i benen på göteborgaren.
– Det ska bli så kul att få tävla på riktigt igen, så känns bara positivt och kul inför helgen. Lite som julafton när man var barn.
Julafton blir det även för Emir Halalkic.
– På norsk skulle man nog säga terningskast seks för att beskriva hur sugen jag är, säger Emir.
Fjolårets RM i Skövde var hans femte 24-timmarstävling och med 230,827 fick han en efterlängtad medalj. Men det finns mer att slipa på med taktiken, så en bra dag kan det bära ännu längre.
– För egen del hoppas jag på ett fint resultat och en bra placering, säger Emir hemlighetsfullt.
En fjärde löpare som skulle funnits med i listan över medaljkandidater med 24-timmarserfarenhet är André Rangelind. Sedan ett antal månader har han återigen ökat på sin träning, funnit en stor löpglädje och hade för första gången på länge satt lite mer press på sig själv. Men ett par dagar före start har han meddelat att han är sjuk och inte kommer till start. Inte heller Roxen Roxvret kommer till start, då jobb och flytt gjort att han inte kunnat nå upp till den höga nivå som han hade hoppats på.
Tobbe Gyllebring, som inte blev uttagen till VM i den första omgången siktade då in sig på att behöva kvala i Skövde. När VM nu är inställt kommer han dock inte att springa.
Debuterande utmanare
De tre med störst utmanarpotential har aldrig tidigare sprungit 24-timmars. Det kan med andra ord gå hur som helst, då mycket kan hända under ett dygn.
Bill Öster har genom FKT-rekord på Skåneleden SL1 och Blekingeleden (som båda har blivit slagna nyligen) visat att han kan hålla igång riktigt länge. Men han har ännu inte mätt sina krafter på tävling.
– Mina ambitioner är i vanlig ordning ganska höga, jag siktar mot stjärnorna så kommer jag förhoppningsvis åtminstone över trädtopparna, haha. Min plan är att försöka sikta mot 24 mil och skulle man märka mot de sista timmarna att man ligger hyfsat fortfarande så är ju pallplats lockande och kanske inte omöjligt, hoppas den 26-årige blekingen.
För bara tre veckor sedan gjorde Erik Olofsson ultradebut genom att bli bronsmedaljör i SM på 100 km. Klarar han att ta ytterligare en SM-medalj i sin andra ultratävling så kort inpå?
– Återhämtningen efter SM på 100 km har ändå gått bra. Jag tog i princip en vecka helt träningsfri då benen var riktigt rejält slitna. Förra veckan fick jag dock in 15 mil och benen kändes bättre och bättre, säger Erik.
Att springa 24-timmars är förstås en helt annan typ av ultra än 100 km, men stämningen är på topp.
– Jag är oerhört laddad för utmaningen. Målet är att vara i rörelse hela loppet och lyckas jag med det hoppas jag det ska räcka långt både vad gäller distans och placering, säger Erik.
Den av de tre debutantutmanarna med allra längst löperfarenhet på toppnivå är 51-årige Anders Szalkai. Under större delen av 1990-talet och början av 2000-talet var han dominant på marathon, med bland annat fem SM-guld. 2011 testade han på ultra för första gången, genom att vinna ännu ett SM-guld, på 100 km, trots en tuff resa. Förra året sprang han för första gången 100 miles under ett dygn, på en backyard ultra i Kalmar. Nu hoppas han förbättra sitt distansrekord avsevärt.
– Jag har mycket mer respekt för den här distansen och för att det är en helt annan grej än den typen av löpning som jag själv har hållit på med och som jag har varit hyfsat bra på. Det här är nånting nytt och lite spännande. Det ovissa gör det lite kul, men samtidligt lite läskigt, säger Anders, som har satt upp 100 miles som steg ett, 200 km som nästa etappmål och 240 km som sitt drömmål.
Veteranklasser
I SM tävlas det också i veteranklasser. 24-timmars är sannolikt den friidrottsdisciplin där även löpare högre upp i åldrarna har möjlighet att fajtas om topplaceringar även totalt. Men det delas även ut medaljer i åldersklasser.
I M50-klassen får Anders Szalkai konkurrens av bland andra Peter Glans (som på egen hand sprang 100 miles på 16 timmar nyligen) och Christer Svensson (Sveriges meste ultragångare).
I klassen under, M45, får vi se en av Sveriges meste ultralöpare, tidningen Marathonlöparens redaktör Mats Liljegren som gör sin femtielfte ultratävling. Mats är näst K-G Nyström och landslagsledaren Andreas Falk den svensk som har sprungit längst i ultratävlingar genom tiderna. Men den med högst potential i M45 är Lars Melin, som alltid siktar högt, men har legat lägre inför den här tävlingen.
I M55-klassen möts två verkliga veteraner. Den tidigare triatleten Sten Orsvärn har gjort det mesta i ultraväg. Det personliga 24-timmarsrekordet är på 222,223 km från 2018. Men när han efter Roslagsleden och The Vargön Trailmarathons försökte sig på hela Sörmlandsleden sa till och med Stens kropp ifrån.
– Trodde först det berodde på att jag inte pallade distansen med den tunga ryggan, men efter att ha tänkt igenom det hela tror jag mig veta roten till det onda. Ultralöparens ständiga gissel – bristande återhämtning från tidigare ansträngningar, berättar Sten.
Efter att ha avbrutit FKT-försöket på Sörmlandsleden har han istället återhämtat sig med husmålning, trädröjning och vandring, även om han inte tror sig vara på topp ännu.
– Jag åker till Skövde för att det är SM. Kul att vara med första gången. Det kan gå hyggligt, men sannolikt räcker inte formen till något PB.
Personligt rekord lär det knappast heller bli för Stens M55-kombattant Ivan Bretan. Efter att till slut ha tagit sig över det som då var den indikativa landslagsgränsen, 240 km, både på PRT 2018 och återigen i Espoo två månader senare drog han ett par månader efteråt på sig på en hälseneskada som höll honom borta från löpningen under lång tid. Förutom en tävling i Ukraina nyligen blir helgens start hans första på över två år.
– Jag har mycket lågt ställda ambitioner med tanke på att jag varit borta från löpningen i nästan två år! Bara att starta känns som ett stort steg. Nå, vi är inte så många i veteran-SM M55 så en hyfsad placering där kanske om jag orkar stå på benen tillräckligt länge? funderar Ivan.
En tredje veteran i just M55-klassen är Mikael Jonsson. 2016 var han förste svensk att nå över 800 km på 6-dagars och slog Johnny Hällnebys pinfärska svenska 6-dagarsrekord. Två gånger har Mikael även nått över 200 km på 24-timmars, med 205,631 km från 2018 som bäst, ett resultat som det året faktiskt gav honom en bronspeng i riksmästerskapet.
I den äldsta klassen, M75, får vi se tre krutgubbar till start. Bo Pelander gjorde ultradebut 1996 i den tävling som hans M75-kollega Kurt Gustavsson ansvarade för, Hultsfred Ultra.
Följ tävlingen
Tävlingen kan följas via Facebookgruppen “Följ SM i 24-timmarslöpning”. Varvtider och aktuell ställning kommer man kunna följa via jogg.se/liveresultat.
